Hej, det är Nikita på Södertälje Katthem.
Nu har jag gjort en award till Tilda. Det blir ett brev till henne som jag skickar via Skaparkatten.
Hej Tilda,
Även om jag vet att du vet precis vad som hänt, så skriver jag det här till dig för att andra också ska få veta.
Du födde dina ungar ute, för ingen tog hand om dig. Även om du ofta hade det svårt så slet du för att dina ungar skulle få äta sig mätta och känna sig så trygga som det gick. Du gick upp tidigt för att leta efter mat, du hittade ett gömställe i en lada där du tyckte det var någorlunda säkert, du lärde ungarna allt du kunde. Så kom vintern. Det blev plötsligt kallt. Väldigt kallt. Inte ens inne i ladan var det tillräckligt varmt, men du värmde dina ungar med din egen kropp, så de skulle slippa frysa. Själv frös du, men du bestämde dig för att inte bry dig om det, för du måste ju ordna så ungarna fick värme.
Så hände nåt. Var det en räv, en grävling eller en annan katt som anföll dig? Du skadade i alla fall örat ganska ordenligt. Du tyckte inte det var så farligt till att börja med, och så var det ju nån som började ge er mat i ladan också, så det kändes lite lättare. Men såret på örat läkte inte. Eftersom det var så kallt gjorde det ganska ont att inte ha nån skyddande päls vid örat. Det blev värre och värre. Du var väldigt orolig för dina ungar och visste inte hur de skulle kunna klara sig om du inte klarade dig.
Häromkvällen kom det plötsligt en bil mitt i natten. Den stannade vid ladan. Ungarna blev rädda och sa till dig att ni skulle gömma er. Du funderade ett kort ögonblick, men så sa du med bestämd röst till dem: nej, det här är vår enda chans att bli räddade. Vi måste ta den! Kom nu. Och så sprang ni alla tre det fortaste ni kunde mot människorna vid bilen.
Du märkte direkt att det var snälla människor. De hade med burar med varma filtar i som ni fick krypa in i och sedan satte de burarna i den varma bilen och åkte till ett varmt hus. Där fick ni mat, precis hur mycket ni ville.
Örat värkte, men du var så glad att ungarna och du var inomhus hos snälla människor, så du märkte det knappt. Ni fick ligga i människornas knä och blev smekta. De såg bekymrade ut när de såg ditt öra, men sa att du skulle få hjälp nästa dag så att det onda försvann. Ni sov djupt hela natten.
Nästa dag fick du åka bil igen, den här gången till nåt som hette Valla Djurklinik. Det luktade lite konstigt där, men de hade sagt att du skulle få hjälp att bli av med din värk. Och du hade ont. Flera personer tittade på ditt öra där inne, sen pratade de med dina nya människor och sa att det bästa nog vore om du fick somna in. Du tänkte, att om jag får somna in så slipper jag ha ont. Jag vet att de här människorna kommer att göra så mina ungar får det bra, så jag vill få somna in och slippa ha ont längre. Du vågade äntligen släppa taget, du duktiga, modiga Tilda.
När du slog upp ögonen nästa gång så stod Skaparkatten bredvid dig. Du hade aldrig sett honom förut, men du visste ändå att det var han. Han hälsade dig välkommen till honom och alla andra katter som fanns där uppe. Det konstiga var att alla katter där var friska, glada och pigga. Du tänkte att du måste sticka ut där, du med ditt trasiga öra. Du kände efter med tassen på örat och märkte att det var alldeles läkt! Och det gjorde inte ont, varken i örat eller nån annanstans! Åh, vad skönt. Du kunde genast börja leka med de andra katterna, för du var alldeles frisk igen.
Sen upptäckte du en sak till. Du kunde hålla ett öga på dina ungar också. De har det bra och ska få lite mediciner så de blir alldeles pigga. Sen ska snälla människor hjälpa dem att hitta ett hem.
Jag är så glad för din skull Tilda. Du fick känna kärlek det sista du gjorde på den här jorden. Nu behöver inte du vara ledsen eller bekymrad längre. Nu är det vi som är kvar här som är ledsna för att inte du finns kvar, men eftersom vi vet att du har det bra så kommer det gå över.
Nån gång ses vi hos Skaparkatten, Tilda.
Tassen, Nikita