Katten Lennarts matte skickar en hälsning från Lennart till er alla

Idag har vi fått en rapport från Lennarts matte. Hon skriver så här:

Hej.

En liten rapport från Lennart i sitt nya hem.

Allt går fint. Hämtade honom i lördags.

Just nu bor han i hallen och badrum med galler för, så han i lugn och ro kan titta och inte känna sig pressad.

Har öppet när jag är hemma.

Redan igår söndag var han framme och iakttog mig. Lite läskig är jag men lyssnar fint när jag pratar med honom.

Han äter och går på lådan som han ska❤️.

Sen skriver matte också att Lennart vinkar med hela tassen och hälsar att det blev tonfisk som välkomstmat.  

Framåt helgen kommer nog en ny bloggkatt att presentera sig.

Hej, det är Lennart på Södertälje Katthem.

När jag fått hjälp med tänderna och ärren hade läkts mådde jag förstås mycket bättre. Vi katter är ju väldigt anpassningsbara som ni vet. När vi dragit ut tänder och det läkts ordentligt i munnen så kan vi äta både torr- och blötfoder, precis som våra kompisar som har tänder. Det är jättebra.

Igår glömde jag nämna att jag fått en egen filt av blogghjälpen som jag ska ha med mig när jag flyttar. Den ser ni på bilden.

Det var i grevens tid, som man brukar jama. Kommer ni ihåg att jag avslutade gårdagens blogginlägg med att jama att jag skulle berätta om ett rekord? Det är nämligen så att

I MORGON KOMMER JAG ATT FLYTTA TILL MITT EGNA FÖR-ALLTID-HEM!

Min matte var på besök för några dagar sedan och blev jätteförälskad i mig. Jag trodde inte det var sant, men så är det. På katthemmet känner de till henne väl och vet att hon är en bra matte som kan hantera en liten skyggis som mig. 

Ingen annan katt har varit bloggkatt så kort tid som jag. Blogghjälpen tycker det är ett väldigt bra rekord jag slagit. Ni förstår säkert att jag måste börja provpacka med en gång. En efterträdare är redan vidjamad och har lovat ställa upp. Jag vet inte när hon börjar blogga, men det ser ni ju. Kanske blir det en liten flyttrapport i morgon,vi får se.

 

Katten Lennart på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lennart på Södertälje Katthem.

Ganska snart förstod de i vårt förra hem att det inte gick längre för ingen orkade riktigt ta hand om oss.  Det blev så att vi fick komma till olika katthem för inget katthem kunde ta emot oss alla. Jag, mamma och min syster kom hit.

Redan första dagen märkte hälsoansvariga att det luktade förfärligt ur min mun. Det blev att åka till vettisen. Där blev man förskräckt och sa att detta nästan var ett fall för anmälan om vanvård. Men då förklarade man vad som hänt och att det dessutom inte fanns nån risk för att fler katter skulle flytta dit. Vi brukar annars inte lägga tassarna emellan när det gäller att anmäla vanvård av djur, men det här fallet var annorlunda.

Jag fick operera bort tänderna jag hade kvar och fick medicin för att jag inte skulle ha ont i munnen. Snart mådde jag bra igen.

Snart ska jag fortsätta berätta, bland annat om ett rekord.

Katten Lennart på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lennart på Södertälje Katthem.

Efter att vi levt ute en tid började det bli väldigt kallt. De blev en massa vitt på marken som gjorde allt ännu kallare. Mamma fick ännu svårare att hitta mat. Men då började det hända saker. 

Människor kom dit och satte in mat i nåt som kallades burar.Vi var ju hungriga allihop och jag hade börjat få lite ont i munnen också. Det var inte så svårt att lura in oss i de där burarna. Sen bar det iväg till vår matte. Där fanns det redan flera andra katter.

Där var det bra. Hon såg till att min mun blev undersökt och jag fick operera bort onda tänder.

Om inte det som inte fick hända hade hänt hade vi nog haft det toppen där tills vi fick egna hem. Men, matte blev sjuk. Hon blev så sjuk att hon dog. Det var då det började bli tokigt.

Det fanns några som försökte ta hand om oss, men eftersom det bara var matte som visste allt om oss och som hade tid med oss så blev det inte bra sen hon försvann.

Det ska jag snart berätta mer om.

 

Katten Lennart på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Lennart på Södertälje Katthem.

Idag är det första gången jag ska börja berätta lite om mig själv. Det ska alla bloggkatter göra, så ni får veta lite om varför vi är här på katthemmet och varför vi är som vi är.

Det första minnet jag har är att mamma tog hand om oss ungar utomhus.Hon gick iväg lite då och då men kom tillbaka till oss och la sig så vi fick mat och värme. Efteråt har jag förstått att hon var iväg och letade mat åt sig själv när hon inte var hos oss. Hon måste ju äta för att kunna mata oss. Det måste varit jobbigt. Hon var nog trött också efter att ha fött alldeles för många ungar alldeles för ofta.

Så småningom blev ju vi ungar lite större och började röra på oss. Det gjorde nog inte livet för mamma lättare precis för hon fick springa efter oss och rädda oss flera gånger när barn och vuxna människor som inte begrep att vi också har rätt till ett bra liv, försökte göra oss illa eller skrämma oss på olika sätt. 

Det är klart att när vi började förstå att det var farligt där ute så blev vi rädda för människor. Hos mig sitter det i ännu.

Jag ska snart berätta mer.

Katten Lennart presenterar sig

Hej, jag heter Lennart och bor på Södertälje Katthem.

Jag vill säga redan från början att jag är en väldigt rädd katt. Det beror på allt som jag varit med om tidigare i mitt liv. Jag ska så småningom berätta om det.

Men idag tänkte jag bara berätta  att jag blev livrädd när Frasse jamade till mig att jag skulle bli hans efterträdare som bloggkatt. Jag gjorde klart för honom att det skulle jag aldrig våga, men han stod på sig.

Men sen hände nåt väldigt sorgligt i blogghjälpens liv som gjorde att vi inte bloggade på en tid och som gav oss anledning att fundera över om vi verkligen skulle fortsätta blogga över huvudtaget. Jag jamade att jag nog inte tyckte det, åtminstone inte med mig som bloggkatt. Men, som blogghjälpen sa "det är inte alltid det blir som man önskar sig här i livet", och sen sa hon att om nån skulle bli bloggkatt nu så var det jag. 

Vi kommer blogga lite när vi känner att vi orkar och hinner. Jag har mycket att berätta, men roligt kommer det inte bli .I alla fall inte i början. Hoppas ni vill följa med på min resa.

Blogghjälpen har ordet

Det har gått några veckor sedan den man jag älskar gick bort. Livet blir inte alltid som man vill och sorgen är fortfarande tung. Pågående pandemi underlättar inte heller.

Jag brukar undvika att bli för personlig i min blogg - den ska ju handla om katter. Den här gången kostar jag ändå på mig att bli lite personlig. På något sätt måste livet gå vidare. Jag vet inte om det bästa sättet är att återta bloggen eller inse att allt har sin tid. Det låter kanske som att jag går med håven, men vid vissa tillfällen i livet tänker man mer än annars.

Hemlösa katter behöver fortfarande hjälp oavsett vad som hänt, men kanske finns det bättre sätt att berätta om dom än att blogga? Vad tror ni som följt bloggen?