Hej, det är Rafael på Södertälje Katthem.
Sjuttsingen också! Precis när jag skulle börja berätta om hur jag haft det innan jag kom hit så råkade jag titta fram, och vem står inte där med blixtmojängen i högsta hugg! Jodå, en viss blogghjälp. Den här bilden skulle ni ju inte fått se!
Men nu ska jag berätta hur jag hade det innan jag kom hit.
Det jag minns från när jag var liten var att jag, mamma och mina syskon alltid var ute. Oavsett väder - regn, blåst, sol, snö, varmt, kallt - vi fick aldrig gå in nånstans. Vi var inte välkomna in till nån.
Så småningom skildes vi syskon åt och mamma blev förstås dräktig igen och hade inte tid med mig längre. Jag fick klara mig på egen tass.
Ibland gick det väl ok, men ibland blev det slagsmål med andra katter. Det gick ändå an. Det värsta var när människor var elaka. De kunde hitta på riktigt otäcka saker - saker jag vill glömma.
Det blev ofta slagsmål om mat. Alla vi vilsna katter var ju konstant hungriga och alla ville så klart ha den mat som hittades.
Så småningom drog jag och några kompisar oss undan från de andra katterna. Vi bildade en egen liten grupp och hittade en tomt med ett hus på. Vi förstod att vi aldrig skulle kunna få komma in och bo i huset, men vi märkte att en människa iakttog oss inifrån huset. Vi undrade så varför hon tittade på oss. Vad ville hon oss?
