En katt på Södertälje Katthem presenterar sig

Hej, jag heter Hanina och jag bor på Södertälje Katthem.

Jag ska börja blogga här och jag tycker det är jätteläskigt. Tänk om det blir pannkaka av alltihop!

Jag har inte så bra självförtroende. Där jag föddes fanns det inte nån som gav mig det. Jag och mina syskon föddes alltså utomhus och ni kan kanske tänka er hur det var. Det fanns inte mycket till värme där varken inom- eller utombords. Den värme vi fick var från mamma och varandra.

Mamma letade ständigt efter mat åt sig själv. Om inte hon fick mat kunde hon ju inte mata oss heller.  Det var inte alltid hon hittade nåt ätbart och hon kunde ju inte leta hur länge som helst heller för hon måste ju se efter oss. Det är nog först nu jag börjar förstå vilket jobb hon hade och hur duktig hon var. När jag var liten tog jag det för givet att hon skulle mata och skydda oss. Hon måste ha slitit väldigt. 

Nu måste jag tänka efter vad jag ska skriva härnäst, så de här får räcka för idag.

En katt på Södertälje Katthem berättar

Hej, jag är lite blyg så jag vågar inte riktigt berätta vad jag heter ännu. Men om ni vill följa mig så kommer jag börja blogga i början på nästa vecka. Och då ska ni så klart få veta vad jag heter också

Katten Uffe på Södertälje Katthem berättar

  och det känns ju jättekul.

Hej, det är Uffe på Södertälje Katthem.

Ibland kan det bli lite tokigt - fast på ett bra sätt. Det har det blivit nu.

Precis som jag skulle börja blogga så har jag och min mamma Ulrica fått ett alldeles eget och gemensamt hem! Det är ju syftet med bloggen, så allt är i sin ordning.

Eftersom anledningen till att vi har bloggen är att presentera en katt som söker ett hem så kommer jag inte fortsätta blogga, även om mamma och jag kommer bo kvar lite till på katthemmet, men vi är redan betalda och snart kommer vi flytta.

Det har hänt en eller två gånger tidigare under bloggens historia att en ny bloggkatt direkt får ett hem. Det känns bara bra. 

Nu får vi se om vi hittar nån ny katt som vill bli bloggkatt!

 

Katten Uffe presenterar sig

Hej. Jag heter Uffe och Rafael har sagt att jag ska bli ny bloggkatt. Han satt i buren bredvid min så jag fick lite tid att lära mig ett och annat, men tycker ändå det är lite läskigt att blogga. Tänk om jag gör fel! Fast Rafael sa att det inte gör nåt. Han är så snäll. Jag saknar honom fast jag vet att han fick ett jättebra hem.

Nu vågar jag nog inte blogga mer idag. Jag måste först se hur det är att blogga. Om det verkar bra ska jag börja berätta min historia i nästa inlägg.

Info från Rafaels och Fenjas matte

 

 Det vimlar inte av positiva nyheter nu för tiden, men här kommer en.

Vi fick besök på katthemmet idag av Rafaels och Fenjas matte. Hon berättar att allt går sakta men säkert. De ligger fortfarande mycket under sängen på dagarna men är desto piggare på nätterna. Det är Fenja som bestämmer. Om Rafael går iväg kommer hon snart och hämtar honom tillbaka till under sängen. Och Rafael lyder snällt. Idag gick matte ner och åt frukost. Hon sa till Rafael att han gärna fick komma med. Sen gick hon ner. Efter en liten stund hör hon hur han kommer tassande nerför trappan. Hon ställde snabbt fram frukost till honom också som han åt. De har legat i soffan och tittat på TV, som de tycker är spännande. Matte har inte fått klappa dom ännu, men det kommer!

Bilden har matte tagit. Så roligt att se dom i hemmiljö.

Blogghjälpen har ordet

Så var det dags igen, för andra gången för Rafael och Fenja. Det känns tomt och roligt på samma gång. Två fina katter som livet inte varit snällt mot verkar ha dragit en vinstlott till slut. Det är svårt att sätta sig in i hur mycket lidande många katter tvingas utstå, helt i onödan. Det är egentligen bara några få saker man behöver tänka på: kastrera din katt; ta väl hand om den; skaffa den inte om du inte kan ta hand om den.

När Rafael kom till katthemmet var han livrädd. Det blir inte en katt utan anledning. Han hade helt säkert inte blivit väl hanterad av någon människa. Att få följa en sån katts resa är en stor upplevelse. Att först sitta i ett hörn och fräsa mot allt och alla till att tycka att det är mysigt att bli klappad, det är stort. Lilla Fenja var också en vilsen katt om än inte lika skadad i själen som Rafael. Det är alltid en chansning att sätta ihop två främmande katter. Ibland blir det krig och då får man börja om från början. När det gäller Rafael och Fenja blev det ganska snabbt kontakt som höll i sig. De betyder väldigt mycket för varandra och att skilja på dom hade varit rent djurplågeri. Det betydde att de fick sitta lite längre än om vi hade accepterat att bara en skulle få gå till ett eget hem, men det fanns aldrig nån tvekan. Det fick hellre ta lite tid än att de skulle bli olyckliga på var sitt håll.

Alla ska ha ett stort och varmt tack för allt stöd.  Det har betytt mycket!

Just nu pågår funderingar på om bloggen ska fortsätta. Det är svårt att variera den och kanske tycker flera att det blir lite tjatigt. Då känns det inte motiverat. Vi får se hur vi gör.