Jag var bara en liten katt.
Ingen ville ha mig när jag föddes. Jag letade mig fram till
ett hus där det fanns många andra katter. Jag fick komma in där. Jag fick mat.
Samma mat som hundarna fick. Det smakade inte bra, men det var det enda som
fanns, så vi katter åt det eftersom vi var så hungriga. Det fanns mångdubbelt
fler katter än hundar i huset så det var konstigt att inte hundarna fick
kattmat istället.
Det flyttade in fler och fler katter. En dag kom några som
hette länsstyrelsen på besök. De sa åt människan vi bodde hos att han måste
göra sig av med oss. Om han inte gjorde det skulle vi avlivas. Människan sa att
han inte hade råd att låta en veterinär avliva oss, utan vi skulle bli skjutna.
Jag var rädd. Jag mådde dåligt. Jag var några år, men det
kunde ingen tro eftersom jag var så liten. Får man inte bra mat växer man inte
som man ska. Katter ska ha kattmat och inte hundmat. Vi kan bli väldigt sjuka
om vi inte får i oss ett ämne som heter taurin som finns i kattmat.
Människan fick hjälp att kontakta flera katthem. De hjälptes
åt att ta hand om oss. Även de som från början var utsedda att bli skjutna fick
hem. Bland dom fanns en dräktig hona. Om hon hade blivit skjuten hade hennes
ungar levt kvar i magen en lång tid efter att hon dött. Jag vet att hon födde
sina ungar i lugn och ro på katthemmet igår.
Jag fick först komma till katthemmet. Där blev jag undersökt
av en veterinär. Man sa att jag kanske hade en chans att överleva, men att jag
var väldigt sjuk. Man var förvånad över att inte ägaren sett hur sjuk jag och
flera av mina kompisar var. Inte ens skadan i mitt öga hade han sett. Eller
velat se.
Jag fick komma till ett jourhem där jag fick lugn och ro, bra
mat, mediciner och mycket kärlek. För första gången i mitt liv kände jag att
jag betydde nåt för nån. Nån såg hur jag mådde och brydde sig om det.
I lördags märkte de att jag mådde sämre. Jag fick åka till
ett djursjukhus. Tanken var att jag skulle bli inlagd och få hjälp. Veterinären
som undersökte mig tog nya prover. Sen sa hon att jag hade så många skador och
sjukdomar så det skulle inte vara humant att låta mig fortsätta kämpa.
Alla inblandade blev väldigt ledsna, men förstod att jag bara
skulle lida om jag inte fick somna in. Chanserna att jag skulle bli frisk
bedömdes som obefintliga.
Jag somnade in lugnt och stilla, omgiven av människor som
behandlade mig med omtanke. Jag blev inte skjuten till döds. Den lilla turen
hade jag i alla fall.
Jag vet inte varför jag inte fick nån chans till ett bra liv.
Jag var snäll och det enda jag ville var att bli älskad och få bo hos människor
som tog väl hand om mig och gav mig vad jag behövde. Jag hade inga stora krav.
Nu önskar jag två saker.
Först att alla mina kompisar som bor på olika katthem, klarar
sig. En av dom som kom till mitt katthem tillsammans med mig var så sjuk redan
när han kom, att man åkte direkt till djursjukhuset med honom. Det borde ägaren
gjort för länge sen. Då var det för sent även för honom, för det gick inte att
rädda honom. Han hade 33,7 i temp bland
annat. Vi träffas säkert där uppe, han och jag. Flera av de andra är också
sjuka och några är dessutom dräktiga. Hoppas de hinner få krafter nog att föda
fram sina ungar. En av dom ligger inne på djursjukhuset just nu och får dropp som stärker henne inför förlossningen. Jag kan bara hoppas att alla blir friska och får leva det liv
jag aldrig fick leva.
Sen önskar jag att nån, eller alla, som har tankar på att
inte låta kastrera sin katt, tänker om och tar hand om nån eller några av de
över 100 000 hemlösa katter som finns i landet istället. Om det skulle ske har
inte mitt lilla liv varit alldeles förgäves.
Det blev min historia. Jag var bara en liten katt.
Hej, det är Miranda på Södertälje Katthem.
