Katten Madonna lånar ut sin blogg idag till Viktor

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem. Idag har jag lånat ut min blogg till blogghjälpens katt som heter Viktor. Han får själv berätta varför.

Hej, jag heter alltså Viktor och blogghjälpen är min matte. Jag har sagt till henne flera gånger att jag också vill blogga, men då säger hon att hon måste priloritera och då tycker hon att katthemmets katter ska gå först, eftersom jag redan har ett hem. Jag håller inte alls med matte om det, men eftersom jag behöver hjälp med bloggandet har jag inte så mycket att välja på.

Jag brukar i alla falll hjälpa henne med katthemmets blogg. Ni ser på bilden hur jag assisterar. Gjorde jag inte det skulle det nog inte bli så många bloggar härifrån ska ni veta. Matte gör så gott hon kan men utan min hjälp räcker det inte långt.

Nu har det i alla fall hänt en sak här hemma som har med katthemmet att göra och då, äntligen, sa matte att hon skulle fråga Madonna om vi fick låna hennes blogg en dag eller två. Det fick vi.

För att ta det hela från början så blev jag och min brorsa dumpade i ett stall för länge sedan. Mattes förra katt hade dött några år tidigare vid 19,5 års ålder. Som tur var för mig och brorsan gick mattes dotter och red i stallet. Hon fick reda på att vi hade dumpats och att vi for illa, för vi var inte vana vid att fånga vår egen mat och vi fick bara mat ibland av de som var i stallet. Då bestämde mattes dotter att hon skulle ta hand om brorsan och jag skulle få komma till matte och husse.

Jag var jätterädd när matte hämtade mig och skrek som bara den hela vägen hem. Det var egentligen meningen att vi skulle hämtat upp husse på hemvägen, men matte ringde honom och sa att han nog fick ta en taxi, för den här katten kan man inte åka bil med.

Sen kom vi hem och jag fick först vara i köket. Det fanns ett stort fönster i köket där jag kunde sitta och titta ut. God mat fick jag också. Efter en stund kom det en svart bil och stannade utanför huset. Ur klev en farbror. Det visade sig vara en taxi som kom med husse.

När han kom hem fick jag gå ut ur köket och undersöka hela huset. Det var jättespännande.

Jag trivdes jättebra i mitt hem. Jag var omtyckt och man kelade mig med hur mycket jag ville. Nåja, nästan i alla fall. Så en dag började matte som volontär på Södertälje Katthem. Då hände något som jag ska berätta mer om i morgon.

Viktor

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.



Ibland känner man att allt liksom står stilla. Som det är med att höja katters status till exempel. Här på Södertälje Katthem jobbar vi alla, både katter och människor, jättehårt för att folk ska förstå att vi har känslor, precis som alla andra. Vi kan känna både glädje, sorg, rädsla, harmoni m m. Precis som människor. Vi tycker att vi ska ha ett värde också.

Tyvärr finns det en del som inte tycker det. Men så ibland glimmar det till. Som till exempel när blogghjälpen berättade att det kommer att bli en konsert i S:t Jacobs Kyrka i Stockholm Måndag den 15 mars kl 19.00 till förmån för katthemmen. Det är jättemånga fina solister som ställer upp och sjunger och spelar för oss.

Blogghjälpen ska gå dit och hon hoppas att många, många andra ska dit också. Om du som läser det här har möjlighet att gå tycker jag att du ska göra det. Inte bara för att du får höra fin musik i vacker miljö, utan också för att du hjälper katthem, så att de kan fortsätta att hjälpa oss katter som inte har nåt hem.

I morgon får du hålla tassarna för att mina människor kommer. Då är det öppet hus mellan 15-17, så nu måste jag börja förbereda mig.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Idag har de varit här på morgonen och städat vår bur. Det gör de ju varje morgon och kväll, men en dag i veckan så storstädar de buren. Då blir det lite bökigare, för de tar bort alla dynor och skålar och tvättar golvet och alla möbler. Sen får vi alldeles fräscha dynor och skålar och då får vi börja om från början igen med att se till att de blir mjuka och luktar gott av våra pälsar. Sen när vi är färdiga med det, jag då kommer de och storstädar igen och så får vi börja om.

Fast egentligen är det väl bra att vi inte har smutsiga saker i våra burar. Ibland får de ju byta oftare än varje vecka, eftersom det kan hända små olyckor ibland.

Igår var det öppet hus här. Det var inte så många som kom. Blogghjälpen sa att det nog var många som var bortresta eftersom det är sportlov den här veckan och nästa i Södertälje- och Stockholmsområdet. Det tycker jag var synd, men jag hoppas de snart kommer tillbaka och inser att de behöver en katt då.

Till dess får jag försöka muntra upp min burkompis som är lite ledsen för att hennes ägare inte ville ha henne kvar. Det har jag full förståelse för. Blogghjälpen blir helilsken på alla som bara tycker att andra ska lösa deras problem. Så fort det inte passar ska man bara slänga ut katten. Fy vad dumma såna människor är.
Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Idag ska jag faktiskt berätta om nåt annat än om mig själv. Det kan vara kul som omväxling.

Många av er som följer min blogg följer ju även andra bloggar som katter, och även vovvar, skriver. En som blogghjälpen brukar läsa med stort nöje är En katts betraktelser. Det är en kisse som heter Sippo som skriver om sig, sin kompis Snuffe och sin husse.

Sippo är en väldigt van bloggare, mycket mer rutinerad än jag. Han har skrivit länge och berättar om vad han gör, och förstås även vad Snuffe och husse gör. Han är en väldigt god iakttagare och han är utbildad nosolog, buskolog, commandokatt och säkerhetskatt bl a.

Eftersom Sippo har bloggat så länge har han nu gjort en bok om sitt första år. Blogghjälpen har beställt boken, men hittills har bara fakturan kommit, men boken kommer nog snart den också.
Jag tycker att den som vill läsa en bra bok ska beställa den. Det kan man göra på: www.vulkan.se och sen kan man söka på ”En katts betraktelser”.

Vi hörs i morgon.
Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

När man bor på ett katthem önskar man jämt att ens alldeles egen människa ska komma och säga att de vill ha just MIG. Så kanske man drömmer lite och tänker hur man ska få det. En fin lägenhet kanske, eller ett hus där man kan få gå ut. Fast det spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att människorna tycker om en och tar väl hand om en.

Ibland brukar jag stanna upp och tänka på hur jag har det just nu. Och framför allt hur det kunde ha varit om inte den där tjejen hade fått syn på mig och mina ungar och engagerat sig i att hjälpa oss. Då kanske Ingen av oss hade levt idag. Malle hade helt säkert inte gjort det. Och hade vi levt hade vi säkert inte haft nåt bra liv. Att leva som hemlös katt är inte roligt.

Istället har det blivit så att det bara är jag och en av mina ungar som fortfarande är kvar på katthemmet. Att jag blivit kvar är ju inte så konstigt eftersom det inte är så länge sedan jag blev ”social” som de säger här. Det gick ju inte att klappa mig förut eftersom jag trodde att alla ville mig illa. Idag vet jag mycket bättre.

I morgon berättar jag om nån annan tanke jag har.
Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Nu har ni fått veta lite om min bakgrund. Inte allt, för jag vill inte berätta alla detaljer om hur jag blivit behandlad. Det gör ingen glad att läsa.

Nu bor jag här på katthemmet. Alla här vill hjälpa mig och mina kompisar till ett nytt, bra hem. Kanske dröjer det lite till innan jag får ett sånt, men blogghjälpen säger att det viktigaste är trots allt att det är ett riktigt bra hem. Om det betyder att det tar lite tid, så får det göra det.

Jag tycker att alla människor som läser min blogg skulle säga till ALLA sina snälla vänner att de skulle ta hand om minst en katt. Det måste så klart vara människor som kan ta hand om en katt också. Det kostar ju lite att ha en katt, men blogghjälpen säger att de flesta kan dra in på något för vår skull. Man får så mycket tillbaka av en katt, säger hon. Fast inte i pengar så klart, men det är inte allt här i världen. Man har behov av mys också och sånt kan vi verkligen ge.

Vi hörs i morgon.
Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.



När jag bott ett tag i min nya bur, började flera av tjejerna som jobbar där att komma in till mig och sitta hos mig. Jag förstod nog varför – de ville förstås vara dumma mot mig. Fast, efter ett tag var det nån som tog på sig en handske och började stryka mig över pälsen. Jag fräste förstås och kröp ihop, men handsken slutade inte stryka mig. Det allra konstigaste var ändå, att den inte slog mig heller.

Nästa dag kom tjejen tillbaka med handsken och strök mig igen. Då fräste jag inte så mycket, men jag var på min vakt. Visserligen var hon snäll igår, men man vet aldrig. En gång är ingen gång, tänkte jag. Fast det blev inget slag den här gången heller.

Dagen därpå kom hon igen. Hon strök mig först med handsken, men sen tog hon av sig den och strök med handen. Då blev jag först jätterädd, men jag låg kvar i alla fall.

Nästa dag kom hon in utan handsken och strök mig över huvudet. Jag låg alldeles stilla.

Motvilligt måste jag erkänna att det var riktigt skönt att bli klappad. Tänk att olika människor kan ha så olika händer. En del har händer som slåss, såna hade jag träffat på ute, men så finns det de som har snälla, mjuka händer också.

Ja, så gick det till när jag förvandlades från rädd katt till myskatt.

Jag berättar mer i morgon.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.



Nu var ju vår lilla familj samlad igen. Dagarna gick. Vi blev utflyttade från karantän till en större bur. Ungarna växte och så en dag sa de att nu skulle jag få flytta till ytterligare en annan bur. Ungarna klarade sig själva nu och sanningen att säga hade de börjat bli ganska jobbiga. Inte så att jag inte älskade dem fortfarande, men i kattvärlden är det ju naturligt att mamma och ungar skiljs åt så småningom.

Jag fick flytta till en annan bur en dag. Men på morgonen fick jag ingen mat! Vad nu, tänkte jag. Fast sen kom de och hämtade mig för jag skulle kattereras. Jag litade fortfarande inte på människor så jag slogs med tassen, fräste, morrade, smet undan och gjorde allt jag kunde för att de inte skulle få tag i mig, men plötsligt satt jag i en bur i alla fall.

Sen fick jag ett stick i pälsen. Sen vaknade jag i min nya bur igen och hade ett sår på magen. Det stramade lite, men inte så farligt. Sen fick jag äntligen mat. Jag var lite dåsig och åt inte så mycket.

Efter en tid hörde jag att Malle hade fått ett nytt hem. Han skulle flytta hem till en kattkompis. Det blev jag jätteglad för.

En del som jobbade på katthemmet tyckte jag såg fin ut, men de vågade inte klappa mig för jag klippte till dem som försökte och nån gång bet jag visst nån också. Inte för att vara elak utan för att jag var så rädd att de skulle vara dumma mot mig.

Jag berättar mer i morgon.
Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

När vi hade varit i vår bur i karantän ett tag hörde jag att de talade om att vi skulle få flytta ut till en större bur, men att de skulle vänta några dagar till. Jag förstod inte varför. Inte då.

På mornarna kom det alltid människor och skötte om oss. De städade burarna, gav oss mat och vatten i rena skålar. Ibland fick vi medicin också om vi behövde. En dag kom en av människorna tillbaka till oss efter att de gjort allt det där. I famnen hade hon ett litet knyte invirat i en handduk. Det pep därinne i handduken. Hon öppnade vår burdörr och vecklade ut handduken. Därinne sprattlade lilla Malle!

Jag blev så glad så jag bara kastade mig över honom och började tvätta honom. Han verkade hur pigg som helst. Utanför burdörren stod flera människor och tittade på oss. Så sa en att om de inte hade fått syn på Malle och tagit hand om honom när han ramlat ner från taket hade han inte levt idag. Men nu var han alldeles återställd. Fast när han hade fått lite mat och hälsat på sina syskon blev han så trött att han slocknade direkt och sov som en stock. De andra ungarna la sig runt honom och sen sov de allihop.

Hur det har gått för oss sedan ska ni snart få veta mer om.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Nu satt vi alltså i en bur inomhus. Jag hade hört att de talade om Södertälje Katthem och att vi satt i nåt som heter karantän. Det var ju inte så kul att sitta där, men vi fick i alla fall mat och toalådor som tömdes varje morgon och kväll. Sen fick vi stick i pälsen också och tabletter som smakade jätteäckligt. Det var för att ta bort maskar som vi hade i magarna sa dom.

Varje gång de försökte ta i mig så gjorde jag allt jag kunde för att de skulle låta bli. Jag slog med tassen, fräste, morrade och visade på alla sätt att jag inte ville att de skulle röra mig. Jag kunde ju inte veta om det var snälla eller elaka människor där, så det var bäst att utgå från att de var elaka tyckte jag.

När vi suttit där några dagar hörde jag plötsligt att de nämnde Malle. Jag spetsade öronen för att höra exakt vad som sas. De sa att de tagit hand om honom och att han var i nåt som hette jourhem. Han hade fått hjärnskakning när han trillade ner från taket. Men sen sa dom inget mer.

Jag blev så orolig. Levde han? Var han svårt skadad? Skulle jag nånsin få se honom igen?

Frågorna flög runt i huvet på mig. Vad skulle jag tro och hur skulle jag få veta hur det egentligen var med honom?

Ni får veta mer i morgon

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Som jag berättade igår så satt jag nu instängd i en låda med ungarna utanför. Jag skakade av rädsla och maten, som var orsaken till att jag gått in i lådan, intresserade mig inte alls. Jag tänkte bara på ungarna och vad som skulle hända nu.

Plötsligt stod tjejen och farbrorn vid busken alldeles intill med en lite mindre bur än den jag satt i. Jag såg hur de lyfte in alla tre ungarna i den. De pep och skrek efter mig, men jag kunde ju inte göra något.

Tjejen sa att vi inte skulle vara rädda för nu skulle vi få hjälp allihop. Det trodde jag vad jag ville om.

I alla fall bars båda burarna iväg till en bil och vi lastades in i den. Det var inte alls roligt att åka i den och det talade jag om högt och tydligt för tjejen som körde hela vägen tills vi stannade.

Då bars vi in i ett stort hus där jag hörde ljud från andra katter. Vad var det för konstigt ställe? Efter lite snack mellan tjejen och de som fanns i huset bars vi in i ett mindre rum och där sattes jag i en större bur. När jag kommit in i den buren blev jag orolig igen, för jag såg inte ungarna. Men alldeles efter kom en människa och bar på buren med ungarna i och släppte in dem till mig.

Nu var vi i alla fall tillsammans igen. Jag slickade dem ordenligt för att lugna dem.

Hur det gick sen får ni hörs så småningom.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Som ni som följt bloggen förstår var jag både trött, rädd och hungrig när jag vaknade nästa morgon. Jag hade sovit dåligt och legat och tänkt på Malle och ungarna märkte förstås att jag var orolig även om jag försökte dölja det för dem.

Jag låg kvar i busken och hoppades att farbrorn skulle komma med mat igen. Men det gjorde han minsann inte. Istället kom tjejen med en stor avlång låda. Hon gick in i huset där farbrorn var och så kom de ut båda två och bar fram lådan till busken.

Sen ställde de in maten i lådan! Jag låg och tittade på dem. Efter en stund gick de in i huset. Jag såg att de stod innanför dörren och tittade mot busken. Efter att ha tänkt efter en lång stund reste jag mig och gick fram mot lådan. Oj, vad det luktade god mat där inne. Men vågar man gå in i lådan, tänkte jag. Nej, jag gick tillbaka till ungarna. Men efter en stund tog hungern övertass och jag gick tillbaka till lådan. Det luktade ännu godare av maten nu.

Hur skulle jag göra? Skulle jag våga gå in i lådan och äta? Jag beslöt mig för att jag inte hade så mycket att välja på. Om jag skyndade mig skulle jag nog både hinna äta och rusa ut ur lådan innan människorna hann fram till den. Det var värt ett försök.

Jag sprang jättefort in i lådan. Då smällde det till som bara den och bakom mig föll en skiva ner som blockerade utgången. Jag kom inte ut. Jag var fångad. Och ungarna som var ensamma kvar i busken. Och nu kom människorna springande mot lådan också! Vad skulle hända nu?

Jag berättar mer i morgon.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Nästa morgon kom farbrorn som hade gett oss mat kvällen innan tillbaka. Det verkade som om han jobbade på det där konstiga stället där bilar kom och åkte för han kom från huset som låg precis där. Nu hade han en ny tallrik med mat med sig.

Han försökte klappa mig när han sträckte fram tallriken, men jag fräste åt honom och slog med tassen. Mig skulle han inte få slå!

Så gick han. Senare samma dag såg jag att tjejen som matat oss tidigare och som åkte iväg med Malle gick in till den där farbrorn. Efter en stund kom de ut båda två. De gick fram till vår buske.
Jag hörde att farbrorn sa till tjejen att här kan de ju inte stanna. Det är ju livsfarligt för dem. Hon svarade att det inte fanns nån plats för oss den dagen, men att det kanske skulle kunna lösas till dagen efter. Sen gäller det ju att fånga in dem också. Det kanske inte blir så lätt med tanke på att mamman är så rädd sa hon också.

Det där gjorde mig absolut inte lugnare. Först tar hon Malle, sen tänker hon ta oss också, tänkte jag.

En sak hade ju faktiskt farbrorn rätt i, och det var att det var en livsfarlig plats att låta ungar växa upp på. Fast frågan var ju vad alternativet var. Tjejen tänkte fånga oss. Vart tänkte hon gör med oss sedan?

Det blev minsanna ingen lugn natt för mig.

Jag berättar mer i morgon.
Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Jag sa till ungarna som jag fått över till busken att det måste stanna där tills jag kom tillbaka. Det var ett konstigt ställe vi hamnat på. Alldeles i närheten stannade bilar, så satte de en slang på bilen och sen åkte de igen. Så tokigt människor kan bete sig ibland.

Jag sprang i alla fall tillbaka till Malle. Då blev jag jätterädd igen, för vem stod där med Malle i famnen om inte människan med maten. Jag vågade mig inte ända fram, men människan såg mig. Hon satte sig ner och sa till mig att hon måste ta med sig Malle för han var skadad. Om han inte fick hjälp kanske han inte skulle överleva. Så sträckte hon fram handen mot mig och sa att jag skulle komma. Men det vågade jag inte. Jag måste ju dessutom tillbaka till ungarna på andra sidan gatan.

När jag sprang iväg såg jag att människan stod och tittade efter mig. Vårt gömställe var alltså avslöjat, men det var inget att göra åt.

När jag kom tillbaka till busken satt en farbror på huk vid busken. Jag ryggade tillbaka och väste åt honom när han försökte locka på mig. Då sa han att han inte var farlig. Men jag trodde honom inte utan fortsatte att väsa innan jag smet in till ungarna. Jag visste nog hur dumma människor kunde vara mot oss katter. Efter en stund kom han tillbaka med en tallrik som han hade lagt mat på. Han sköt in den till oss, sen gick han igen.

Jag försökte äta, men var hela tiden jätteorolig för Malle. Hur var det med honom? Skulle jag nånsin få se honom mer?

Det får ni veta mer om i morgon.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Som ni förstår blev det en febril aktivitet på taket. Jag såg att de tre kvarvarande ungarna sprang fram till katten på taket och tittade ner. Jag rusade också dit. Där nere låg Malle. Orörlig. Jag trodde hjärtat skulle stanna i kroppen, men förstod att här måste jag handla och handla snabbt.

Jag vet inte hur fort jag kom ner till Malle och började slicka honom. Då började han gny och rörde lite på sig, men han reste inte på sig. Jag tittade upp på de andra ungarna som alla stod farligt nära kanten för att se vad som hände. Till råga på allt såg jag människan som brukade ge oss mat närma sig.

Jag förstod att risken för att flera ungar skulle trilla ner var stor. Vad skulle jag göra först? Rädda Malle från människan eller sätta mina tre andra ungar i säkerhet. Jag beslöt mig snabbt för att flytta på de andra ungarna först.

När jag letat efter mat tidigare hade jag upptäckt en tät buske på andra sidan vägen. Jag beslöt att försöka ta dit ungarna en och en. Det var inte ofarligt att springa över vägen med en unge i munnen, men vad skulle jag göra?

Första ungen gick bra, andra också. När jag kom med den tredje kom en sån där bil i full fart. Jag trodde jag skulle hinna över innan den hann fram, men det var på håret att jag klarade det.

Nu gällde det att springa tillbaka för att se hur det var med Malle och få honom i säkerhet också.
Det berättar jag mer om i morgon.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Den där människan som kom upp på taket, som jag berättade om igår, trodde jag att jag skrämt iväg en gång för alla. Hon skulle verkligen inte få göra vare sig mig eller mina ungar illa. Det hade jag bestämt.

Fast en sak var bra med att hon kom, för hon hade mat med sig. Vi var ju utsvultna och så fort hon hade gått så långt från maten så jag visste att jag skulle hinna springa undan om hon närmade sig, sprang jag fram och åt upp allt som fanns att äta. Sen gick jag och matade mina ungar och människan gick ner från taket.

Nästa dag kom hon tillbaka. Då hade hon inte bara mat utan också en stor bur med sig. Då blev jag misstänksam och sa till mina ungar att de absolut inte fick gå in i buren. Det gjorde de inte heller.

När människan märkte att vi inte gick in i buren gav hon oss lite mat utanför den. Sen gick hon igen.

Nästa dag höll ungarna på att leka på taket, precis som ungar brukar. Jag gick iväg för att försöka få tag på lite mat. När jag kom tillbaka var ungarna jätteoroliga och sprang fram och tillbaka och skrek. Jag tittade på dem. De var bara tre istället för fyra – lilla Malle fanns inte där! Hjärtat höll på att stanna på mig. Var hade hänt med Malle?

Jag berättar mer i morgon.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.



Om man går omkring och är rädd och visar sin rädsla genom att vara aggressiv, då är det förstås många människor som inte förstår varför man är aggressiv. Jag var ju så rädd för att bli misshandlad så jag blev väldigt aggressiv mot de som försökte klappa mig.

En dag mådde jag lite sämre än vanligt. Det var inte så konstigt, för jag födde flera ungar den dagen. Nu blev livet ännu mer komplicerat, för jag måste ju ha tag i mat, inte bara åt mig själv utan även åt mina ungar.

Som tur var var det inte så kallt ute, men ganska regnigt. Jag gick och letade efter mat samtidigt som jag måste se till mina ungar, och det var inte så lätt. I början gick det ju ganska bra, för när de var pyttesmå var de ju ganska stilla, men när de började se och blivit lite stadigare på benen ville de ju så klart upptäcka världen. Då är det inte så lätt att vara kattmamma, särskilt inte när det inte finns nån som hjälper till med matningen.

Men så en dag kom det en människa upp på taket där vi bodde. Hon såg snäll ut, men jag tyckte ändå det var bäst att fräsa åt henne och springa undan.

Jag ska berätta mer i morgon om vad som hände sen.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Undrar om nån som slänger ut sin katt vet vad den utsätter katten för. Det tror inte jag för då skulle säkert ingen göra så.

Jag tog min tillflykt till ett stort tak där jag träffade några andra kattkompisar som också var utkastade. Vi kämpade allihop för att försöka få mat. Ibland kom nån snäll människa och matade oss, ibland hittade vi ingenting och var jättehungriga.

När jag levt så en tid fick jag både ont i öronen och i magen. Långt senare berättade man för mig att jag hade både öronskabb och mask i magen. Det är ganska vanligt att katter som springer ute får.

De människor som var snälla mot oss gav oss mat ibland och försökte klappa oss, men eftersom det fanns vissa som inte alls var snälla var jag på min vakt. Jag kunde aldrig veta om det var nån som sträckte ut handen mot mig för att klappa mig snällt eller för att klappa till mig. Sparkar har jag också fått en och annan.

Jag blev rädd för människor och fräste så fort de kom i närheten och försökte springa undan. Det var verkligen ingen rolig tillvaro.

Jag berättar mer i morgon.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.

Igår började jag berätta om hur jag har haft det och idag ska jag fortsätta, även om det känns tråkigt att berätta om det.

Jag förstod alltmer att mina människor inte ville ha mig kvar. Jag trodde att jag kanske skulle få ett annat hem, men saken var den att plötsligt visade det sig att jag inte hade nåt hem alls. Man körde iväg mig nånstans och släppte av mig. Jag var fortfarande ganska liten och hade lite svårt att förstå vad som hände. Att jag inte fick mat av nån var nåt jag märkte ganska snabbt.

Har man aldrig vant sig vid att skaffa mat själv är det faktiskt inte så lätt ska ni veta. När människorna körde iväg hörde jag att de sa till varandra att en katt klarar sig alltid. Vad visste de om det? Hade de haft fler katter som de behandlat likadant och som klarat sig?

I alla fall förstod jag snart att de människorna aldrig skulle ta hand om mig mer.

Där jag nu befann mig fanns det andra människor ibland. En del var snälla, andra var jättedumma. Att kasta saker efter en ensam katt tyckte tydligen en del var roligt. Hur kan det vara roligt? Att se en annan varelse bli rädd, hur kan nån tycka det är kul?

Jag berättar mer i morgon.

Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.



Idag fick jag läsa mitt första blogginlägg som jag skrev igår tillsammans med blogghjälpen. Det kändes lite pirrigt och jag kände nästan inte igen mig på bilden. Men flera har sagt till mig att det inte är nåt farligt. En som heter Sippo och som Jenny och Majsan sa var väldigt van och duktig bloggare skrev att alla är lite nervösa i början. Så det verkar normalt alltså.

I alla fall har jag fått rådet att jag ska börja med att tala om vem jag är. Så då gör jag det.

Jag är en vanlig katt som nog är ungefär 2 år gammal. Jag har haft ett hem en gång där jag trodde jag skulle få leva mitt liv. Så blev det inte. Från att ha varit en liten kattunge som alla kelade och gosade med, blev det mer och mer så att jag fick skulden för allt som gick fel i familjen.

Om det var ostädat hemma var det mitt fel, för jag hårade ner. Om nån var förkyld var det mitt fel att det blev ”allergiska”. Om nån var trött och inte kunde sova var det mitt fel att jag lät för mycket och så vidare. Jag var ju bara en katt. Jag gjorde så gott jag kunde, men det räckte inte för mina människor. Vad jag än gjorde var det fel.

Som ni förstår var det inget roligt liv. Att inte vara omtyckt samtidigt som man är beroende av de som inte tycker om en är ingen avundsvärd situation. Varför gör en del människor så?

Jag berättar mer i morgon.
Madonna

Katten Madonna berättar

Hej, jag heter Madonna och jag bor på Södertälje Katthem.

Igår fick två av mina bästa kompisar ett eget hem. De blev klosterkatter och de har berättat att de redan stortrivs, även om det är lite ovoant ännu.

Innan de åkte sa de till mig att de skulle be blogghjälpen att hjälpa mig att berätta min historia, så kanske jag också får ett bra hem.

Det känns förstås lite ovant, nästan lite läskigt faktiskt, men både blogghjälpen och mina kompisar har sagt att det inte är nåt farligt, så jag ska försöka så gott jag kan.

I morgon ska jag börja berätta hur jag hamnade här. Hoppas ni vill hjälpa mig med samma stöd som ni givit mina tidigare bloggkompisar.

Madonna

Katterna Majsan och Jenny berättar

Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

ÄNTLIGEN har det blivit kväll. Vi har suttit framför burdörren större delen av dagen. Ibland har vi gått in och lagt oss i våra transportburar också, så att vi skulle vara färdiga när våra mattar kom. Men de kom aldrig. Eller, jo, det gjorde de ju förstås, men det tog så himla lång tid.
Men till slut hade det gått en kattiljard timmar och då ringde det på dörren. Blogghjälpen gick och öppnade och vi hörde att de pratade lite. Sen kom de in i vår bur. Matte och gammelmatte hälsade genast på oss. Jenny blev lite rädd, som hon ofta blir när det händer nåt nytt, men hon brukar tuffa till sig snart.

När vi hälsat ordentligt på våra nya mattar sa vi till varandra att de inte motsvarar våra förväntningar – DE ÖVERTRÄFFAR DEM. Under tiden matte och blogghjälpen gick ut och skrev på papper satt gammelmatte inne hos oss och klappade oss och talade med oss. Hon ville att vi skulle lära känna henne så mycket som möjligt innan vi skulle åka bil.

Under tiden matte och blogghjälpen packade bilen med våra saker, hann vi faktiskt smita ut ur buren en sista gång också! Men sen fick vi sätta oss i var sin bur och vi bars ut till VÅR
bil av VÅRA mattar för att åka till VÅRT hem. Just nu när blogghjälpen skriver detta är vi på väg.

Blogghjälpen sa att hon kommer att sakna oss jättemycket. Vi sa att vi kommer att sakna alla på katthemmet också, men att vi är jätteglada över att ha fått ett alldeles eget hem med alldeles egna mattar och kompisar.

Vi kommer nog snart att rapportera från vårt nya hem. Nu hoppas vi att ni fortsätter stödja vår kompis som kommer att ta över bloggen. Det är nån som också behöver ett hem. Vi tror att blogghjälpen kommer att berätta mer om det i morgon.

Tack alla ni som stöttat oss. Vi hörs.

Jenny och Majsan, numera klosterkatter

Katterna Jenny och Majsan berättar

Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Gårdagskvällen var lyckad. Vi smet ut ur buren båda två. Eftersom vi inte riktigt vet hur det blir idag tog vi det säkra före det osäkra och gick runt och sa hej då och önskade våra kompisar lycka till. Jag stannade särskilt framför en bur och sa till henne som bor där att hon skulle sluta vara så rädd som hon är, för annars kommer hon aldrig få nåt eget hem. Hon lovade att försöka, men sa att det var svårt, för nån har varit väldigt dum mot henne.

Under tiden gick Majsan till en annan bur och talade om att vi skulle bli klosterkatter. Då talade en katt som heter Nisse, och som kanske också får ett hem snart, om att han hade hört att klosterkatter fick jättemycket god mat. Då blev både Majsan och jag jätteglada.

Sen skulle vi just fortsätta fram till nästa bur när det visade sig att vår bur var färdigstädad så då blev vi inburna i den igen. Det gjorde inte så mycket för vi hade ju hunnit med ganska mycket i alla fall. Kanske blir det en liten promenad ute i rummet i morgon igen, vi får se. Fast, då kanske vi är så pirriga så vi inte riktigt vet varken vad vi gör eller vad vi säger.

I morgon kväll kommer blogghjälpen att berätta hur det gick när vi hämtades, om ingen oförutsett inträffar. Sen får vi se när och varifrån vi hörs igen.

Jenny och Majsan

Katterna Majsan och Jenny berättar

Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

I förmiddags var blogghjälpen här igen. Vi såg inte så mycket av henne för det var lite ont om folk på katthemmet, så hon jobbade inne i karantän nästan hela tiden. Där finns några katter som tar lite extra tid eftersom de behöver medicin och sånt.

Men när hon var klar där inne kom hon ut till oss och pratade. Vi talade om för henne att det var vår sista vardag på katthemmet. Nu är det morgondagen kvar, sen är det STORA RESDAGEN. Oj, oj, oj säger vi bara. Vad spännande det kommer att bli.

Vi frågade blogghjälpen om vi skulle packa ikväll, men hon sa att vi skulle hjälpas åt med det på söndag. Bara vi hinner det. Hoppas hon kommer tidigt.

Ikväll kommer det flera hit som ska hjälpa oss och ge oss mat. Ibland kan det bli tid till lite bus också. Röda pricken kan komma fram på fredagskvällar. Vi får se om den gör det ikväll. Vi behöver lite avledning så vi inte bara tänker på söndagen.

Har ni tänkte på en sak förresten? Nästa fredag kanske ni får klosterblogg istället för katthemsblogg från oss!

Jenny och Majsan

Katterna Jenny och Majsan berättar

Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Nu har det varit öppet hus igen. Eftersom det var ett riktigt ruskväder sent på eftermiddagen med mycket snö, var det inte så många som vågade sig ut, men några kom i alla fall. Två av våra kompisar fick intresseanmälningar. Hoppas de får ett bra hem snart.

Annars fick vi ovanligt mycket kramar av blogghjälpen idag. Det berodde på att hon dels ville krama oss själv, dels hade med sig kramhälsningar från våra mattar. Det kändes jättebra. Dessutom sa blogghjälpen att de längtar efter att det blir söndag så de får krama om oss på riktigt. Vi undrar vilka som längtar mest – de eller vi?

Vi har funderat lit på en ny uppfinning idag som har lite med vår hemresa att göra. Det handlar om att man ska kunna sätta en blåsgrej framtill på bilarna, så att all snö blåser bort där man ska köra. Då blir det inte halt. Fast vi måste fundera vidare lite till på den. Det är inte så lätt att tänka ut uppfinningar må ni tro.

Och tänk, idag var det sista torsdagen vi var på katthemmet!

Jenny och Majsan

Katterna Jenny och Majsan berättar

Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.

Nu har det varit ett riktigt ruskväder utanför fönstret. Det är alldeles vitt och massor av stora snöflingor virvlar förbi. Det skulle vara kul att fånga några, men det får vänta tills vi kommer hem. Vi säger hela tiden att vi ska göra saker när vi kommer hem. Vi har hittat på massa saker vi ska göra då. Det kanske ni får höra mer om sedan om matte hjälper oss att blogga.

Idag har våran gammelmatte ringt till blogghjälpen för att planera för oss när vi ska åka hem. De längtar jättemycket efter oss. Gammelmatte ska sitta baktill i bilen hos oss, så hon kan lugna oss. Det känns jättebra.

Tänk att livet kan svänga så att man går från att vara två oönskade små kissar som kanske skulle avlivas till att bli två efterlängtade små kissar som ska få ett alldeles eget hem. Blogghjälpen säger att det åter har skett ett litet under. Det tycker hon varje gång en katt som haft det svårt, får ett bra hem.

Sen har vi också hört att en kompis till oss som heter Sixten och som varit borta flera dagar, har kommit tillrätta. Det tycker vi också är bra. Att var ute länge i sånt här väder är inte nyttigt för katter.

Nu ska vi passa på de som hjälper oss här ikväll. Det kanske kan bli en liten smitning ut ur buren om vi har tur.

Vi hörs i morgon.
Jenny och Majsan

Katterna Majsan och Jenny berättar

Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.



Nu har vi funderat ut en uppfinning igen. Vi satt och talade om resan vi ska göra på söndag. Då kom vi på att man borde göra en maskin som gjorde att man bara sa att man skulle nånstans och så SCHWISS så var man framme! Utan att behöva åka dit. Bra, va?

Igår var det möte med PR-Sponsorgruppen här på katthemmet. Det var bra, får då kom blogghjälpen in till alla oss katter och gav oss godis. Mmm. Vi ville ha mycket mera, men hon sa att det dels skulle räcka till alla katter, dels att vi nog inte skulle äta så väldigt mycket. Särskilt inte innan vi flyttat, för även om vi har rymliga burar för att bo på ett katthem, så är det ju inte samma sak som att bo i en lägenhet eller i ett hus. Det för ju med sig att vi inte rör på oss så mycket och blogghjälpen tycker visst att vi lagt på oss några gram för mycket *fnys*. Vi tycker själva att vi är alldeles lagom.

Fast vi tror att vi kommer att behöva våra extra gram när vi kommer fram till vårt nya hem, för då måste vi springa runt som bara den för att kolla allt. Så egentligen borde vi ha fått mycket mera godis igår.

Majsan och Jenny

Katterna Jenny och Majsan berättar

Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.



I morse var blogghjälpen här och snackade lite med oss. Igår sa hon ju att vi inte skulle tjata om vår hemresa på söndag så mycket, för det kunde bli enformigt för de som läser bloggen att höra om det i en hel vecka. Men idag sa vi till henne att det är flera som har sagt att vi visst får tjata om vår hemresa så mycket vi vill. Särskilt bra var det att vår nya matte skrev att hon tyckte det var BRA att vi talade om den. Så nu tänker vi visst tala om den, varje dag ända till söndag. Så det så.

När vi hade sagt det sa blogghjälpen, ja, ja, vi skriver lite om det varje dag, men inte bara om det. OK? Det tyckte vi var bra, så nu ska vi tala om lite annat.

På förmiddagen var det flera människor här och hjälpte oss med allt möjligt, och lekte med oss också. De var särskilt länge inne i de burar där det sitter rädda katter. Det finns flera såna här. Katter som haft det svårt tidigare, där människor varit elaka mot dem och till och med slagit dem. Såna katter kan vara väldigt rädda för en hand eller en fot till exempel. När de är rädda fräser de och gör allt för att bli lämnade ifred, men om man är tålmodig och vänjer dem vid att en hand kan smeka istället för att slå, så brukar de till sist förstå att det är mysigt att bli smekt.

Vi berättar mer om det i morgon. Plus att vi ska berätta mer om vår hemresa då.

Majsan och Jenny