måndag 30 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Idag är det en lite nedstämd Berta som bloggar. Det är nämligen så att hon som jag trodde skulle bli min matte har dragit tillbaka sin intresseanmälan. Det betyder att jag kanske inte får nåt eget hem till jul. Ni kan ju själva tänka er hur det känns.

Blogghjälpen var här ikväll och berättade för mig. Jag satt i hennes famn och kurrade när hon berättade. Först blev jag alldeles tårögd, men så sa blogghjälpen att nu ska vi torka tårarna och så fortsätter vi som vanligt. Vi ska nog hitta ett annat hem åt dig. Och så sa hon att man aldrig ska ge upp. Och att det inte finns nåt dumt som inte har nåt gott med sig. Hon tyckte att det som var bra var ju att hon och jag får fortsätta träffas en tid till.

Jag frågade vad jag gjort för fel, men hon sa att jag inte gjort nåt fel alls. Ibland blir det bara tokigt och det var ju bra att jag inte hann flytta först och de sen kom på att de inte ville ha mig. Och det är ju riktigt. Så nu kommer ni att få läsa mina bloggar ett tag till vad det verkar.

Blogghjälpen säger att man kommer över allt, bara man tar det lugnt och ser det positiva i allt. Jag försöker göra det, men just ikväll känns det ändå lite trist.

Berta

söndag 29 november 2009



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Nu har det varit Kattens Dag i två dar. Flera snälla människor från katthemmet har ställt upp för oss katter och samlat in pengar. Jag tycker de har varit jättesnälla. På söndag ska de försöka få in ännu mera pengar till oss för då ska det vara på julmarknad på Torekällberget.

Jag skulle ju helst önska att de fick in flera hundra miljoner kronor så att de kunde hjälpa ALLA hemlösa katter och katter som far illa på andra sätt till ett bra liv. Fast det kanske är lite svårt. Vi får vara jätteglada att många ställer upp på sin fritid och hjälper oss så här mycket. Jag tycker de skulle få sånt där Nobelpris. Det är de värda.

För min egen lilla del har det inte hänt så mycket. Blogghjälpen var här och klappade mig och gosade med mig idag. Det var jättemysigt. En av mina kompisar i buren fick en intresseanmälan också. De som var intresserade av honom tittade på mig också, men eftersom jag redan är bokad så tittade de på en annan katt.

Nu ska jag ta det lite lugnt. Det är ju första advent och då ska man ju börja med julmyset. Fast jag väntar nog med det tills jag kommer tillmitt alldeles egna hem.
Berta

lördag 28 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Vet ni om att det är Kattens Dag idag och i morgon? Jag nämnde visst det igår, men jag tycker det är så viktigt så det är bäst att påminna om det igen. I morgon ska bland andra blogghjälpen vara på Hornbach i Kungens Kurva. Jag vet inte riktigt vad det är, men de säljer en massa saker. Där ska också de som kommer från katthemmet sälja saker, bland annat vår fina kalender. Om du kan tycker jag du ska åka dit. Efter det kan du åka direkt till katthemmet, för vi har öppet hus mellan 15-17.

Alla pengar som kommer in från försäljningen går till oss katter på Södertälje Katthem. Även om vi inte gör så mycket så kostar det pengar att vi bor här i alla fall. Det är jätteviktigt att alla försöker hjälpa till att få in pengar till oss, annars vågar jag inte tänka på hur det skulle gå.

Jag hoppas nu att många, många snälla människor som vill och kan ta hand om en eller flera katter tänker till ordentligt innan jul och ger de där katterna ett bra hem nu. Vilken julklapp skulle kunna vara bättre? Jag bara undrar.

Berta

fredag 27 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Idag har det varit flera unga killar här på katthemmet. De heter visst Prao allihopa. Lite konstigt, men så är det i alla fall. De går i skolan i vanliga fall, men när de verkligen ska lära sig nåt viktigt, ja då får de komma hit till Södertälje Katthem, så lär vi dem.

De har fått lära sig att städa våra burar, tömma toalådor, ge oss mat och att gulla med oss. Efter lite instruktioner från oss katter har de blivit riktigt duktiga. Vi tycker ju att det allra viktigaste är att ge oss mat och att gulla med oss, men det är klart att det är viktigt med lite städning också. Vi katter är ju renliga djur.

När blogghjälpen var här idag berättade hon att det är en viktig helg nu. Det är nämligen KATTENS DAG på lördag och söndag. Då ska människor som jobbar här på katthemmet finnas på Djurmagasinet i Södertälje på lördagen och på Hornbach i Kungens Kurva på söndagen. Där ska de visa bilder på katter som behöver ett eget hem, sälja vår fina kalender, samla in pengar till katthemmet, informera om katter och annat. Fast det kommer inte att visas nån bild på mig, för jag har ju redan fått ett eget hem, även om jag inte har flyttat ännu.

Berta

torsdag 26 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Det har inte varit nån lugn dag precis. Det skulle nog ingen tycka som satt och väntade på att få veta om man skulle få ett nytt hem eller inte. I mitt fall blev det en lång väntan, men till sist kom blogghjälpen in till mig och berättade att hembesöket var gjort och det var godkänt. Det finns två kattkillar till i familjen så jag kommer inte att bli enda katten i huset.

Efter ytterligare en stund kom min nya matte till katthemmet. En del katter är ju så att de kastar sig i famnen på människor de inte känner, men sån är ju inte jag. Jag behöver lite tid på mig för att lära känna en ny människa. Det tog ganska lång tid innan blogghjälpen och jag blev kompisar, men när vi väl blivit det är vi jättetajta. När min nya matte kom in i buren var jag först lite reserverad, för jag vill lära känna henne ordentligt innan jag vågar visa att jag tycker om henne.

När hon varit en lång stund i buren la jag mig på rygg och hon fick till och med killa mig på magen. Det är det inte alla som får, men jag börjar tro att min nya matte är en toppentjej som verkligen tycker om katter.

Det enda tråkiga nu är att jag inte får åka till mitt nya hem förrän om två veckor. Matte vill vara hemma flera dagar när jag kommer och hon jobbar varje dag fram till om två veckor. I och för sig är det nog klokt tänkt, men det är klart att jag vill åka hem bums. Men det finns fördelar också: nu kan jag fortsätta ett tag till och berätta om vad jag tycker och tänker.
Berta

onsdag 25 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Har ni märkt att det talas lite i tidningarna nu om katter och vår situation? Jag tycker ju att den som skriver allra mest och bäst om oss katter är vår ambassadör, Anna-Lena Brundin. Förutom att hon har fixat en jättefin kalender med katter och komiker, så skriver hon i tidningen Allas Veckotidning, hon har uppträtt i TV4 Morgonprogram och hon talar om katter så fort hon kommer åt.

Just nu spelar hon teater i Hässleholm i nåt som heter Cabaret. Och vet ni vad hon gör i pauserna? Hon säljer vår fina kalender, så att det kommer in pengar till katthemmet så vi som bor här får mat, mediciner, kattsand, leksaker och annat. Alla kan få köpa kalendern här på katthemmet, men den finns också på nåt som heter adlibris har blogghjälpen sagt.

Jag tycker inte man kan tala för mycket om hur katters situation är. Tänk om några varje dag kommer till insikt om att man inte ska behandla katter, eller andra djur eller människor, illa. Vad bra det vore.

Nu ska jag börja planera lite för morgondagen. Inte nog med att det är öppet hus i morgon här på Morabergsvägen 6 mellan 17-19, det ska göras hembesök för min del också! Oj vad spännande det ska bli. Hoppas det är en bra familj, för är det inte det får jag inte flytta. Där är alla här på katthemmet jättebestämda. Inga katter får flytta till dåliga hem. Det är bra tycker jag.

Berta

tisdag 24 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.


Nu har det inte hänt så mycket på katthemmet. Allt går sin gilla gång, som man brukar säga. Fast det är klart, just mina tankar far ju iväg då och då.

Ibland tänker jag på alla mina kompisar som kanske måste fira både jul och nyår här på katthemmet. En del av dem är ju så små, så de kanske mår bäst av att vara här et tag till, men alla vuxna katter som bara längtar efter ett eget hem, de tycker jag synd om. Tänk om alla människor som hade råd och som tycker om katter, skulle ta och tänka till ordentligt nu före jul. De skulle kunna tänka så här: vad vore riktigt kul att få i julklapp för min egen del? Och då skulle de svara: jo, en katt, eller kanske två?

Då skulle många katter får en kul jul, för att inte tala om hur många vuxna som skulle få mysigt. Det finns ju så många ensamma människor. De skulle inte behöva vara ensamma om de tog hand om en liten kisse. Fast man måste förstås tycka om katter och kunna ta hand om dem också. Annars är det ju ingen vinst precis.

Det är sånt jag legat och tänkte på idag. Så om ni känner nån som kan ta hand om en katt men som kanske inte tänkt på att den kan det, se till att de kommer till oss på katthemmet.
Berta

måndag 23 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.



Oj, oj, oj vilken dag. Det har varit berg-och-dalbana i lilla magen hela dagen, och hela natten också förresten. För det är inte varje dag man får en intresseanmälan. Och fastän blogghjälpen säger att vi ska jobba på som vanligt fram tills att allt är klart, är det ju lite svårt att hålla tankarna borta från det där med eget hem…

Men hon har ju rätt i att innan allt är klart ska vi inte fira ordentligt. Men sen ska vi göra det. Då ska vi ha kram- och pusskalas i min bur. Fast, nu var jag visst där igen. Jag skulle ju jobba på som vanligt, var det.

Och då kan jag berätta att mina kompisar i buren är lite ledsna för att inte de fått nån intresseanmälan än. Och det förstår jag, men de har å andra sidan inte varit här lika länge som jag, så de får nog vänta lite på sin tur. Nu börjar jag tro på det som blogghjälpen sa när jag började blogga: det finns en människa för varje katt. Ibland tar det bara lite tid innan människan förstår det.

Mer i morgon
Berta

söndag 22 november 2009



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.


Kommer ni ihåg att jag berättade igår att det var öppet hus idag? Och att jag sa att det fanns en chans att min människa kommer då? Kan ni gissa vad som hände? Jo MIN MÄNNISKA KOM.

Först kom blogghjälpen in och hälsade på mig och mina kompisar som hon brukar innan öppet hus börjar. Sen kom det lite folk och tittade på alla katter. Men så var det en människa som trodde hon skulle ha en katt med ett speciellt utseende. Den katten skulle inte se ut som jag. Hon gick och tittade i ett annat rum. Men efter en lång stund kom hon och blogghjälpen in i mitt rum och jag hörde blogghjälpen säga ”… världens mysigaste katt”. Och så öppnade hon min burdörr och in kom både hon och människan som trodde att hon letade efter en annan katt.

Hon klappade mig och lyfte upp mig, men då hoppade jag tillbaka till min lilla låda som jag ligger i ibland. Jag ville ju inte verka alltför intresserad. Men då klappade hon mig igen och det kändes jättebra och jag satte igång att spinna som bara den. Då lyfte hon upp mig igen och då satt jag kvar och bara njöt.

Sen gick blogghjälpen ut ur buren, men min människa stannade kvar och vi hade jättemysigt. Efter en stund kom blogghjälpen tillbaka och då sa min människa att hon ville ha mig. Jag trodde knappt jag hörde rätt! Hon ville ha just mig. Så skrev hon intresseanmälan och snart ska det göras hembesök så att vi vet att jag kommer till ett bra hem. Det känns jättepirrigt. Nu måste ni hjälpa mig att hålla tassarna att allt går som jag vill så jag får ett eget hem. Tänk att få fira jul… nä, man ska inte gå händelserna i förväg. Ni ska snart får höra mer.
Berta

lördag 21 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.


Idag har det varit medlemsmöte här på katthemmet för de som är medlemmar i Södertälje Katthem. Det var bra tycker jag, för då var det många människor här och flera av dem var inne och hälsade på mig. De sa att det tycker jag blivit så social. Vad betyder det? Strunt samma, förresten för jag tror inte det var nåt dåligt eftersom de så glada ut när de klappade mig.

Sen ville blogghjälpen att jag skulle berätta att Gullan, som bloggade här i somras, mår jättebra nu. Hon blev lite stressad av flytten till ett nytt hem. Det är inte så ovanligt att katter blir det, men i Gullans fall yttrade det sig så att hon fick ett öppet sår på halsen. Hon hamnade i alla fall hos en toppenfamilj, som lät henne vara ifred tills hon själv kände att hon ville ha kontakt. I Gullans fall dröjde det ganska länge, men nu har såret läkt och hon sitter i soffan med övriga familjen och har det jättebra.

Tänk om jag också får det så bra en dag. Redan i morgon finns det chans att mina människor kommer, för då är det öppet hus mellan 15-17 här på Morabergsvägen 6. Skicka hit alla ni känner som är snälla mot katter och som kan ta hand om mig då.

Berta

fredag 20 november 2009



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Idag på förmiddagen var blogghjälpen inne hos mig och kelade med mig och med mina tre burkompisar. Jag tycker förstås att hon bara skulle kela med mig, men hon säger att då kanske de andra blir ledsna och det vill ju varken jag eller hon. De har ju inte heller nåt eget hem, så vi får alla ta till vara de möjligheter som ges till att kela och mysa.

Hon berättade för mig att när hon var inne i karantän och jobbade, så kom det in en katt som familjen den bott hos hade flyttat ifrån. Den har fått gå ensam ute ganskalänge innan en person som sett katten till slut fick in den hos oss. Det händer lite då och då och blogghjälpen blir lika arg varje gång. Inte på katten förstås, utan på de som överger en katt utan att se till att den får det bra. Hon tycker det är fegt och ynkligt att göra så. Det tycker jag också. Om inte den katten hade fått plats hos oss kanske den hade fått gå ute hela vintern och frysa och vara rädd och ledsen. Kanske hade den blivit sjuk också, för katter som tvingas äta allt möjligt för att stilla hungern får ofta maskar i magen. Det mår man inte bra av. Sen får de ofta ögon- och öroninflammationer. Allt det där gör att de blir svaga och lätt blir riktigt sjuka, och då kan de ju inte skaffa mat alls. Ni kan ju själva tänka er hur det går sen.

Jag tycker de människorna som gör så är jättedumma. De skulle tassas till ordentligt så de förstod att man inte gör så. Eller vad tycker ni?
Berta

torsdag 19 november 2009

Katten Berta berättar




Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.


Idag är det lite nervöst, för det är öppet hus. Det har det ju varit många gånger tidigare när jag har varit här, men idag är första gången som blogghjälpen har sagt till mig att jag ska försöka visa upp mig lite mer än jag brukar. Det känns ju lite läskigt. Jag tycker det är tryggt att ligga i mitt lilla utrymme i buren som jag brukar. Ni kan ju se på bilden att det ser väldigt mysigt ut.

Men jag förstår ju att människor kanske inte ser mig så tydligt där. Jag är ju inte dum precis, bara lite blyg. Vi får se hur det går. Blogghjälpen säger att vi testar idag och ser hur det går, sen kanske vi blir lite modigare nästa gång, på öppet hus på söndag och så vidare. Det känns bra att man inte behöver visa upp sig alltför mycket redan första gången, bara lite.

Undrar om nån av er har varit tvungna att visa upp er för att era människor skulle se att ni fanns? Hur gjorde ni i så fall? Det är alltid bra med tips från såna som kan saker bättre.

Nu måste jag putsa mig lite till innan besökarna kommer.
Berta

onsdag 18 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Nu har ni kanske förstått att det inte har varit helt lätt att vara lilla Berta. Som jag skrev igår är jag fortfarande lite blyg och om nån närmar sig mig för fort med handen kan jag fortfarande bli rädd och krypa ihop, precis som jag gjorde när jag bodde hos gubbstrutten. Men numera kommer jag snabbt på att människorna inte kommer till mig för att slå mig utan för att smeka, så jag fräser aldrig och det tar bara nån sekund så har jag förstått att gubbstrutten inte finns här.

Nu ska i alla fall blogghjälpen och jag börja marknadsföra mig mera. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men blogghjälpen har sagt att det inte är nåt farligt och att vi gör det för att jag ska få ett eget, bra hem.

I morgon är det öppet hus igen mellan 17-19. Då ska jag försöka hålla mig framme mer har blogghjälpen sagt, för annars ser inte besökare vilken fin katt jag är. Fast först ska blogghjälpen och några andra gå på Mosebacke ikväll för där uppträder en jättesnäll tjej som heter Anna-Lena Brundin och som är ambassadör för vårt katthem. Kom dit du också om du kan, det börjar kl 20.00. Kanske berättar vi lite om det en annan dag.

Berta

tisdag 17 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Efter en tid hörde jag att båda mina ungar fått ett eget, bra hem. Då blev jag jätteglad, för det var vad jag först och främst önskade. Jag ville inte att de skulle få en lika dålig start på livet som jag fick och jag ville heller inte att de skulle behöva bo på ett katthem, även om människorna här är jättesnälla. Det kan ju aldrig bli detsamma som att bo i ett eget hem med snälla människor.

Det kan ju låta lite konstigt att jag säger så, eftersom jag ju aldrig haft turen att få bo i ett eget bra hem med snälla människor, men numera kan jag föreställa mig hur det är. Nu vet jag att det finns många människor som inte slår, sparkar och skriker, utan smeker, kliar och talar snällt och uppmuntrande istället. Såna är nämligen människorna här på Södertälje Katthem.

Till och med jag har förstått det. Jag är visserligen fortfarande lite blyg, för jag kryper gärna ihop lite när nån kommer in i min bur för att kela med mig, men jag fräser aldrig, är inte rädd längre och jag börjar spinna så fort de rör mig. Det är ju jättemysigt att bli killad under hakan samtidigt som nån talar med en.

Mer i morgon
Berta

måndag 16 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Nu har blogghjälpen återvänt från sin resa. Hon har klappat på mig och pratat med mig idag. Då fick hon också reda på lite mer om min historia.

Ungarna växte så det knakade, ja nästan i alla fall. De var jättegulliga och jag var hur stolt som helst över dem. Men som alla mammor, så kommer man så småningom till insikt om att ens barn är så stora så de ska får börja leva sitt eget liv. Lite vemodigt är det ju, men det är naturens gång i alla fall.

När mina ungar blev tillräckligt stora fick de en egen bur, och jag fick flytta in till en kompis bur. En dag blev vi hämtade och fick träffa en farbror som stack oss med en nål. Jag somnade nästan med detsamma och när jag vaknade hade jag ett sår på magen, och nån konstig färg i örat också.

De berättade här på katthemmet att jag hade blivit steriliserad och öronmärkt. Det var nog bra, för det är ganska jobbigt att ha ungar stup i ett. Och att vara öronmärkt är jättebra säger blogghjälpen, för om jag skulle komma bort nån gång, så kan mina ägare lätt få tag i mig om nån hittar mig.

Mer i morgon.
Berta

torsdag 12 november 2009



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Nu bodde vi alltså, jag och mina två ungar, i en bur på Södertälje Katthem. Vi blev ompysslade och jag började mer och mer tro att de här människorna inte var som de jag var van vid. De slog mig aldrig, det hötte inte med näven åt mig, de sparkade aldrig och skrek inte heller åt mig. Det var så klart nåt helt annorlunda än jag var van vid.

Jag var glad att mina ungar skulle slippa växa upp under samma förhållanden som jag vuxit upp. Flera människor var inne och talade med mig och försökte klappa mig och ungarna. När jag såg att de inte gjorde nån av oss illa, blev jag lugnare för varje dag. Till slut lät jag bli att fräsa åt dem som kom in. Jag tror det var väldigt bra, för jag kände mig allt bättre till mods och ungarna verkade också lugna och harmoniska. Lugna och lugna förresten – så fort de började kunna gå så var det ju inte så där väldigt lugnt i buren längre, men de var i alla fall inte rädda, som jag hade varit.

Nu ska blogghjälpen resa bort några dagar. Jag vet inte om hon kommer att hinna blogga då, annars får ni vänta tills det blir nåt nytt här på min blogg.
Berta

onsdag 11 november 2009



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Nu ska ni få höra vad som hände när jag vaknade och mådde så där konstigt den där natten. Det var inte konstigt alls att jag mådde som jag mådde, och inte att jag vaknade heller. Vad som hände var att jag födde två bebiskatter!

Det hade jag ju aldrig gjort förut och ensam som jag var, eftersom det var mitt i natten och det inte fanns nån personal på katthemmet då, så blev jag ju lite skärrad. Vem skulle inte ha blivit det?

Jag slickade i alla fall rent mina ungar. De var jättesöta och fick heta Buster och Bisse. Hungriga var de också och som tur var hade jag mat åt dem.

På morgonen efter när personalen kom blev alla så glada att se att allt hade gått bra och jag fick beröm för att jag varit så duktig. Det var ju kul, men nu gällde det att vara ännu mer på sin vakt, för nu måste jag ju skydda mina ungar också, inte bara mig själv.

Mer i morgon
Berta

tisdag 10 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Nu bodde jag alltså i en ganska stor bur på katthemmet. Jag började lite smått förstå att människorna som var där kanske inte skulle slå mig, men jag vågade inte riktigt lita på att det var så ännu. Man kunde ju inte vara riktigt säker. Det var nog bäst att var på sin vakt.

Dagarna gick, men jag mådde inte riktigt bra. Jag fick god mat så det var inget fel där. En dag var det en människa som talade länge med mig med mjuk röst och som sa att det inte var nån som ville mig illa. Jag låg alldeles tyst och tittade misstänksamt på henne. Jag var beredd på ett slag när hon lyfta handen mot mitt huvud. När handen kom närmare var det nästan så att jag gjorde som jag brukade – slog till och fräste, men den där rösten sa mig att jag kanske inte skulle göra det. Jag hade ju sett att katterna i de andra burarna inte var ett dugg rädda för de människor som gick in i burarna och städade och gav oss mat.

Jag tänkte att det må bära eller brista, men nu sitter jag alldeles still. Då rörde människan sakta vid mitt huvud, och hon gjorde mig inte illa alls. Sen sa hon att jag inte alls behövde vara rädd för här på katthemmet finns inga elaka människor. Den natten somnade jag med ett litet leende på mina små läppar, men rätt som det var vaknade jag och mådde jättedåligt.
Mer i morgon
Berta

måndag 9 november 2009



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

När vi hade suttit i våra burar nån dag till kom en farbror och tog tag i oss. Vi tänkte att ”nu börjar det”. Men allt som hände var att han satte en nål i pälsen på oss och sen drog han ut den igen. Vi tyckte det var ett konstigt beteende, men det gjorde ju inte så ont och sen gjorde han inget mer. Inga sparkar eller slag.

Det hela verkade lite konstigt, men vi fick ju mat och rena toalådor och ingen var direkt elak mot oss. Frånsett han med den där nålen i pälsen, men det var ju ingenting mot vad vi var vana vid.

Jag mådde i alla fall inte så bra men det berodde inte på att de behandlade oss dåligt på katthemmet. Så småningom skulle jag förstå orsaken.

Efter några dagar, människorna sa att det var 2 veckor, fick vi så flytta ut ur karantän och fick större burar. Jag fick en egen bur eftersom jag var så rädd. Det kom ofta in människor där, men jag låg i ett hörn och gjorde mig så liten som möjligt. Jag ville inte att nån skulle se mig, för jag var fortfarande jätterädd för alla människor.

Mer i morgon.
Berta

söndag 8 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.



Nu satt vi alltså i en bur i nåt som hette karantän på nåt som vi hörde kallades Södertälje Katthem. Det satt flera katter i andra burar. En del hade bara suttit där några dagar längre än vi, andra lite längre. När vi vaknade på morgonen efter vi anlänt kom det in en tjej till oss och sa att vi måste avmaskas.

Avmaskas? Vad betydde det? Burdörren öppnades och en hand tog tag i mig, trots att jag fräste som bara den. Sen öppnade de munnen och gav mig nåt som smakade konstigt. Jag hade tänkt spotta ut det, men då höll tjejen igen min mun och strök mig på halsen så jag svalde fast jag inte ville.

Sen sa hon att det skulle komma en veterinär och vaccinera mig också. Nä, nu fick det väl ändå vara nog, tänkte jag. Jag tänkte verkligen inte låta mig vaccineras. Nån måtta fick det vara. Samma sak sa mina kompisar som tidigare också hade bott hos gubbstrutten. Sammanlagt var vi 11 katter som kom till katthemmet. Det kändes ju lite bra på ett sätt att vi fick komma tillsammans, men vi undrade alla vad det var frågan om. När skulle de börja behandla oss lika illa som gubbstrutten?

Mer i morgon
Berta

lördag 7 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.



Har ni suttit i en bur nån gång utan möjlighet att ta er ut? Antagligen inte, men om ni har det vet ni hur det känns. Annars kanske ni kan tänka er.

När vi var i burarna bars vi ut till en bil. Det var ganska oroligt i bilen för vi klagade högt allihop och talade om att vi ville ut ur burarna. Men det hjälpte inte. Vi fick sitta kvar tills bilen stannade. Då bars vi in i ett annat hus än det vi kom från. Meddetsamma vi kom innanför dörrarna märkte vi att det luktade andra katter. Vi tittade oroligt på varandra. Hade vi kommit till ett nytt ställe där de samlade på katter för att vara dumma mot dem?

Vi förstod ingenting, men efter en stund bars vi alla in i nåt som heter karantän. Vi hade ingen aning om vad det var, men vi fick i alla fall komma ut ur våra små burar och fick sitta i större burar. Där fanns både dynor att ligga på, mat, vatten och toalåda. En tjej försökte ta i oss för att undersöka oss, men vi var så rädda så vi fräste, slog med tassarna och morrade till och med mot henne. Hon sa till en annan tjej att det är bättre att de får lugna sig så tittar vi på dem i morgon istället.

Jaha, och vad skulle de hitta på i morgon då? Vi var jätteoroliga, men samtidigt alldeles uttröttade så vi somnade av utmattning.

Mer i morgon.
Berta

fredag 6 november 2009



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.






Nu ska jag först berätta att min burkompis Gnistan fick åka till ett eget hem idag. Det blev lite tomt efter henne, men jag har ju kvar Kompis som bor i min bur också. Blogghjälpen sa att snart är det nog både min och Kompis tur. Hoppas hon har rätt.

Som ni kanske kommer ihåg kom det hem två tjejer till det hem vi en gång hade för att ge oss ett annat hem. Vi trodde ju inte att det skulle bli bättre eftersom vi inte hade nån erfarenhet av att människor var snälla mot oss.

I alla fall lockade tjejerna oss med både mat och genom att prata med oss, men vi var så rädda för alla människor så vi vågade oss inte fram ändå. Gubbstrutten gick och muttrade nåt om att vi inte var riktigt kloka. Ska han säga, sa vi till varandra.

När vi hade legat under soffan länge flyttade plötsligt tjejerna på soffan. Vi hann inte springa iväg som vi hade tänkt utan plötsligt satt flera av oss i var sin bur. Jag vet fortfarande inte hur det där gick till, men inte blev vi lugnare av det. Nu var vi väl fast för all framtid i våra burar? Eller?

Mer i morgon
Berta

torsdag 5 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.



Det blev en orolig natt efter tjejernas besök. Gubbstrutten verkade knäppare än vanligt och alla vi katter undrade vad som skulle hända med oss.

Nästa dag ringde det på dörren igen. Utanför stod tjejerna med flera burar, såna där som vi antagligen skulle få sitta resten av våra liv i, trodde vi. Här gällde det verkligen att hålla sig undan, och var det nåt jag var bra på så var det att hålla mig undan.

Tjejerna kom in i rummet och satte sig på knä framföra soffan. Under låg mamma Mirja, jag och flera av mina syskon. Alla var vi lika rädda och vi hade alla bestämt att vi skulle kämpa allt vad vi kunde för att inte hamna i de där burarna.

Trots allt verkade de där tjejerna inte likadana som de människor som brukade besöka gubbstrutten. De talade lågt med oss och sa åt oss att det inte var nåt farligt och att vi skulle komma att få det mycket bättre. Det lät ju bra, men det trodde vi förstås inte ett ögonblick på. Vi visste nog hur människor var!

Mer i morgon.
Berta

onsdag 4 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.





Som ni kanske läste igår så låg jag alltså under soffan i gubbstruttens hus och fräste allt vad jag orkade när de där tjejerna kom som hade talat med gubbstrutten om att ta hand om oss. Mamma Mirja var också där, men hon var inte riktigt lika arg på de där tjejerna som jag.

När de tittat en stund och konstaterat att de inte skulle klappa mig reste sig tjejerna och sa till gubbstrutten att de där katterna ville de ta hand om. Då sluddrade han nåt till svar som lät som ”ta katteländena, bara jag slipper se dom”.

Sen tyckte jag det lät som om tjejerna sa att de skulle komma tillbaka med burar och hämta oss. Burar? Skulle vi få sitta resten av våra liv i små burar? Nej, här gällde det att fräsa ifrån ordenligt när de kom tillbaka, om de nu gjorde det. Kanske fick det lov att bli lite morrande också så de förstod att jag inte var så lättlurad.

Det här lovade verkligen inte gott. Vad skulle jag göra?

Mer i morgon.
Berta

tisdag 3 november 2009

Katten Berta berättar


Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.

Igår berättade jag ju om det där telefonsamtalet som gubbstrutten hade med nån annan människa som vi ju inte kände alls. Vi trodde att alla människor var elaka mot katter, för alla som kom hem till gubbstrutten var bara dumma. De drack nåt som luktade illa och så blev de ännu dummare.

I alla fall förstod vi att nu skulle det komma nya människor och ta oss nånstans. Jag mådde jättedåligt redan innan och mamma Mirja också. Så gick det några dagar och så ringde det på dörren. Vi sprang och gömde oss allihop så gott vi kunde.

Visserligen var det jättetrist att bo där vi bodde, men där visste vi ju i alla fall hur vi skulle kunna gömma oss för det mesta. Vi visste ju ingenting om hur det skulle bli med det om vi kom till ett annat ställe.

Det visade sig att det var två tjejer som ringde på. De sa att de ville titta på katterna. Då sa gubbstrutten att det kan ni väl få om ni hittar dem. Tjejerna gick in och hittade några av mina syskon först. Sen tittade de under soffan. Där låg jag bland annat. När de tittade på mig fräste jag allt vad jag kunde.

Fortsättning i morgon. Berta

måndag 2 november 2009

Katten Berta berättar



Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.



Nu vet ni ju lite grann om hur jag hade det i början av livet.

Veckorna gick och vi ungar växte. Gubbstrutten började bli alltmer hotfull mot oss också och var det så man inte passade sig kunde man få en spark nånstans. Vi ungar lärde oss att vara rädda för alla människor.

Så fort det kom nån människa gick vi i försvarsställning. Vi fräste, morrade, slog med tassen och gjorde allt för att vi inte skulle bli misshandlade.

En dag berättade mamma att hon skulle ha ungar igen. Det var synd om henne, för hon var inte så stark. Vi var ju inte så gamla och mamma hade säkert behövt ta igen sig mer. Men nu var det som det var.

En dag ringde telefonen. Gubbstrutten svarade och vi hörde att han sa att han hade en väldig (han sa ett mycket fulare ord, men jag skriver väldig) massa katter och tyckte att den han talade med skulle ta hand om några.

Då blev vi ungar rädda igen. Skulle det komma andra människor och vara elaka mot oss? Vi hade ju aldrig upplevt att människor var snälla, så säkert skulle de som tog hand om oss vara elaka också.

Jag berättar vidare i morgon.

Berta

söndag 1 november 2009

Katten Berta berättar


Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.


Då ska jag alltså skriva mitt livs första blogg. Det känns lite pirrigt, men kul.

Det som jag ska berätta är ju däremot inte alltigenom kul, särskilt inte i början. Jag och mina syskon föddes av vår mamma som bodde hos en gubbstrutt. Ordet gubbstrutt låter ju kanske lite negativt, men han var inte trevlig heller, så han får faktiskt heta gubbstrutt.

Vår mamma var jättesnäll. Det första jag minns att hon lärde oss ungar var att vi skulle akta oss för gubbstrutten. Vi förstod snart varför. Så fort han kom in i rummet sparkade han eller slog åt mamma. Hon försökte jämt komma undan, men ibland hann hon inte. Om hon till exempel stod och åt kunde han sparka till henne, eller om hon gick på toalådan.

Oss lämnade han ifred så länge vi var jättesmå, men vi var vettskrämda när han kom in i rummet. Man kunde ju aldrig veta, och om han var så elak mot mamma så kunde han ju bli elak mot oss också rätt som det var. Det var ingen harmonisk uppväxt så klart. Vi måste jämt vara på vår vakt. Tur att vi hade en snäll mamma.

Jag ska berätta mer i morgon.

Berta

Katten Hanina på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Hanina på Södertälje Katthem. Nu börjar jag äntligen känna mig lite varm i pälsen. Det är inte så farligt att vara bloggkatt, me...