Hej, det är Madeleine på Södertälje Katthem.
Idag känner jag mig lite nostalgisk.Jag har tänkt tillbaka på mina första blogginlägg. Kommer ni ihåg dem:
Jag och min syskon föddes på en balkong hos en farbror. Han hade många katter. Alldeles för många har man berättat senare för mig.
En dag hörde vi att han ringde till några som hette Södertälje Katthem. Då var vi jättesmå, mina syskon och jag. Han sa att han inte kunde ha kvar katterna och sa att de måste hjälpa till.
Vi förstod inte vad det handlade om, men det kändes i luften att det inte var nåt bra som hände. Rätt som det var ringde det på dörren. Det var några människor som sa att de skulle hjälpa vår ”husse” genom att ta hand om några katter. Människorna valde ut mig och ett av min syskon. Vi sattes i en låda och bars ut ur lägenheten.
Gissa om vi var rädda?
Sen har mamma berättat vad som hände. Strax efter att vi hade åkt ringde det på dörren igen. Mamma blev först jätteglad, för hon trodde det var jag och Philip som kom tillbaka. Men det var det inte. Det var två tjejer som sa att de kom från Södertälje Katthem.
De sa att de skulle hämta katterna som vår husse ringt om. Visst, sa husse, här är de. Och så visade han på lådan där mamma och mitt andra syskon låg. Jaha, sa tjejerna från katthemmet, och var är de andra två? De har åkt till några kompisar till mig som ska ta hand om dem, sa husse.
VA, nästan skrek den ena tjejen. Menar ni att ni har skiljt två ungar från sin mamma fast de bara är 8 veckor?
Mamma berättade i efterhand att tjejerna krävde att genast få veta vart vi hade flyttat och ville ha telefonnumret till våra nya ägare.
Sen hörde vi i vårt nya hem, att telefonen ringde. Vår nya människa svarade och sa att, jaså, det visste vi inte. Måste de vara minst 12 veckor? Hur gamla är de här då? Oj då. Ja, då får ni hämta tillbaka dem.
Vi förstod ingenting, bara att allt var jamarläskigt.
Mamma berättade att efter att tjejerna ringt det där samtalet fick hon och Victoria gå in i en bur och så kördes de till katthemmet. Mamma hoppades att vi skulle återförenas där, men när hon kom fram fanns inte vi på plats! Hon blev jamarorolig
.
Efter att tjejerna från katthemmet installerat mamma och Victoria i nåt som heter karantän på katthemmet skyndade de sig tillbaka till bilen de kommit i. Sen dröjde det inte länge innan det ringde på dörren till lägenheten där vi fanns. Vi kröp ihop i vår låda och undrade vad som skulle hända. Vi hörde tjejerna prata lite med den som hämtat oss, sen kom de in i rummet där vi satt, tog lådan och bar ut oss igen. Vi var jamarrädda, för vi hade ju ingen aning om vad som skulle hända.
Tjejerna från katthemmet bar ut oss i en brummis. Vi hade ju nyligen åkt i en sån och vi hade bestämt att vi inte tyckte om brummisar. Men nu satt i i en igen.
Efter en stund öppnades bildörren och vi bars ut. Sen bars vi uppför en trappa och en ny dörr öppnades. Därinne kände vi direkt att det luktade andra katter. Efter en stund bars vi vidare och en ny dörr öppnades, och en till och en till. Då hörde jag nån ropa högt på mig. Madeleine och Philip! Är det verkligen ni? KOM! Det var äntligen mamma som vi hade kommit tillbaka till.
Vi bars in i buren där mamma och Victoria satt och mamma började genast slicka oss. Hon var så glad att hon dansade runt och visste inte vilken tass hon skulle stå på. Vi var så klart också hur glada som helst, men det hade varit några väldigt jobbiga dagar. Så när matte slickat oss ett tag och vi ätit lite, somnade vi och sov stenhårt. Men nu sov vi hos matte. Vi hörde hennes hjärtslag och vi var helt lugna.
Ja, det var länge sen. Efter det har en hel del hänt. Mamma och mina syskon fick egna hem, jag blev bloggkatt o s v. Men nu, nu är det min tur! Jag kan nästan inte tro att det är sant!
