Dagarna gick, och nätterna också. Jag lät tjejen som gav mig mat klappa mig ganska ofta. Men andra var jag jätterädd för fortfarande.
En dag kom tjejen utspringande och ropade till grannen att katthemmet hade ringt. Det fanns en plats åt mig på katthemmet. Nu var frågan hur jag skulle komma dit. Tjejen hade frågat om det fanns nån fälla som katthemmet kunde låna ut, men de var redan utlånade.
Nån på katthemmet hade föreslagit att de skulle sätta ut en vanlig transportbur, nån granne hade föreslagit att man skulle försöka få nån att skriva ut nåt lugnande som de skulle ge mig. Tjejen tyckte båda förslagen var rätt dåliga, men sa i alla fall att hon skulle ställa ut en transportbur tills det blev en fälla ledig.
Det lustiga var att ingen frågade mig vad jag tyckte. Jag hade nämligen en plan för hur jag skulle komma till katthemmet...
Tänk att det ofta är så att tvåbeningar inte frågar oss om råd, fast det nästan alltid visar sig att vi är mycket klokare. Men oj vad nyfikna vi är på vad du hade klurat ut!
SvaraRadera*nosbuffar*
Alice, visst är det konstigt att vi inte blir tillfrågade? Så mycket enklare tvåbeningarnas liv skulle bli då.
RaderaVi undrar också! Skönt att bli lite klappad gissar vi. Nu vill vi veta mera! Nosbuff
SvaraRaderaDui och Deco, ja det är ju riktigt mysigt att bli klappad. Det har jag återupptäckt.
Radera*biter på klorna* och sen...hur gick det sen?
SvaraRaderaPelle, vänta...
RaderaHåller med Alice, varför frågade ingen dig, du verkar ju uppenbarligen ha en plan :-)
SvaraRaderaKattfamiljen, visst hade jag en plan...
RaderaMEN bertil då, undrar oxå varför ingen frågade dig, vad du hade för plan, mjau
SvaraRaderaTassar om!
Nu är vi ännu mer nyfiken på vad som hände.
Tass tass
M, C, T, S, jag vet inte varför jag inte blev tillfrågad. Mycket märkligt.
RaderaTypiskt 2-benta att inte fråga oss katter vad vi har för plan :)
SvaraRadera