Blogghjälpen har ordet

Så är man där igen. En av ens bästa små kompisar har fått ett hem. Det är syftet med bloggen från Södertälje Katthem - att lyfta fram en liten kisse som behöver ett hem och följa den ända tills det sker.

Man borde så klart vara glad, och det är jag på ett sätt. Men det känns också väldigt, väldigt tomt. Tänk att en liten kisse, utan nåt "ekonomiskt" värde, kan stjäla ens hjärta så kapitalt.

Ninja har haft en väldig otur hittills i sitt ca 3-åriga liv. Hon skildes från sin mamma och sina syskon alldeles för tidigt. I sitt första hem fick hon vara ensam hela dagarna utan vare sig mamma, syskon eller kompis. Katter brukar protestera på de sätt de kan, bland annat genom att kissa lite här och där. Så protesterade även Ninja. Det kunde inte hennes upptagna ägare acceptera eller hjälpa henne med. Istället för att ge henne en kompis skulle man avliva henne. En veterinär som visade sig betydligt klokare än ägarna, ville inte avliva en frisk kattunge. Södertälje Katthem kontaktades, och som tur var hade vi en plats för henne.

Snart fick hon ett nytt hem. Efter en tid började hon kissa lite här och där i nya hemmet. Lösning: ja,inte den man väntar sig av en djurvän, nämligen att åka till en veterinär och fråga om det är nåt fysiskt fel. Nä, samtal till katthemmet med beskedet att vi måste ta tillbaka henne!

Vi tar förstås vårt ansvar och tar in Ninja igen. Redan samma dag hon kom till oss förstod vi vad som var fel: hon hade urinvägsinfektion och hann inte till lådan om den stod långt bort. På katthemmet stod den nära och här har Ninja ALDRIG kissat bredvid lådan. Det blev penicillinkur och sen var det bra.

Nu har Ninja fått sin tredje chans. Det måste bara bli bra. Jag kommer sakna henne som bara den. Jag kommer ringa nya husse ofta, särskilt i början för att höra hur hon har det (han kommer säkert bli jättetrött på mig). Faktum är att jag ringt redan idag. Ninja låg under sängen och sov i natt men har varit framme idag och velat kela.

Ibland undrar jag hur alla snälla människor som arbetar som volontärer på katthemmen orkar med dessa ständiga skilsmässor. På något sätt måste man stålsätta sig och tänka "stort". Tänka att om jag sörjer ihjäl mig varje gång en katt får ett nytt hem kan jag inte jobba på katthemmet. Men då kan jag ju inte hjälpa nån katt till ett bättre liv heller. Jag tycker att jag har ett ansvar gentemot de katter som inte har ett eget hem. För att kunna ta det ansvaret måste jag helt enkelt lära mig skiljas från mina kompisar. De finns ju i alla fall kvar i mitt hjärta.

Så vill jag till slut tacka alla snälla bloggkompisar som hjälpt mig och Ninja och alla bloggkatter innan Ninja. Ni anar inte hur mycket ni betyder. Ni och era kommentarer och ert stöd är guld värda!

Vi får se om vi hinner få färdigt för den nya bloggkatten redan i morgon, annars kanske det inte blir förrän på torsdag. H*n har sagt att hon vill förbereda sig ordentligt innan hon tar över. Hoppas ni fortsätter stödja nästa bloggkatt.