onsdag 13 januari 2010

Katterna Jenny och Majsan berättar



Hej, det är Jenny och Majsan på Södertälje Katthem.


Som ni förstår var vi både rädda och ledsna efter att våra människor sagt att de inte kunde ta med oss när de flyttade. Varken Majsan eller jag förstod vad som var på gång, men vi förstod att det inte var nåt som var bra för oss.

Majsan försökte lugna mig genom att säga att det ordnar sig nog, de tar nog med oss i alla fall. Och om de inte kan det så anstränger de sig säkert för att hitta ett nytt, bra hem åt oss. Det tyckte jag lät troligt också, så vi blev lite lugnare. Men inte alldeles övertygade.

Och inte blev det bättre när vi hörde att de sa att vi skulle tillbaka till katthemmet. Då sa en av våra människor att de har jämt fullt, så det går nog inte. Då svarade den andra då får vi väl avliva dem då.

Vi trodde inte vi hörde rätt. Vi blev så rädda så vi sprang och la oss under soffan, tätt tryckta intill varandra. Vi ville inte dö. Vi ville leva. Vi var friska och hade inte ont nånstans och inte var det vi som kom på att vi skulle flytta heller.

Fast vi förstod ju att det skulle lösa våra människors problem om vi bara försvann. Och det var ju huvudsaken för dem. Hur vi fick det verkade de inte bry sig så mycket om.
Vi berättar mer i morgon

Jenny och Majsan

7 kommentarer:

  1. *gråter* Jamars så hemskt det måste varit för er. Jag kan inte ens gissa hur hemskt det måste vara när någon bara vill bli av med en så där. *ryser* Stackars er. Men det är tur att ni kan blogga om det i alla fall. *svanskram*

    SvaraRadera
  2. Det borde ingå i adoptionsavtalen att man är införstådd med att man tar på sig ett livslångt (för katten) ansvar när man skriver under pappret. Och klara besked om att avlivning inte är ett alternativ om man till äventyrs råkar ut för så ändrade förhållanden att man inte kan behålla sin fyrtassade livskamrat. Varför skaffa katt om man inte är 100% säker på att man vill ta på sig det som krävs?!?

    Kram från sr. Carina, klosterkatternas matte, och Gittan, deras gammelmatte.

    SvaraRadera
  3. Hej Sippo. JA, det hjälper faktiskt att blogga, för då får andra veta hur vi haft det. Då kanske människor slutar att behandla oss illa i fortsättningen.

    SvaraRadera
  4. Hej sr. Carina, klosterkatternas matte, och Gittan, deras gammelmatte. Det ingår faktiskt i avtalet både att man tar på sig ett ansvar för resten av kattens liv och att man måste kontakta katthemmet innan avlivning eller omplacering sker. Men en del struntar i sånt. Det är problemet för oss katter. Majsan och Jenny

    SvaraRadera
  5. Hej Dui och Deco. Det känns tryggt med era tröstbuffar. MEra sånt. Jenny och Majsan

    SvaraRadera
  6. Hej Sippo. JA, det hjälper faktiskt att blogga, för då får andra veta hur vi haft det. Då kanske människor slutar att behandla oss illa i fortsättningen.

    SvaraRadera

Katten Rafael på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Rafael på Södertälje Katthem. Ibland känner jag för att bara berätta nåt väldigt kort.  Ibland kan det vara kort och tråkigt, ib...