Som ni som läst bloggen vet, satt jag nu fast i en stängd bur. Visserligen fanns det mat där, men nu var jag alldeles för rädd för att äta, så det spelade ingen roll.
Jag och en kompis till mig fick vänta en lång stund, sedan bars vi ut till en brummis tillsammans med flera andra katter. Kompisen var ännu räddare än jag och jamade att vi nu skulle köras nånstans för att skjutas.
Det gjorde inte mig lugnare precis, men jag försökte att inte tänka så. Efter att vi åkt brummis en bit lastades vi två om till en annan brummis. Det var en tjej som körde den. Senare fick jag veta att hon hette Blogghjälpen.
Efter ytterligare en stund stannade vi och vi bars in i ett hus där det luktade andra katter. Vi undrade så var vi var, men vi konstaterade att vi inte blivit skjutna än i alla fall. Vad var det som hände egentligen?
Att både vara instängd i bur och sen åka brummis på samma dag är ju nästan för mycket.
SvaraRaderaNär du kom till katthemmet trodde du väl nästan att du levde i en dröm istället för i verkligheten.
Ozzy
Ozzy, jag förstod absolut ingenting!
RaderaVad läskigt! Vi förstår ju var ni hamnat men ni hade ju ingen aning. Så rädda ni måste varit!n Nosbuffar
SvaraRaderaDui och Deco, nä vi visste inte alls vad som hände.
RaderaJamarns tur att ni träffade den däringa tjejen blogghjälpen. Det är ju faktiskt bara en sak hon inte klarar av :godisfördelning.
SvaraRaderaSven, jo, jam vet. Ska ta itu med det snart.
RaderaNu vet vi ju att faran är över, men det visste ni förstås inte då. Jag förstår fullkomligt vilken stress och oro ni ska ha känt. Bara att vara instängd i en bur räcker för att man ska bli rädd, att dessutom inte ha en aning om var man är, eller vad som ska hända...uschjam så hemskt!
SvaraRaderaGustav, jam, det var väldigt otäckt just då.
RaderaOj vad läskigt att bli fångad i bur och sen få åka 2 olika brummisar! Förstår att du var jamarrädd. Som tur är så vet vi att det bästa som kunde hända var att du fick följa med blogghjälpen, men det visste ju inte du då.
SvaraRadera*nosbuffar*
Alice, jag kände ju inte blogghjälpen då.
RaderaJag kan ju bara tänka mig hur rädd du måste varit. Stackare du våga inte ens äta. Men d blev ju så mycket bättre för dig nu. Fast d är tragiskt att läsa om hur folk är.
SvaraRaderaåsa
Åsa, visst är det bedrövligt hur en del behandlar oss katter. Vi är minsann värda att bli respekterade och väl omhändertagna.
Radera