Idag hedrar vi Sippos minne

Idag går våra tankar till min bloggkompis och största bloggidol Sippo och hans familj. Vi har just fått beskedet att han nu somnat in.

Som många av er vet, har Sippo haft besvär med aptiten en tid. Han var hos veterinären i slutet av juni och vägde då 6,2 kg. Sedan dess har han inte velat äta som han brukat och man har försökt några olika knep för att få honom att komma igång, nu senast antibiotika. 

När jag talade med husse igår hörde jag att Sippo inte borde vänta till på torsdag då han hade återbesökstid, utan vi kom överens om att han skulle tillbaka fortast möjligt till Valla djursjukhus. Igår las Sippo in igen. Tyvärr fick husse inte den veterinär som brukade behandla Sippo, utan det blev en som nog inte kunde sätta sig in i hur en människa som älskar sitt djur vill bli bemött.

Man kom i alla fall överens om att lägga in Sippo och ge honom dropp i natt. Vi var många som hoppades på ett underverk även om vi var medvetna om allvaret, men det infann sig tyvärr inte. Sippo vägde nu 4,5 kilo, en nedgång med 1,7 kg på lite drygt 3 månader. Det är väldigt mycket för en katt.

Efter att husse Peter talat med veterinären idag blev jag uppringd och talade länge med henne också. Hon berättade att slemhinnorna var vita istället rosa/röda. Det är inget bra tecken. De röda blodkropparna borde ligga på ett värde över 30 men låg idag på 9. De vita borde ligga under 17 men låg idag på 38.

Veterinären sa att de inte kunde göra mer för honom annat än skicka remiss till annan djurklinik. Där skulle man i så fall kunna ta benmärgsprover och ge blodtransfusion. 

Jag tackade för samtalet och ringde till Peter och berättade vad hon sagt, samt att jag ville få en second opinion av en annan veterinär. Jag ringde katthemmets veterinär och berättade vad som sagts från Vallas veterinär. Hon sa att hon visserligen inte har sett Sippo, men med hänsyn till de värden han har och hans ålder trodde hon att han med intensivvård och blodtransfusion kanske skulle kunna leva nån månad till. Sjukdomar som nämndes som möjliga var leukemi, cancer utspritt i tarmen eller nåt annat.

Jag ringde tillbaka till en mycket ledsen men samlad Peter och berättade även detta. Peter tog beslutet att inte riskera att plåga Sippo med fler undersökningar. 

Peter var alldeles bestämd om att Sippo inte skulle få somna in omgiven av främlingar. Jag försäkrade mig om att han hade nån som följde med honom tillbaka till Valla ikväll så han kunde vara hos sin älskade Sippo när det var dags att tassa iväg över regnbågsbron.

Sippo vad den första bloggkatt jag kom i kontakt med och han var den direkta orsaken till att jag själv började blogga om en katt från vårt katthem som behöver ett hem. Jag tror inte jag missat att läsa ett enda av hans inlägg. Vid flera tillfällen har jag också haft förmånen att få träffa både Sippo och hans husse. De var mycket sammansvetsade och betydde mycket för varandra, det kan man inte missta sig på. Så småningom fick Sippo också två kompisar, båda från Södertälje Katthem. Från början var de så kallade skyggisar, men med både Sippos och husses kärleksfulla ledning har båda blivit trygga i sitt hem. 

Idag tvingades vi skiljas från Sippo. Svårast är det för husse Peter, men jag vet att även många andra är ledsna och gråter idag, inklusive jag själv. Husse Peter har åter visat vilken fantastisk djurvän han är, både genom att fatta det osjälviska och mycket svåra beslutet att låta Sippo somna in lugnt och värdigt och att inte överge Sippo i denna sista svåra stund. Han hade kunnat fatta ett annat beslut, men insåg att det inte skulle vara för Sippos skull, utan för sin egen. Han fanns vid Sippos sida in i det sista och jag är säker på att Sippo ville ha det precis så. Snälla veterinär Maria stannade kvar efter arbetstid för att vara närvarande när det var dags.

Husse säger att han inte hann med två saker som han hade velat hinna medan Sippo levde: Skriva klart hans bok och fixa en staty åt världens bästa bloggvän: Katten Gustav.

Statyn för Katten Gustav, kan nog bli verklighet ändå och vad boken beträffar tänker jag så här: om David Lagercrantz kunde skriva den 4:e millennieboken efter Stieg Larssons bortgång så kan husse Peter skriva färdigt Sippos bok när han tassat över bron. Sippo kommer inte överge husse fast han inte bor hemma längre. Han kommer få instruktioner från andra sidan bron länge, länge.

Det gör ont i många hjärtan idag. En älskad katt har gått sin sista säkerhetsrond. En husse har mist en vän. Många kattbloggare har mist en förebild och kompis. Det känns tomt nu. 

På något underligt sätt måste livet ändå gå vidare. Vi måste försöka stötta husse genom den här svåra tiden. Som tur är har han två kompisar som väntar på honom där hemma, Tindra och Viska. De kommer göra allt för att trösta.

Tack fina Sippo för alla roliga, intressanta och spännande stunder, iakttagelser, kommentarer och annat du bjudit på. Vi glömmer dig inte.

Den övre bilden är från ett bloggmöte 2011, den undre från samma möte där Sippo inspekterar sitt älskade favorithörn.

Sippos blogg.