Nästa morgon kom det in människor i vår bur. Jag var på min vakt, men jag tror inte jag fräste åt dom. De var snälla. Tömde lådan, gav oss nytt vatten och mat och undersökte ungarna. De sa att de skulle vänta lite med att undersöka mig tills jag fått vänja mig lite mer vid min nya tillvaro. De såg nog på håll att det inte var nån större fara med mig. Och de såg att jag tog tass om mina ungar.
Dagarna gick. Ungarna växte. Jag blev allt modigare och lät människorna klappa och undersöka mig.
När det gått många veckor började jag tröttna på att vara mamma. Det gör vi katter oftast. Vi tycker det är dags för ungarna att börja sina egna liv.
Efter en ganska kort tid hade de fått nya hem, alla tre. Jag bodde kvar på katthemmet. Jag blev kastrerad och ID-märkt. Sånt är väldigt viktigt. Nu var jag redo för ett eget hem, jag också.
Här jamar vi instämmande, det är jätteviktigt med både kastrering och ID-märkning! Tänk om ändå alla kattägare kunde både kastrera och märka sina katter så skulle antalet hemlösingar minska ordentligt och det skulle inte behöva födas en massa oönskade katter.
SvaraRaderaSkönt att höra att dina ungar fått nya hem där de är älskade!
*nosbuffar*
Alice, fast en del är för snåla och andra är för dumma. Tycker jag.
RaderaVad skönt att du kom in till snälla människor som tog hand om er. Det är alla katter värda. Nu är det ju du som väntar på ditt egna föralltid hem. Men det kan inte ta så lång tid så tjusig och snäll som du är!
SvaraRaderaMicke och Molle, hmmm, vi får se...
RaderaVilken tur att dina ungar fick egna hem så fort.
SvaraRaderaDet gjorde ju att du kunde börja ägna dig åt dig själv lite mer när du inte behövde ta tass om dom längre.
Påminner om tvåbeningarna måste jag jama.
Ozzy
Ozzy, jam blev jätteglad när mina ungar fick hem. Att det dröjde till längre för mig gör inte så mycket.
Radera