Blogghjälpen har ordet

Så har ännu en av "mina" bloggkatter övergivit oss för sitt för-alltidhem. Som alltid är känslorna blandade. Saknaden av en liten vän som gjorde stora framsteg under sin tid på katthemmet vägs mot glädjen över att hon fått ett kanonhem.

Jag minns så väl när jag var och hämtade Rubina och hennes kompis Rakel. Infångaren hade dom i burar sin bil och vi lastade över burarna till min. Det var knäpptyst i bilen hela vägen till katthemmet. Jag undrade nästan om de levde. När vi kom fram fick vi veta att de gjorde det. Så fort vi öppnade transportburarna inne i karantänburen fick stackars Rubina panik och kastade sig hejdlöst mot väggarna. Rakel låg kvar i sin transportbur. Vi lämnade dom där så de skulle få landa under natten.

Så småningom lugnade Rubina sig, men jag kan lova att vår hälsoansvariga haft en del jobb med att fånga in henne när hon skulle kastreras eller flyttas från karantän till kattsalen. Rubina behöver mer tid innan hon vågar lita på människor fullständigt, men jag är övertygad om att hon hamnat i alldeles rätt hem för att få den tiden och stimulansen. Det kommer inte ställas några krav på henne att det ska gå fort, utan hon får ta den tid hon behöver.

Hennes kattkompisar kommer också visa henne att det inte är något farligt i det hemmet. Alla är snälla och harmoniska. Ett bättre hem har hon inte kunnat få.

I början var Rakel och Rubina väldigt "tighta". Vi sa då att vi inte skulle skilja på dom. Med tiden blev det i alla fall så att Rakel började ty sig mer och mer till en av de andra katterna och Rubina blev nästan lite utanför. Inte så att hon blev mobbad, men hon blev inte den självklara kompisen för Rakel längre. När så möjligheten att Rubina skulle få flytta uppenbarade sig, såg vi inget hinder att sära på dom. Det viktiga nu tror vi är att Rubina får andra kattkompisar som kan lära henne hur en trygg katt beter sig. Både Pauline och Milton, som ni som följt bloggen en tid säkert kommer ihåg, kommer bli hennes läromästare.

Rent generellt tror jag att bloggar kanske har upplevt sin storhetstid. Allt ska gå så fort nu och man blir kanske mer inne på att slänga iväg en rad på twitter än att läsa en blogg om en stackars katt som behöver ett hem. Jag väljer ändå att fortsätta med min blogg ett tag till, då jag vet att det finns ganska många som läser den, även om de inte kommenterar.

I morgon börjar en ny bloggkatt, som också behöver ett eget toppenhem! Hoppas ni stöttar där också.