Nu ska jag börja berätta lite om mitt tidigare liv.
Det första jag minns är att det var ganska dragigt där jag föddes. Trots att mamma fanns hos oss ungar frös vi lite. Hade vi inte haft henne hade vi nog frusit ihjäl.
När vi började röra oss såg vi att det fanns en massa andra djur där. Stoooora djur som sa MUUUUU och andra som gick och pickade på marken. Höns hette de visst.
Det fanns människor där också. Det tyckte inte att vi katter var nåt att ha. När vi var riktigt små tyckte de vi var söta. Sen växte vi lite. Då tyckte de inte vi var så söta längre tydligen, för då hörde vi att de började tala om att "göra sig av med en massa katter".
Vi förstod inte riktigt vad det betydde, men mamma som varit med förr, såg till att vi höll oss undan så inte människorna skulle få tag på oss. Det gjorde att vi tyckte människorna var farliga. För de var ju farliga för oss också.
-1.jpg)
Vilken tur att ni hade en så duktig och förståndig mamma.
SvaraRaderaMen du ska veta att det finns många tvåbeningar som är jättesnälla och vill oss väl.
Sen finns det såna som ni träffade på också och dom vill vi inte ha något att göra med.
Ozzy
Ozzy, nä, dom som är dumma vill vi inte ha nåt att göra med.
RaderaHej och välkommen som bloggkatt Rosita! *vinkar glattmed tassen*
SvaraRaderaDu är lika söt som vår änglakatt Mårrgan, han var också svart/vit.
De där stora djuren som muade låter läskiga, var ni inte rädda för att de skulle trampa på er? Usch, det där om att "göra sig av med" brukar aldrig sluta väl. *ryser*
*nosbuffar*
Alice, vi var jätterädda för muisarna för de lät så mycket. Men de gjorde oss inte illa.
RaderaBra att er mamma skyddade er å lärde er överlevnadskonst men det ska ju inte behöva vara så!! Alla katter borde få växa upp i trygghet:-)!
SvaraRaderaSven, nä, man tycker ju att vi skulle vara skyddade för faror, men det var vi inte.
Radera