Nu ska jag berätta lite om mig själv.
När jag var nyfödd bodde jag i ett hus tillsammans med min mamma, Lillan. När man är liten har man ju inte så mycket erfarenheter. Man vet inte hur livet kan och ska vara. Jag trodde det var helt naturligt att bli åthutad och ständigt höra att man var i vägen. Det var i alla fall så mitt liv började.
Det gjorde att både mamma och jag var rädda för människor. Vi trodde att livet gick ut på att vi katter skulle vara rädda. Mamma försökte alltid skydda mig och fräste ibland åt människorna när de inte var snälla mot oss. Det försökte jag ta efter, men det lät inte riktigt likadant när jag fräste som när mamma gjorde det.
En dag hörde både mamma och jag att våra människor började tala om att de skulle skiljas. Jag förstod inte vad det betydde, men mamma sa att hon inte trodde att de skulle bo ihop längre. ”Men det är nog ingen fara” sa hon. ”De kommer nog att ta hand om oss i alla fall”.
Hur det blev med den saken ska jag fortsätta berätta om i morgon.
-1.jpg)
Stackars dig och din mamma. Sådär ska man inte behöva ha det. Förstår att ni var jätterädda och fräste. Nosbuff
SvaraRaderaUschjam så hemskt att alltid vara rädd. Stackars er! Skönt att veta att du har det bra nu i alla fall.
SvaraRaderaUsch, varje gång vi läser de där orden "skall skiljas" får vi ont i magen... för det brukar sorgligt nog betyda att ingen av tvåbeningarna vill ta hand om katten! *ryser* Förstår inte varför de tänker så? Skulle de göra sig av med sina barn om de skildes? Nej, trodde väl inte det... men att katten också hör till familjen går visst inte in i vissas skallar.
SvaraRaderaIngen skall behöva vara rädd - ingen enda, någonsin! *skakar en knuten tass*
tycker klosterkatterna.
Varför gör tvåbeningarna så dumma saker? Skälla på en liten katt och hennes mamma, så får man bara inte göra! Så skönt att du kom därifrån och har det tryggt och bra på katthemmet.
SvaraRaderaTassklappar
När man är lite och bara varit med om att hålla sig undan och vara rädd, så tror man förstås att det brukar vara så. Så hemskt! Kurr och burr.
SvaraRaderaDui och Deco, ni har så rätt. Ingen ska behöva vara rädd.
SvaraRaderaGustav, det känns jätteskönt att slippa vara rädd och oönskad.
SvaraRaderaKlosterkatterna, visst är det konstigt att vissa delar av en familje inte har nåt värde. Hur tänker man då. Eller tänker man alls?
SvaraRaderaFrasse, vi katter är ju snälla av naturen. Vi vill ju ingen illa. OM vi fräser är det ju för att vi är rädda.
SvaraRaderaFindus, Isak och Rasmus, istället borde alla bli klappade och kelade med redan från början. Då skulle vi ju aldrig behöva bli rädda.
SvaraRadera