Igår började jag berätta om att människorna i mitt tidigare hem skulle skiljas och att ingen av dem ville ta hand om mig.
Det var ingen trevlig stämning hemma alls. Båda höll på att packa och jag föstes undan hela tiden. Jag kände mig inte önskvärd nånstans. Och det var jag ju inte heller.
Jag trodde förstås att allt skulle lösa sig på något sätt i alla fall. Inte kunde de bara bortse från att jag fanns? Jag tillhörde ju familjen.
Men en dag åkte de iväg i varsin fullastad bil. Jag hade utan tvekan fått plats också, men de visade tydligt att det inte var aktuellt att ta med mig. Vad hade jag gjort för fel?
Jag berättar mer i morgon.
Uschjam, vilka elakingar som du bodde hos :(
SvaraRadera*inte var aktuellt att ta med mig* Vad?
Inte ta med dig, vad tänkte dom på?
Hoppas du får ta tass om andra tvåbeningar framöver som är snälla mot dig.
Väntar på fortsättningen hur det blev sedan.
Tasskrma
M, T, S, jag tror inte de tänkte alls. I alla fall inte på mig.
RaderaInte aktuellt att ta med dig ?!
SvaraRadera*fräs* *morr* och ändå mera *FRÄÄÄS*
Kjelle Bus, det tycker jag också!
RaderaHur kan man lämna kvar det bästa man har??? Kurr och burr.
SvaraRaderaFindus, Isak och Rasmus, Det kan man visst om man inte har nåt hjärta i kroppen (eller hjärna i knoppen).
RaderaFyjam vad hemskt det måste ha varit när de åkte utan dig!
SvaraRadera*nosbuffar*
Alice, det kan du lita på!
RaderaFy vilken hemsk familj du hade. Nu kan det bara bli bättre och jag hoppas att du får en föralltidfamilj som kommer överösa dig med kärlek och aldrig svika dig igen. Krya på dig vännen.
SvaraRaderaBasco