Det var inte roligt att upptäcka att en liten katt inte har nåt värde för vissa. Precis som om det inte var jobbigt not att bli hemlös och tvingas leta efter mat på egen tass, fast man tidigare varit van att då mat inomhus.
Nu tvingades man också vara försiktig så man inte kom för nära nån tvåbening som sparkade eller slog en eller kastade saker. Jag började tycka att livet inte var så roligt längre.
Ju äldre jag blev, desto ensammare blev livet. Mamma lämnade oss längre och längre stunder och en dag kom hon inte tillbaka. Då hade hon som tur var lärt oss en del, bland annat var man letar efter möss och småfåglar och att vi skulle passa oss för människor.
Det blev så klart en och annan fajt med andra katter också. Det syns på mina öron fortfarande, för de är lite taggiga i kanten.
Tiden gick. Det blev vinter, vår, sommar, höst och vinter igen. Jag utvecklades till nåt som jag senare skulle få veta kallades "skyggis". Livrädd för tvåbeningar. Hungrig, ont i öronen, ont i magen och inte alls glad. Skulle livet alltid vara så här?
Nu äntligen är du på rätt ställe med snälla 2benta och hopp om ett eget hem :)
SvaraRadera=^.^=
Lördagsgos
Hjulia Huller om Buller, ja, men det tog lång tid innan jag hamnade här.
RaderaSå ledsna, tänk så eländigt du har haft det. Tröstbuffar
SvaraRaderaDui och Deco, ja och tyvärr är jag inte ensam om att ha haft det så.
RaderaVi blir så ledsna när vi läser om hur eländigt du har haft det! *tår på nosen*
SvaraRaderaTur att vi vet att du är inne i värmen nu på katthemmet med mätt mage och snällisar runt omkring dig.
*nosbuffar*
Alice, jag blir faktiskt ledsen själv när jag läser om hur jag haft det.
RaderaUsch, stackars lilla dig och dina syskon. Tänk att först förlora mamma och sedan bli jagad av både katter och tvåbeningar. Vi är jamarglada över att du nu sitter på katthemmet i alla fall.
SvaraRaderaSippo, det var verkligen ingen rolig tid, det kan jag försäkra.
Radera