Idag tänkte blogghjälpen berätta vad som hände henne igår. Så här säger hon:
En av mina grannar har en liten söt kattjej, vi kan kalla henne S. Eftersom hennes människor var bortresta var det en annan granne, vi kan kalla henne M, som var kattvakt.
Igår kväll kom M och ringde på hos mig. Hon var ganska skärrad och sa att S låg under bilen och att hon släpade bakbenet efter sig. Jag gick genast till bilen och såg att S låg mitt under bilen och att hon inte kunde nås därifrån. S jamade hela tiden. Då tog jag och petade på henne med skaftet av en kratta. Då flyttade sig S utåt och när jag gick runt bilen kunde jag nå S och lyfta upp henne.
Jag bar in henne till mig och satte ner henne på golvet i ett stängt rum. Då kunde jag se att S släpade båda benen efter sig. Jag ringde då till djursjukhuset som sa att hon måste komma in med detsamma. Efter telefonsamtal med semestrande husse åkte S och jag till djursjukhuset.
Där fick S komma in på ett rum direkt, och bara efter nån minut kom en veterinär och tittade på henne. S fick lugnande och syrgas och sedan bars hon iväg till röntgen. Jag förstod redan från början att det var allvarligt. Nu väntade jag på svar.
Efter en stund kom vettisen tillbaka med S. Hon sa att det inte såg bra ut för S. Utan att gå in på detaljer bestämde jag mig för att ringa upp husse igen, som fick tala med vettisen. Efter att han fått läget klart för sig bestämdes att lilla S skulle få somna in, bara ca 4 år gammal. Husse ville verkligen inte att hon skulle lida.
Vad som hänt henne vet vi inte. Kanske har hon blivit påkörd, kanske har hon fallit från nånstans, kanske har hon fått en stroke.
Jag är verkligen inte den som förespråkar avlivning i första taget, men den här gången såg jag ingen annan utväg. S led alldeles för mycket. Prognosen var minst sagt dålig om man valt andra alternativ.
Det händer då och då att nån av katterna på vårt katthem är så sjuk att den måste somna in. Fast jag inte känner katten närmare, blir jag lika ledsen varje gång. Det går inte att vänja sig vid att en lite katt inte får fortsätta leva det liv som skulle kunna vara så bra. Som i S fall. Hon hade världens bästa ägare som älskade henne och skötte henne på bästa sätt. Ändå fick hon inte fortsätta leva.
Så alla bloggläsare - tänkt på att ta tillvara alla fina stunder med er katt. Vi vet aldrig hur länge vi har varandra.
Åh vad tråkigt att läsa om S! Vi tycker så synd om hennes ägare som var på semester och inte kunde vara där för sin misse. Matte vet hur hemskt det är att befinna sig långt bort och få ett telefonsamtal om att missen har råkat ut för något.
SvaraRaderaVad skönt för kattvakten att Blogghjälpen var där och kunde hjälpa till, hon är väldigt bra på sånt!
*nosbuffar*
Alice, det är alltid tråkigt när det händer ens katt något, och ännu värre när man inte kan närvara och trösta.
RaderaSnackars S! Men både S och husse är nog glada att det var just blogghjälpen som agerade och som fanns vid S sida hos vettisen. Så sorgligt när en pälskling blir sjuk och det gäller verkligen att mysa tillsammans så länge det går.
SvaraRaderaMicke och Molle, det är så lätt att ta för givet att man har varandra, men innan man vet jamet av kan allt ändras.
RaderaStackars lille katt som inte fick leva livet fullt ut och sen stackars husse som inte fick vara hos henne när hon somnade in.
SvaraRaderaMen det är alltid kattens bästa som gäller och det var bra att blogghjälpen tog det ansvaret.
Mina människor njuter av mitt sällskap varje dag jamar min matte.
Ozzy
Ozzy, som tur är hade S en familj som alltid ville hennes bästa. När de insåg att det bästa var att få somna in så tvekade de inte längre.
RaderaVilken väldigt sorglig historia. Men ändå tur att blogghjälpen var hemma. Hon visste vad som behövde göras, och gjorde det. Och stackars, stackars husse, så tomt det blir för honom att komma hem.
SvaraRaderaDet är så sant, vi får vara tacksamma för alla dagar vi får tillsammans.
Gustav, även om jag bara nämnde husse, så finns det en matte och två småmattar i familjen också. De kommer alla sakna sin fina S.
RaderaUsch vad ledsen jag blir när jag tänker på stackars S och hennes husse. Den tomhet och chock som drabbat honom är obeskrivlig. Att mista någon man älskar otroligt mycket. Stackars S som bara fick uppleva fyra korta år av ett helt kattliv. Varför måste livet vara så grymt ibland?
SvaraRaderaDet enda som känns lite tröstande är att hon fick komma till sjukhuset och att man gjorde en noggrann undersökning innan husse var tvungen att fatta det ledsamma beslutet.
Nospuss
Nalleman64, efter att husse talat med vettisen insåg han direkt att det var enda utvägen att låta S somna in. Han sa redan från början att hon inte fick lida i onädan.
RaderaSå sorgligt att läsa om S öde. Kloka ord - vi ska gosa extra mycket idag och varje dag och kanske jag ska vara extra snäll mot matte och INTE väcka henne kl 04 i natt, fast bara för den här gången....
SvaraRaderaSven, fast... du kanske skulle prova att låta matte sova lite längre varje natt? Åtminstone till kl 05?
RaderaÅh så sorgligt. Det gäller verkligen att ta tillvara på den tid man har och att njuta av att vara tillsammans. Nosbuffar
SvaraRadera