Som ni kanske kommer ihåg ringde människorna som inte visste var de skulle göra av oss till katthemmet. Vi lyssnade som bara den på vad som sas.
Vi kunde inte höra vad den som ringdes upp sa, men när samtalet avslutades sa den som ringde OK, men då kan vi avvakta så blir det en plats åt dem så fort det går?
Molle och jag tittade på varandra. Fanns det en chans att vi skulle få leva? Det verkade faktiskt så.
Människan som ringt trodde inte att vi förstod vad som hon sa till kollegan, men vi förstod visst att hon sa så här: de har ingen plats direkt, men de ska försöka ta in de här katterna så fort som möjligt. Då slipper vi åka och avliva dem.
Sen åkte de ifrån oss. Då utbröt värsta rejset! Vi dansade, hoppade, jamade, sprang hit och dit och bara jublade. Vi skulle få leva!
Ja, TÄNK om inte det där katthemmet fanns, med alla supersnälla människor som bryr sig om stackars katter som övergivits!?!?
SvaraRaderaGustav, ja, då vore det ännu många fler katter som for illa.
RaderaPhuiii! vilken tur!
SvaraRaderaPelle, ja vi hade verkligen supertur!
RaderaJamarns vilken tur ni hade! Ni skall se att snart kommer ni få ett riktigt för-alltid-hem!
SvaraRadera*nosbuffar*
Alice, tänk om turen håller i sig, så vi får ett för-alltid-hem!
RaderaVi kan riktigt känna hur glada ni blev när ni hörde att ni skulle få leva!! Ruggigt att det var så nära att det inte blev så....!
SvaraRaderaSven, jam, man kan verkligen jama om lyckorus.
RaderaKlart att ni blev kattfnattiga av ett sådant besked !
SvaraRaderaTassklappar o Nosbuffar