måndag 24 mars 2014

Katten Samie på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Samie på Södertälje Katthem.

Som ni säkert förstår, ni som läst bloggen från början, så var både Samantha och jag ganska rädda när vi bars iväg till den där brummisen av främmande tvåbeningar.

När vi kom fram till brummisen satte sig den ena bakom nåt jul som de kallade ratt, och den andra i baksätet med oss två.

Vad ska vi göra med dom, sa dom.  Ja här kan de ju inte stanna. då blir de ju överkörda, sa den andra. Men vi kan ju inte ta hem dem, du är ju allergisk sa den ena.

Vi får fundera. Kanske kan de bo i garaget i natt medan vi letar efter nån som kan ata hand om dem.

Occh så blev det. Vi bodde i ett garage, men vi fick mat och vatten och det var inga brummisar som ven runt öronen på oss.

9 kommentarer:

  1. Hmm, ett litet framsteg i alla fall! Vilken tur att det var snälla människor som hittade er, några som brydde sig. Och man måste ha litet tur i livet, allt kan man inte klara på egen tass.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gustav, om man är liten och övergiven måste man få hjälp av nån snäll tvåbening.

      Radera
  2. Detta verkar ett steg närmare katthemmet. Hoppas att det inte blir några fler läskiga kapitel.
    Nosbuffar
    /Amanda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hjulia Huller om Buller, vi får se, vi får se...

      Radera
  3. Puh! Det var skönt att höra att ni kom bort från den jättefarliga vägen i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sippo, ja där hade vi nog inte överlevt länge till.

      Radera
  4. Vi tror också att det var ett bra steg mot katthemmet! Jam menar, ett garage är dessutom bra mycket tryggare än en otäck trafikerad väg!
    *nosbuffar*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alice, ja vi var nog på rätt väg.

      Radera
  5. Jag gillar att tassa runt i vårt garage , det finns mycket spinnande att nosa på i vårt garage :)
    Så jag gissar att det var det samma i det garaget ni hamnade i !

    Tassklappar o Nosbuffar

    SvaraRadera

Blogghjälpen har ordet

Så sitter man här igen med känslor som sticker iväg åt alla möjliga håll.  Varken Stina eller Mario har haft ett riktigt hem nån gång. Det m...