Katten Kia bloggar vidare

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Idag har blogghjälpen bytt dator, så det har tagit lite tid för henne att få allt på plats. Därför är bloggen lite sen idag.

Men nu ska jag fortsätta berätta om vad som hände när jag och ungarna gömde oss där i busken så inte de där elaka människorna skulle kunna skada mig eller ungarna. Jag var verkligen rädd för dem. Jag var också rädd för farbrorn som tydligen bodde i huset vid den trädgård vi gömde oss i. Men när jag såg att även ungarna hade ont i sina nyöppnade ögon insåg jag att jag måste få hjälp. Vad hade jag att förlora på att chansa på farbrorn? Om han var elak kunde jag ju försöka fly undan, men det var ju svårt med ungarna förstås. Dem kunde jag ju inte lämna i sticket.

Jag tänkte att om jag ger mig tillkänna utan att visa ungarna först, så kanske jag kunde känna av läget lite först. Så fick det bli.

Nästa dag när han var ute i trädgården kröp jag försiktigt fram mot honom. När han fick syn på mig såg han glad ut och sa ”kom, lilla katten”. Men då svek modet och jag flydde undan. Vad skulle jag göra nu?

Mer i morgon.

Kia