Nu ska jag börja min berättelse. Ni kanske blir ledsna av att läsa det jag skriver, men ni får komma ihåg att jag nu bor på katthemmet och här har de lovat att jag får stanna i tryggheten ända tills jag får ett eget hem.
Det första minne jag har är att det var kallt. Jag minns att jag och mina syskon tryckte oss hårt intill mamma. Hon gjorde allt för att värma och mata oss, men ibland måste hon ju lämna oss för att leta efter mat. Om inte mamma fick nån mat fick ju inte vi nån heller.
Vi bodde i nåt som kallades lada. Det bodde många andra katter där också.
Ibland kom det människor dit. De gav oss lite mat. Då blev det nästan slagsmål om det som gavs. Det var många som behövde mat. Vår mamma var inte den enda.
När vi började växa och röra på oss märkte vi att det fanns andra mammor med ungar lite överallt. Det blev bara fler och fler.
De människor som gav oss mat var vi rädda för. Vi visste inte om de var snälla, men vi utgick alltid för att de inte var det. I och med att vi rörde oss lite utomhus hade vi nämligen märkt att det fanns människor som inte gillade oss. Vi tyckte det var konstigt, för vi gjorde aldrig dem nåt illa.
I morgon ska jag berätta mer.
När matte läser din berättelse för mig så blir jag ledsen.
SvaraRaderaMen samtidigt blir jag glad att veta att du nu har det varmt o gott på katthemmet.
Och att du får så mycket mat som du behöver.
Ozzy
Ozzy, det är många som blir ledsna när de får höra hur många katter har det. Jag har i alla fall haft lite tur.
RaderaJamar vad hemskt! Klart ni inte förstog om tvåbeningarna var elaka eller snälla... Hur skulla ni veta det? Matte blir så ledsen när hon läser alla tråkiga historier. Men det är skönt att du har mat, värme och kärlek idag!
SvaraRaderaBusan, ja, trots att jag fortfarande är lite rädd är jag också glad att jag får det jag behöver.
RaderaJo, det är skönt att veta att det till slut kommer någon som hjälper dig, då blir det litet lättare att läsa. Men jobbigt, det är det ändå.
SvaraRaderaGustav, visst är det jobbigt. Men jag försöker se framåt nu.
RaderaDet här är det svåraste med att välkomna en ny bloggkatt... de har alltid så sorgliga och hemska berättelser om hur livet var innan de kom till katthemmet. Men vi lovar att lyssna hela vägen, hur otäckt det än är! *tårar på morrhåren*
SvaraRaderaTass från Majsan, abbemissa.
Majsan, tack snälla ni för att ni lyssnar på min berättelse!
RaderaFina Rubina, du och dina vänner kommer att hitta fina hem! Våra första katter, Tiger och Milou, kom från misärhem, de var så skygga att ingen ville ha dem, tydligen, för de bodde nästan ett år på ett katthem, tills vi adopterade dem, som två nya familjemedlemmar. Efter tre månader kom spinnet, efter ett halvår fick vi klappa båda två, och ett år senare sov de i vår säng. Kärlek och tålamod, håll hoppet uppe, se bara på alla fina två-beningar du träffar på Södertälje Katthem. Håller tassarna!
SvaraRaderaDet är precis den medicin som blogghjälpen och vi rekommenderar - kärlek och tålamod!
RaderaRubina! Jag förstår nog nästan allt för bra hur du kände det i den kalla ladan. Jag levde i många år i en kalla lada med lite mat innan jag blev räddad. Varm nosbuff från mig!
SvaraRaderaLucia, har du också haft det så? Visst är det mycket bättre att få mat serverad och få bo i ett varmt hus?
RaderaStackars er! Man ska inte behöva ha det så. Nosbuffar
SvaraRaderaDui och Deco, nä, det ska man verkligen inte. Det är därför många katthem hjälper oss så vi ska få det bättre. Men ALLA behöver hjälpa till.
RaderaStackars er som fick växa upp så där :(
SvaraRaderaTassklappar o Nosbuffar