onsdag 9 januari 2019

Katten Benny på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Benny på Södertälje Katthem.

Minnena från min första tid här på jorden är såna som jag helst vill glömma. Men det går inte. De sitter som berg fast i min kropp.

Jag föddes ute. Området var allt annat än kattvänligt och det fick jag minsann märka från början. Min mamma var en så kallad förvildad tamkatt. Hon hade haft ett hem men blev frånflyttad när hon var dräktig. Därför föddes jag och mina syskon utomhus.

Det var ett tufft liv, både för mamma och oss. Som alla mammor försökte hon skydda oss, men vi märkte tidigt att det finns gått om elaka människor. Att springa allt vi kunde, att springa för livet - det lärde vi oss direkt. Ingen djurvän kan ana vad en katt kan råka ut för när det finns elaka människor i närheten. Jag försöker glömma vad jag varit med om, men det är inte så lätt.

När vi bott ute en tid började det komma dit en människa som inte jagade oss eller kastade saker på oss. Men vi sprang allt vi kunde ändå. Vi vågade inte lita på henne.

Jag blir ledsen när jag tänker på allt tråkigt, men det förklarar hur jag blivit som jag är och jag vill att ni ska förstå.

Jag kommer fortsätta min berättelse snart.


10 kommentarer:

  1. Lilla vännen(tihi, för jag är minnsann äldre än du) nu är du på ett ställe där ingen jagas eller kastar saker(mera än någon leksak sen när du törs leka). Jag var också jagad och rädd en gång. Det kommet att bli bra Benny!
    /MajaGräddnos Boman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan man glömma att man blivit jagad och rädd menar du?

      Radera
  2. Du har precis som så många andra katter fått uppleva den sämsta sortens människor. Det är de som ger sig på försvarslösa djur. Lägre än så kan man inte sjunka. Klart du har svårt att glömma det och att lita på tvåbeningar. Vi blir alltid lika ledsna när vi tänker på det alltför många katter och andra djur får utstå. Vi ser fram emot nästa del i din berättelse.
    Vi måste också säga att du är jättefin på månadens bild i den fina almanackan från katthemmet.
    Nospuss

    SvaraRadera
    Svar
    1. Björn, det känns bra att många förstår hur jag känner och varför jag reagerar som jag gör. Roligt att du vill fortsätta följa min berättelse.

      Radera
  3. Jag var precis som din mamma, utslängd och fick ungar ute så jag vet också hur elaka en del tvåbeningar kan vara. Man glömmer aldrig, men jag är ett levande bevis på att det går att bli en tryggis och tom en kelgris som älskar gos. Men det här tagit lång tid. Hoppas du också kan lära dig att et finns många snällisar och att gos är mysigt
    *nosbuffar*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alice, blogghjälpen säger att hon kommer ihåg din historia och att den påminner om min mammas. Hoppas såna historier tar slut,

      Radera
  4. Håller med Björn att det inte finns lägre människor än de som skadar försvarslösa djur.
    Vi ser fram emot din fortsatta berättelse. Det är klart att du inte kan glömma din bakgrund men du bor nu på ett ställe som vill alla som du väl. En vacker dag hoppas jag du kommer till ett för alltid hem, där du kan utvecklas och bli en riktigt trygg liten katt.

    Nosbuff

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym, jag hoppas du har rätt. Tänk att få känna sig trygg och älskad i ett eget hem!

      Radera
  5. Vi bli så ledsna och arga mär vi läser hur du haft det.vi förstår inte att man ksn göra andrabils. Skönt att du kommit in nu. Du är på den bästa plats du kan vara i vänta på din människa. Nosbuffar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dui och Deco, tänkt om jag inte fått komma hit! Hur hade det då gått?

      Radera

Katten Gitte på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Gitte på Södertälje Katthem. Nu börjar man minsann märka att det närmar sig midsommar. För de kompisar som redan har egna he...