Jag började ju berätta lite igår om mitt eländiga liv i början. Ni har nog förstått att det inte var en bra början på ett liv.
När jag levt där ute en tid började det dyka upp nån som inte liknade de andra som var i närheten. Jag var rädd i alla fall. Så småningom började hon servera mat. Jag var så klart alltid hungrig, eftersom jag inte fick tillräckligt med mat. När ingen såg smög jag mig fram mot matstället och åt, snabbt. Det gällde att slänga i sig maten innan nån annan kom och tog den.
Trots att jag var rädd var jag lite tacksam att jag åtminstone ibland fick äta mig mätt. Det verkar som om det finns människor som inte förstår hur det känns att vara rädd, hungrig och ständigt utsatt för elaka och dumma människor. Jag kan berätta mycket om det.
I morgon ska jag börja berätta hur mitt liv förändrades. Det har varit, och är, ganska jobbigt.
Alltid lika tragiskt att höra en bloggkatts historia. Men vi gläds åt att det fanns snälla människor som försökte hjälpa er med mat. Matte hälsar att du är en jamarfina katt. Nosbuffar
SvaraRaderaMicke, Molle och Mary, jam, det finns ju faktiskt snälla människor också!
RaderaHej Bobby, vad fin du ÄR och vi ser fram emot att få lära känna dig!! Coolt att du nu är bloggkatt!
SvaraRaderaBuffisar från Cornelia (Sven å Räkan hälsar också så klart)
Cornelia, jam, nu är det jag som är bloggkatt!
RaderaMenar så klart BENNY!!
SvaraRaderaJa Benny det finns många människor som inte förstår att även djur är hungriga och att de har känslor precis som människor.
SvaraRaderaDet är tyvärr så men som tur är finns det ju de som är snälla också som hon som gav dig mat. När du fortsätter berätta får vi höra mera om den goda sortens människor det är jag säker på.
Nospuss
Björn, jam, fast det blir lite dramatiskt innan det blir bra...
RaderaVad bra att du vågade äta ändå men vi förstår att det var otäckt mär du inte visste vad som skulle hända. Nosbuffar
SvaraRaderaDui och Deco, nä, jag var ju tvungen att vara på min vakt hela tiden!
Radera