Om ni läste bloggen igår vet ni att jag blev fångad i en bur sedan jag blivit räddad ur betongröret där jag suttit läääänge.
Jag visste inte vad som skulle hända med mig, men jag var säker på att det var nåt farligt. Jag trodde att man var på väg med mig till nåt ställe där man skulle göra mig illa. Därför försökte jag på alla sätt att ta mig ur buren, men det lyckades inte.
När bilen stannade bars jag in i ett hus. Jag kände att det luktade katt där. Då tänkte jag att jag nog kommit till ett ställe där de gör illa många katter.
Jag sattes in i en egen bur. Om jag var rädd? Nä, inte jag inte. Jag var fullständigt skräckslagen! Jag kastade mig runt i buren och visade på alla sätt att det var otäckt. Man lämnade mig ensam en lång stund. Efter ett tag kom en tjej tillbaka och satte in god mat till mig. Jag vågade inte äta då, men senare på natten, då det blivit tyst och mörkt åt jag lite.
De sa senare att jag nog var en av de räddaste katterna de fått in på katthemmet. Och då har de ändå sett många rädda katter.
Så började mitt liv på katthemmet.
Oj! Vad rädd du måste ha varit! Bra att du vågade äta till slut ändå. Nosbuffar
SvaraRaderaDui och Deco, jam det var tur. Men det tog tid innan jag vågade.
RaderaJag hade också varit skräckslagen om jag hade placerats i en bur där det luktade av en massa andra katter. Ingen vet ju vad tvåbeningar kan få för sig att hitta på och det visste du ju sedan tidigare. Stackars dig som satt där alldeles ensam och i panik. Fast du fick ju god mat och det var ju ett gott tecken ändå.
SvaraRaderaNospuss
Björn, just när jag kom in i buren kunde jag inte uppskatta maten. Det tog ett tag.
RaderaJag skulle också bli skräckslagen av lukten av katter. Usch! Jag är ensamkatt säger min matte och det har hon rätt i.
SvaraRaderaVad skönt att du fick god mat och att du blev omhändertagen. Visst känns det väl bättre nu, lilla hjärtat?
Anonym, jag är ju inte ensamkatt egentligen, men just då spelade det ingen roll om jag var ensam eller inte.
RaderaFy jamarns vad läskigt!!! Jag vågar knappt läsa det du skriver!!
SvaraRaderaCornelia, nä, och jag vågade knappt skriva det!
RaderaSå hemskt för dig att vara så skräckslagen! Du hade ju ingen aning om vad som väntade dig. Vad bra att du till slut vågade äta av maten. Du måste ha varit rejält hungrig.
SvaraRaderaMarie, klart jag var hungrig, men när man är jätterädd känner man inte hunger.
Radera