Katten Kia bloggar vidare

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

När farbrorn böjde sig ner för att klappa mig ryggade jag visserligen tillbaka, och jag tänkte faktiskt fly iväg igen, men så kom jag att tänka på att ungarna måste ha hjälp, och även jag, för mitt öga kliade och ömmade som bara den.

Farbrorn hade nån konstig liten apparat som han petade lite på, sen satte han den till örat och började prata. Jag hörde att han sa att han trodde han kunde fånga in katten med ungarna nu, fanns det plats för dem om han kom? Då var det dags för lilla Kia att bli vettskrämd igen. Fånga in? Plats för oss, var?

Efter en stund gick farbrorn in i huset igen. Då tänkte jag – jaså, han skulle inte hjälpa oss i alla fall. Men så kom han tillbaka med en stor låda. Då sprang jag iväg till busken där ungarna låg och kröp ihop bredvid dem. När jag tittade upp såg jag farbrorn stå lite böjd över oss och säga: men kom lilla katten, du ska få hjälp. Så här kan du ju inte fortsätta. Både du och ungarna är ju jättemagra.

Sen strök han över min rygg. Jag blev rädd och fräste lite, men han fortsatte stryka mig över ryggen. Sen lyfte han upp mig och la mig i den där stora lådan.

Vad skulle hända nu? Vad skulle det bli av ungarna?

Mer i morgon.

Kia

Katten Kia bloggar vidare

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Efter flykten från farbrorn som bodde i huset vid trädgården där ungarna och jag gömde oss låg jag vaken hela natten och tänkte på hur jag skulle göra. Jag var jättehungrig, frusen, ledsen och rädd. Ungarna var hungriga och frusna och både deras och mina ögon kliade och var variga. Vad skulle jag göra nu?

En sak var klar: jag måste få tag på mat och jag måste för hjälp till mina ungar. Det fanns bara ett sätt, som jag såg det – jag måste helt enkelt ta mod till mig en gång till och be farbrorn i huset om hjälp. Kosta vad det kosta ville, men jag såg ingen annan utväg. Jag litade i alla fall mer på honom än på de som jagade mig och ville mig illa.

Jag låg och väntade på att han skulle visa sig ute. Jag väntade i flera timmar, och rätt som det var kom han ut. Jag slickade mina ungar och sa till dem att ligga stilla och vänta på mig. De fick stränga order att inte gå nånstans.

Jag reste mig, sträckte på mig – och så gick jag fram från vårt gömställe. Sakta gick jag mot farbrorn. Han såg mig, böjde sig ner och sa igen: hej lilla katten, kom, jag är inte farlig. Den här gången flydde jag inte undan.

Mer i morgon.

Kia

Katten Kia bloggar vidare

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Idag har blogghjälpen bytt dator, så det har tagit lite tid för henne att få allt på plats. Därför är bloggen lite sen idag.

Men nu ska jag fortsätta berätta om vad som hände när jag och ungarna gömde oss där i busken så inte de där elaka människorna skulle kunna skada mig eller ungarna. Jag var verkligen rädd för dem. Jag var också rädd för farbrorn som tydligen bodde i huset vid den trädgård vi gömde oss i. Men när jag såg att även ungarna hade ont i sina nyöppnade ögon insåg jag att jag måste få hjälp. Vad hade jag att förlora på att chansa på farbrorn? Om han var elak kunde jag ju försöka fly undan, men det var ju svårt med ungarna förstås. Dem kunde jag ju inte lämna i sticket.

Jag tänkte att om jag ger mig tillkänna utan att visa ungarna först, så kanske jag kunde känna av läget lite först. Så fick det bli.

Nästa dag när han var ute i trädgården kröp jag försiktigt fram mot honom. När han fick syn på mig såg han glad ut och sa ”kom, lilla katten”. Men då svek modet och jag flydde undan. Vad skulle jag göra nu?

Mer i morgon.

Kia

Katten Kia söker hem

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Som jag berättade igår, så bodde jag i en buske med mina nyfödda ungar. Jag hade ont i huvet, mitt skadade öga kliade som bara den och var dessutom ömt, ungarna pep och ville ha mat, det var kallt och jag hade svårt att hitta nåt att äta till mig. Dessutom måste jag vara extra noga med att inte visa mig alltför mycket eftersom de där som sparkade mig kunde dyka upp när som helst. Jag måste ju kunna ge ungarna mat och skydd.

Farbrorn som jag sett ibland på tomten visade sig allt oftare. En dag kom han närmare busken, men då kröp jag ihop så han inte såg mig. Efter ytterligare några dagar såg jag att mina ungar hade öppnat ögonen och börjat klia sig i dem. De såg alldeles konstiga ut. Nu blev jag riktigt orolig. Tänk om de också skadat ögonen, precis som jag?

Nu gällde det att tänka klart och snabbt. Skulle jag våga ta risken och be den där farbrorn i trädgården om hjälp? Var han snäll eller elak?

Jag berättar mer i morgon

Kia

Katten Kia vill ha ett eget hem

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Idag har blogghjälpen varit på katthemmet och jobbat. Sen har hon flyttat mig också. Plötsligt har jag fått en egen bur, fast mina ungar är kvar i den gamla buren. De är så pass gamla nu, så de behöver inte mig. Och tassen på hjärtat, det var ganska skönt att få lite lugn och ro.

Igår berättade jag ju om att jag fick en spark i huvet rakt på mitt högra öga. Det var alldeles ömt. Nu hade jag i alla fall hittat en bra buske på en tomt att gömma mig i. Det fanns en farbror på tomten ibland, men han såg mig inte. Det var tur, för jag hade lite svårt att orientera mig eftersom jag inte såg på ena ögat.

När jag hade bott några dagar i busken fick jag mina tre ungar, Kalle, Kille och Krister. Inte nog med att jag måste ha mat så jag kunde mata dem nu, jag hade ont i huvet och i ögat, som också hade börjat klia ordentligt. På natten smög jag iväg och lyckades hitta lite att äta här och där. Jag tror inte mina ungar blev riktigt mätta, men jag gjorde så gott jag kunde.

Det var inte bara hungern som var ett problem för ungarna. Det var en sak till. Men det fortsätter jag berätta om i morgon.

Kia

KAtten Kia söker hem

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Nu måste jag först berätta att PR/Sponsorgruppen här på katthemmet har varit på loppis idag på Hejsta Gård i Hölö. Alla pengar som de fick in går till oss katter på katthemmet, så att vi kan få mat, mediciner, kattsand och allt annat vi behöver. Det tycker jag var snällt av dem, för vi själva kan ju inte tjäna så mycket pengar.

Nu ska jag fortsätt berätta om vad som hände när jag blivit utkastad från bilen på ett ställe där jag inte kände igen mig och inte kände nån som kunde ge mig mat. De där barnen som jag sprang ifrån första dagen fortsatte jaga mig. Eftersom jag var alldeles uthungrad hade jag inte så mycket krafter efter några dagar, så en dag hann jag inte undan. Den dagen fick jag en spark i huvet, precis vid mitt högra öga. Jag skrek i högan sky och flydde i ren panik.

På kvällen låg jag i en buske och hade jätteont i huvet och allt såg så kontigt ut när jag försökte titta. Jag kunde inte se klart.

Jag berättar mer i morgon.

Kia

Katten Kia vill ha ett nytt hem

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

När den familj jag bodde hos märkte att jag skulle ha ungar sa de att de inte ville ha mig kvar. ”Vad ska vi göra med skrället” sa en. ”Vi kör iväg henne långt bort så hon inte hittar hem igen” sa en annan, och så blev det.

Jag sattes i en bil. Jag tycker ju inte alls om att åka bil, och den här resan var värre än vanligt, för jag anade att något hemskt skulle hända. Bilen stannade, dörren öppnades och jag föstes ut.

Det sprang omkring barn en bit bort. När de såg mig kom de springande. I vanliga fall tror jag barn är snälla mot djur, men när det kommer flera stycken rusande kan det bli så att de ska visa sig duktiga inför varandra, och då är de inte alltid snälla. Jag kände på mig att jag inte skulle stanna där, utan jag flydde undan så fort jag kunde.

Den gången hann jag undan. Så blev det inte alltid.

Jag berättar mer i morgon.

Kia

Katten Kia söker nytt hem

Hej, jag heter Kia och bor på Södertälje Katthem.

Som ni säkert läst , så bloggade min kompis Röde Orm här tidigare. Nu har han fått ett eget hem, men innan han åkte frågade han mig om jag ville överta hans blogg. Han trodde det skulle hjälpa mig och sånt tackar man ju inte nej till.

Röde Orm hann ju aldrig bli så van som bloggare, men han sa i alla fall att det var viktigt att man presenterar sig ordentligt.

Jag heter alltså Kia och bor på Södertälje Katthem med mina 3 ungar Kalle, Kille och Krister.

Jag har haft ett annat hem en gång. De var inte särskilt snälla mot mig och jag trivdes inget vidare, men vad har man för val om man är en liten katt? Inte mycket. Jag fick i alla fall mat ibland och nån gång hände det att de klappade mig, men det var inte särskilt ofta.

Om ni vill veta hur jag hamnade på Södertälje Katthem, så fortsätt följa min blogg.

Kia

Katen Röde Orm berättar nåt spännande

Hej, det är Röde Orm på Södertälje Katthem.

Nu måste jag berätta nåt kul för er. Min nya husse skulle inte få semester förrän om flera veckor var det sagt. Men nu kommer han att få semester redan nu, och vet ni vad min husse gjorde först av allt? Jo, han ringde till katthemmet och sa att han skulle hämta mig bums. Så jag har redan flyttat till mitt nya hem.

Det är så klart mycket att göra här. Det har ju inte funnits nån katt här tidigare och som ni förstår är det en del jag måste lära min husse. Som att man ska klappas minst en gång i halvtimmen, att man ska extra god mat när man är hungrig, att man måste se ut lämpliga sovplatser till mig o s v. Men jag kommer att trivas här. Min husse är jättesnäll och jag kommer att hjälpa honom med allt jag kan.

Ni har tidigare förstått att jag, skadad som jag var, fick komma till katthemmet eftersom flera hade sett hur jag led. En människa var ute och letade efter mig flera gånger och andra, som jag känner igen från katthemmet, var också ute och letade. Så småningom hittade de mig och jag fick komma in på katthemmet och få mat och hjälp med mitt skadade ben. Det var jobbigt, men idag mår jag mycket bättre tack vare alla snälla människor.

I morgon kommer nog en annan katt att ta över bloggen. Ni får läsa om det själva.

Röde Orm

Katten Röde Orm bloggar vidare

Hej, det är Röde Orm på Södertälje Katthem.

Igår var blogghjälpen på hembesök i den där andra stan som jag ska få flytta till, så det blev aldrig nån tid över för bloggen. Men idag fortsätter vi.

Först ska jag berätta att blogghjälpen sa att jag kommer att få ett fint hem med en husse som verkar jättebra. Fast jag får inte flytta förrän om några veckor, för min nya husse vill inte att jag ska vara ensam hemma i början, utan han vill vara ledig när jag kommer. Det låter bra.

Men nu till min historia. Jag låg alltså där i diket och skrek av smärta, påkörd som jag var. Jag försökte stödja på mitt framben, men jag ramlade omkull flera gånger för det gjorde så ont. När jag legat jättelänge där blev jag ju allt hungrigare. Det fanns ju inget att äta där i diket. Hur skulle jag kunna skaffa mat nu? Enda lösningen var att linka iväg på tre ben trots att det gjorde jätteont.

Efter att ha gått länge, länge kom jag fram till ett ställe där människor köpte blommor i en affär och kom ut med stora paket med TV-apparater ur en annan. Jag hade så ont så jag låg i gräset och skrek. Flera människor tittade på mig, men struntade sedan i mig. Men inte alla.

Jag berättar mer i morgon.

Röde Orm

Katten Röde Orm bloggar vidare

Hej, det är Gullan på Södertälje Katthem.

Igår var det ju öppet hus här på katthemmet. Kan ni gissa vem som fick en intresseanmälan? Jo, Röde Orm, minsann. Jag kanske ska flytta till en annan stad som inte ligger så långt härifrån. Det beror på om mitt nya hem kan godkännas. Blogghjälpen ska göra hembesök där snart.

Innan en katt får lämna katthemmet görs alltid ett hembesök, för att se att hemmet är lämpligt för att ta emot en katt. Ni får hjälpa mig att hålla tassarna för mitt hem.

Jag höll ju på att berätta om hur det gick till när jag hamnade på katthemmet. En dag när jag var ute och lekte såg jag en kul grej på andra sidan gatan som måste undersökas. Jag sprang dit, men hann inte över innan det kom en stor bil, och innan jag visste ordet av hade den kört på mig. Jag gallskrek av smärta, men bilen bara saktade in, sedan fortsatte den i full fart igen. Jag lyckades ta mig till andra sidan, linkandes på tre ben. Jag la mig i diket och försökte stödja på det fjärde benet, men det gjorde för ont. Vad skulle jag nu ta mig till?

Jag gråter nästan fortfarande när jag tänker på det här, men jag berättar ändå mer i morgon.

Räde Orm

Katten Röde Orm vill ha ett nytt hem

Hej, det är Röde Orm på Södertälje Katthem.

En gång bodde jag nära en stor väg. Jag sprang och lekte för mig själv nära vägen när det plötsligt stannade en bil och en människa klev ur. Hon försökte locka på mig, men jag hade ju annat för mig så jag hade inte tid med henne just då. Hon kunde inte heller komma ända fram till mig, för det var ett stängsel emellan.

Då steg hon in i bilen igen och åkte därifrån. Efter en stund kom hon tillbaka och hade en bur med sig, men då hade jag gömt mig så hon kunde inte se mig. Hon ropade, men jag gick inte fram. Efter en stund åkte hon igen. Jag tänkte att det kanske var tokigt att jag inte gick fram, men gjort var gjort.

I morgon ska jag berätta mer hur det gick, men nu måste jag berätta att det är öppet hus här på Södertälje Katthem på Morabergsvägen 6D mellan 15-17 idag. Om ni kommer hit då kan ni få träffa mig. Jag kommer att vara här hela dagen. Hoppas vi ses.

Röde Orm

Katten Röde Orm söker nytt hem

Hej, jag heter Röde Orm och bor på Södertälje Katthem.

Igår fick en av mina kompisar åka till ett nytt hem. Hon var lite nervös inför flytten och det undrar jag inte på. En liten katt kan ju inte veta vad som väntar i ett nytt hem.

Innan hon for frågade hon mig om jag ville överta bloggen som hon hade skrivit tillsammans med blogghjälpen. Hon sa att då kanske jag också får ett hem snart. Det vill ju jag ha, så jag sa så klart att jag ville blogga.

Det här är min första blogg, och det känns lite ovant. Men kul.

Det hör ju till god kattsed att presentera sig. Jag är röd och vit, en herre i mina bästa år. En dum bil har kört på mig, så jag har ett skadat framben, men det blir bättre och bättre. Hur det gick till och vad som hänt innan skadan i mitt liv, ska ni få höra mer om i kommande bloggar.

Röde Orm

Katten Gullan har fått ett eget hem

Hej, det är Gullan på Södertälje Katthem.

Nu skriver jag till er från mitt nya hem. Idag blev jag skjutsad hit av blogghjälpen, som samtidigt gjorde hembesök. Det var en spännande resa, jag var jättenervös hela tiden, även om jag tycker att mina nya människor verkar jättesnälla. Har man bott på katthemmet en tid så blir man ju van vid det, och alla förändringar känns oroande. Man vet vad man har men inte vad man får.

Nya människor, nya röster, nya lukter och framför allt nya ytor. Här är jättestort tror jag, men som tur är har de låtit mig börja i sovrummet och stängt dörren till de andra rummen så att jag inte blir alltför stressad. De verkar förstå att jag måste ta en sak i taget och vänja mig vid saker och ting i min egen lilla takt.

Kanske berättar jag mer en dag, men först ska jag se till att göra mig hemmastadd. I morgon kanske det blir en ny bloggare. Jag tror jag vet vem det är, men jag säger inget...

Tack till alla er som stöttat mig. Ni har varit så snälla och verkligen hjälpt mig att hålla ut. Hoppas ni hjälper min kompis som blogar i morgon också. Gullan

Spännande nyheter från katten Gullan

Hej, det är Gullan på Södertälje Katthem.

Oj, oj, oj. Idag vet jag inte var jag ska börja. Det har hänt så mycket så det bara snurrar i skallen. Om jag börjar från början så var det så här, att katthemmet har fått en ambassadör som heter Anna-Lena Brundin. Hon är både jätterolig och jättesnäll. Hon tycker om katter och har skrivit böcker om oss. En heter En God Katt Förlänger Livet och en heter Kattguld. En farbror som heter Staffan Heimerson har hjälpt till med böckerna. Om ni kan få tag på dem så läs dem. De är jättekul.

Hon var alltså på besök här på katthemmet idag och var inne och hälsade på bland annat mig. Det var jättemånga andra besökare också, för många ville lyssna på Anna-Lena. Undra på det.

Hon blev informerad om både det ena och det andra och verkade väldigt intresserad av vad som hände på katthemmet.

Jag skulle kunna skriva flera sidor till om henne, men jag måste ju få utrymme att skriva om en annan jätteviktig sak också. Bland besökarna idag fanns en familj som lämnade en intresseanmälan på mig!. Jag höll på att trilla ner från hyllan jag satt på när jag hörde det. Det var så roligt för jag tyckte så mycket om dem och hoppades att de skulle tycka om mig också. I morgon gör blogghjälpen hembesök hos dem och går allt bra flyttar jag hem till mitt nya hem så snart det går. Håll tassarna för mig nu.

Gullan

Katten Gullan söker vidare efter ett hem

Hej, det är Gullan på Södertälje Katthem.

Som ni vet berättade jag att vi satt i karantän i gårdagens blogg. Jag var fortfarande rädd, men började förstå att det fanns snälla människor också. När vi varit en tid i karantän blev vi utflyttade till de andra katterna på katthemmet. Där fick vi en större bur och människorna som var där hade inte vita overaller på sig, som de hade i karantän.

Vissa dagar kom det människor som inte jobbade på katthemmet och tittade på oss. Det var lite otäckt, tyckte jag för jag kände ju inte de där människorna och visste inte om de var snälla. Dessutom kom nån som jobbar på katthemmet in med en bur lite då och då likande den vi blev fångade i och hämtade nån av katterna. Så småningom förstod jag att de katterna hade fått ett eget hem.

En dag kom en människa in i vår bur och tittade väldigt intresserat på Gnutten. Jag förstod inte i början vad som var på gång, men sen började jag ana att det var dags för honom att få ett eget hem. Det berättar jag mer om sedan.

Gullan

Katten Gullan söker nytt hem

Hej, det är Gullan på Södertälje Katthem.

Som ni kanske läst satt vi nu i karantän på katthemmet och blev undersökta ordentligt. De hade nåt blött i öronen på mig, men det var nog ganska bra, för jag hade haft ont i öronen en längre tid och det kliade som bara den. Efter att jag fått det där våta så upphörde det ganska snabbt. Det var nån som sa att jag hade öronskabb, och det var visst vanligt hos katter som inte haft nåt hem.

Vi fick nån äcklig medicin också. Den var mot mask i magen. Det var också vanligt att man hade om man sprungit ute länge och maskarna gjorde också att man inte mådde bra. Gosan och Gnutten fick också sån medicin och så småningom mådde vi bättre alla tre.

Vi fick jättegod mat, både ungarna och jag. Vi var hungriga hela tiden i början, men efter några dagar började vi förstå att vi inte behövde slänga i oss maten, för vi fick mat så det räckte av alla snälla människor som fanns på katthemmet. Ändå var jag väldigt avvaktande eftersom jag fortfarande var jätterädd. Jag visste ju ingenting om framtiden och jag hade två ungar att tänka på.

Mer i morgon.

Gullan

Ger DU katten Gullan ett nytt hem?

Hej, det är Gullan på Södertälje Katthem.

Hur skulle ni känna det om ni blev satta i en låda och inburna i ett hus ni aldrig varit i av människor ni aldrig träffat? Antar att ni skulle vara lika rädda som jag var. Det var riktigt ruskigt, särskilt som jag var jätterädd redan innan.

Nåja, nu satt vi i karantänburen. Ungarna tryckte sig tätt intill mig och tittade på mig och frågade vad det var som hände. Det är ingen fara, försökte jag lugna dem med att säga, men jag hörde ju själv att jag darrade på rösten. Jag tror inte jag lyckades övertyga dem särskilt mycket.

När vi suttit där ett tag kom det nya människor in i rummet. De skulle undersöka oss, sa de. De tog tag i mig först, tittade i mina öron och överallt. Sedan var det Gosans och Gnuttens tur. Det kändes inget trevligt alls och jag fräste som bara den. Eftersom jag gjorde det härmade ungarna mig, så de som undersökte oss hade det nog inte så lätt.

Jag berättar mer i morgon.

Gullan

kattsidor.blogspot.com

Katten Gullan kämpar på för ett eget hem

Hej, det är Gullan på Södertälje Katthem.

Idag måste jag först berätta att det är öppet hus här på Morabergsvägen 6D i Södertälje mellan 15-17. Då kan ni komma hit och träffa mig och många andra katter. Vi är beredda att ta emot er.

Gårdagens berättelse slutade ju med att jag och ungarna satt i en bur i en bil som var på väg nånstans. Efter en stund stannade bilen, dörren öppnades och buren med oss i lyftes ur. Jag skakade av rädsla, ihopkrupen i ena hörnet av buren med Gosan och Gnutten tätt intill mig. Människan som bar oss sa att vi inte skulle vara rädda. Men jag vågade inte lita på nån människa, så jag fortsatte att vara rädd.

Vi bars in i ett stort hus. Direkt när dörren öppnades kände jag att det luktade katt. Jag hörde att nån svarade Södertälje Katthem i telefonen, sedan lyftes vi in i nåt som hette karantän. Där fick vi en egen bur och efter en stund fick vi mat och sen fick vi vara ifred ett tag för att lugna oss.

Hur gick det sen? Det berättar jag mer om i morgon.

Gullan

Kan DU ge katten Gullan ett nytt hem?

Hej, det är Gullan på Södertälje Katthem.

Som ni kanske kommer ihåg sedan igår, så satt jag nu i buren med Gosan och Gnutten. De var lite oroliga, mest för att jag var det, tror jag. Då lyfte plötsligt en av människorna som satt in oss i buren upp den och sa till den andra: nu åker vi.

Åker? Vart då? Jag la ungarna tätt intill mig och försökte lugna dem, men det var inte så lätt eftersom jag var jätterädd själv. Sånt märker ungar. Tänk om de skulle köra iväg med oss nånstans där de inte var snälla mot katter. Eller om de skulle åka iväg nånstans och bara kasta ut oss utan mat igen. Tankarna for i huvet och det ena jag kom att tänka på var värre än det andra. Jag tryckte mig så långt in i lådan som det gick

De lyfte in lådan i bilen, stängde dörren, startade bilen och körde iväg. Vart skulle vi, och vad skulle hända med mig och ungarna nu?

Mer i morgon.

Gullan