Blogghjälpen har ordet

Jaha, så sitter man här igen med en tår i ögat och ett leende på läpparna  - samtidigt.

Jag tänker tillbaka. Tänker på när Miranda kom till katthemmet. Hon var vettskrämd, mager och dessutom dräktig. Det är ingen bra kombination alls. Hon födde sina ungar men var fortfarande väldigt rädd. Vi märkte tydligt att hon blivit illa behandlad innan hon kom till oss. Ingen fick klappa Miranda, då fräste hon åt oss.

Ungarna växte och fick egna hem. Kvar blev Miranda. Strax före årsskiftet blev hon min bloggkatt. Jag visste att, liksom alla tidigare bloggkatter, skulle hon få ett hem så småningom, men jag var inställd på att det kunde ta tid. Människor är ofta inte intresserade av att ta hand om en katt som är så rädd att den fräser åt en.

Så småningom började en av våra volontärer ta särskilt hand om Miranda. Efter mödosamt arbete började hon kunna ge Miranda mat från handen. Det var ett stort framsteg. Efter det kunde även andra mata Miranda genom att lägga godsaker i handen. En dag berättade volontären att hon kunde klappa Miranda! Vilket genombrott!

Sen gick det fort. Alla som gick in lugnt till Miranda fick klappa henne. Hon verkade till och med njuta av det. Men fortfarande var det ingen som visade intresse för att vilja ge henne ett för-alltid-hem. Ganska märkligt, men jag visste att en dag...

Så, en dag kom jag tilll katthemmet. Nån sa "Miranda har fått en intresseanmälan". Jag blev glad, men lite misstänksam också. Undrade vem det var som äntlligen uppfattat vilken fin katt hon var. Jag tänkte "måtte det inte vara fel människa som vill ha denna fina katt". Det tänker jag egentligen alltid när nån visar intresse för nån katt, men när det gäller nån med Mirandas historia blir tanken än mer påtaglig. "Det får bara inte bli fel".

Så berättade man vem som skrivit intresseanmälan på henne. VOLONTÄREN! Då bliev jag alldelels lugn och väldigt, väldigt glad. Bättre hem kan hon inte få. Tänk att efter drygt 10 månader på katthemmet var det äntligen Mirandas tur att få ett hem.

Som alla förstår skapar man ett tätt förhållande till en katt man träffar ofta och skriver om dagligen i ett drygt halvår. Känslan när Miranda satt i sin bur för att följa med matte hem - den är nästan obeskrivlig. Värme, saknad, glädje, spänning - ja många känslor är det.

Nu har hon bott några dygn i sitt nya hem med två bröder. De ska alla vänja sig vid den nya situationen, men av de rapporter som hittills influtit kommer det gå bra.

I morgon kommer jag att presentera Mirandas efterträdare. Det är förstås också en katt som haft det tufft. Hjälper ni den katten också till ett nytt hem genom att ge kommentarer och uppmuntran?