Hej, det är Berta på Södertälje Katthem.
Nu bodde jag alltså i en ganska stor bur på katthemmet. Jag började lite smått förstå att människorna som var där kanske inte skulle slå mig, men jag vågade inte riktigt lita på att det var så ännu. Man kunde ju inte vara riktigt säker. Det var nog bäst att var på sin vakt.
Dagarna gick, men jag mådde inte riktigt bra. Jag fick god mat så det var inget fel där. En dag var det en människa som talade länge med mig med mjuk röst och som sa att det inte var nån som ville mig illa. Jag låg alldeles tyst och tittade misstänksamt på henne. Jag var beredd på ett slag när hon lyfta handen mot mitt huvud. När handen kom närmare var det nästan så att jag gjorde som jag brukade – slog till och fräste, men den där rösten sa mig att jag kanske inte skulle göra det. Jag hade ju sett att katterna i de andra burarna inte var ett dugg rädda för de människor som gick in i burarna och städade och gav oss mat.
Jag tänkte att det må bära eller brista, men nu sitter jag alldeles still. Då rörde människan sakta vid mitt huvud, och hon gjorde mig inte illa alls. Sen sa hon att jag inte alls behövde vara rädd för här på katthemmet finns inga elaka människor. Den natten somnade jag med ett litet leende på mina små läppar, men rätt som det var vaknade jag och mådde jättedåligt.
Mer i morgon
Berta
-1.jpg)
Vad skönt att du började förstå att det finns snälla människor också. Men nu undrar vi vad det var som var fel? Nosbuff
SvaraRadera*torkar tårar med tassen* Stackars liten. Du påminner mig om min fästmö när hon fanns hos mig. Hon var också rädd, så jag förstår precis hur du kände dig. Men nu är vi ju lite oroliga för dig. Vad är det för fel?
SvaraRaderaHej Dui och Deco. Ja, det är verkligen kul att se att det finns snälla människor också, inte bara dumma gubbstruttar. Berta
SvaraRaderaHej Sippo. Jag förstår att du var orolig för din fästmö. Det är alltid tråkigt när katter är rädda. Det borde inte behöva vara så. Berta
SvaraRadera