En katt på Södertälje Katthem bloggar

måndag 20 juni 2016

Blogghjälpen har ordet

Jaha, så sitter man här igen med en tår i ögat och ett leende på läpparna  - samtidigt.

Jag tänker tillbaka. Tänker på när Miranda kom till katthemmet. Hon var vettskrämd, mager och dessutom dräktig. Det är ingen bra kombination alls. Hon födde sina ungar men var fortfarande väldigt rädd. Vi märkte tydligt att hon blivit illa behandlad innan hon kom till oss. Ingen fick klappa Miranda, då fräste hon åt oss.

Ungarna växte och fick egna hem. Kvar blev Miranda. Strax före årsskiftet blev hon min bloggkatt. Jag visste att, liksom alla tidigare bloggkatter, skulle hon få ett hem så småningom, men jag var inställd på att det kunde ta tid. Människor är ofta inte intresserade av att ta hand om en katt som är så rädd att den fräser åt en.

Så småningom började en av våra volontärer ta särskilt hand om Miranda. Efter mödosamt arbete började hon kunna ge Miranda mat från handen. Det var ett stort framsteg. Efter det kunde även andra mata Miranda genom att lägga godsaker i handen. En dag berättade volontären att hon kunde klappa Miranda! Vilket genombrott!

Sen gick det fort. Alla som gick in lugnt till Miranda fick klappa henne. Hon verkade till och med njuta av det. Men fortfarande var det ingen som visade intresse för att vilja ge henne ett för-alltid-hem. Ganska märkligt, men jag visste att en dag...

Så, en dag kom jag tilll katthemmet. Nån sa "Miranda har fått en intresseanmälan". Jag blev glad, men lite misstänksam också. Undrade vem det var som äntlligen uppfattat vilken fin katt hon var. Jag tänkte "måtte det inte vara fel människa som vill ha denna fina katt". Det tänker jag egentligen alltid när nån visar intresse för nån katt, men när det gäller nån med Mirandas historia blir tanken än mer påtaglig. "Det får bara inte bli fel".

Så berättade man vem som skrivit intresseanmälan på henne. VOLONTÄREN! Då bliev jag alldelels lugn och väldigt, väldigt glad. Bättre hem kan hon inte få. Tänk att efter drygt 10 månader på katthemmet var det äntligen Mirandas tur att få ett hem.

Som alla förstår skapar man ett tätt förhållande till en katt man träffar ofta och skriver om dagligen i ett drygt halvår. Känslan när Miranda satt i sin bur för att följa med matte hem - den är nästan obeskrivlig. Värme, saknad, glädje, spänning - ja många känslor är det.

Nu har hon bott några dygn i sitt nya hem med två bröder. De ska alla vänja sig vid den nya situationen, men av de rapporter som hittills influtit kommer det gå bra.

I morgon kommer jag att presentera Mirandas efterträdare. Det är förstås också en katt som haft det tufft. Hjälper ni den katten också till ett nytt hem genom att ge kommentarer och uppmuntran?




12 kommentarer:

  1. Självklart kommer vi att följa och stödja nästa bloggkatt också! Och vet du, jag tror att vi är många som fäster oss lite extra vid skyggisarna... men tyvärr har vi ju också ofta redan några stycken hemma, och för att inte stressa dem undviker man att ta in fler. Själv älskar jag att få leva tillsammans med en skyggis och se den sakta men säkert utvecklas till en tryggis...

    Tröstkram från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. sr Carina, visst är det bland det finaste man kan uppleva? Synd att inte fler inser det.

      Radera
  2. Klart jag kommer att följa och stödja den nya bloggkatten också.
    Jackis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jackis, det är snällt av dig!

      Radera
  3. Svar
    1. Cirkus Boman, jam vet att vi kan lite på er!

      Radera
  4. Söta lilla Miranda. Hon har verkligen gjort så stora framsteg på ganska kort tid, med tanke på vad hon varit med om. En tjej med skinn på näsan och ett stort hjärta som vågar lita på människor igen. Kommer sakna henne och hon kan inte få det bättre än att komma till sin egen " klickertjej ".Sen jamar grabbarna att vi självklart stöttar nästa bloggkatt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Micke och Molle, trots sitt varma hjärta har Mirande skinn på nosen. Det kanske hon behöver när hon kommer till sina två bröder.

      Radera
  5. Jag blev förtjust i Miranda första gången jag fick se henne. Dels för att hon är en väldigt söt och vacker kisse och dels för hennes bakgrund. Att få ge en kisse som varit med om så mycket onödiga elakheter massor av kärlek och se hennes framsteg är bland det bästa man kan få uppleva i livet. Att känna hur förtroendet växer. Jag har själv haft en skyggis som blev en riktig goskisse med tålamod och mycket kärlek. Tyvärr fick hon somna in för ett tag sedan p.g.a. hjärtsvikt. Hon var så pass gammal att det mest humana var att låta henne få sova. Vi fick många många fina år tillsammans.
    Nu har jag adopterat två nya sötnosar som bägge är lite skygga men som redan blivit mycket tryggare och som äter ur handen redan. Känslan är obeskrivlig. Dessutom känns det bra att ha gett ett nytt hem åt två katter från ett katthem.
    Det värmer i hjärtat att veta att söta Miranda kommit till det bästa av hem!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nalleman64, visst har vi alla som haft lyckan att få umgås med en skyggis och se deras förvandling varit med om nåt alldeles extra? JAg tror att man till och med växer som människa när man är med på en sån resa. Jag är övertygad om att dina två nya sötnosar snart kommer bli trygga med din hjälp. För varje katt som får ett bra hem är en ren vinst.

      Radera
  6. Absolut, det är så roligt att läsa om dem, speciellt då de får flytta till sitt nya för-alltid-hem 🐱.

    ❤ Kram å nosbuff 🐈

    SvaraRadera
  7. Det gör så gott att läsa sånt här! Ingen känner väl Miranda så väl som hennes för-alltid-matte?! Gläder mig åt att ännu en bloggkatt fått börja ett nytt liv i eget hem!

    SvaraRadera