Som jag berättade igår hade vi börjat gå ut lite på egen tass under mammas bevakning. Vi tyckte förstås det var roligt att tassa omkring, men så fort det kom människor i närheten sprang vi undan. Det hade mamma lärt oss att göra. Vi såg aldrig att mamma ens var i närheten av nån människa.
Dagarna gick, och nätterna också. Mamma var ju tvungen att lämna oss ensamma lite då och då för att skaffa mat. En gång när hon var ute och letade efter mat smög vi fram från vårt gömställe. En bit bort gick det två människor. Plötsligt stannade de och den ena pekade på oss och sa: har du sett? Så söta!
De kom närmare oss, men då tvärvände vi och rusade in i vår buske. Där låg vi och darrade och väntade på mamma. Var fanns hon?
Jag berättar mer i morgon.
-1.jpg)
Åh, fy va jobbigt kompis. Önskar ni hade sluppit svåra dagar och hade fått det lika mysigt som ni förtjänade från dag ett. Ingen katt ska tvingas leva i ovisshet.. Det är inte rätt någonsin. Jag hoppas alla ni i din familj har det bättre idag och aldrig mer får ha det sådär.. :( *håller tassarna*
SvaraRaderaOch vet du, dom på katthemmet har rätt.. Det finns en tvåbening för varje katt, men tyvärr så förstår inte tvåbeningar det jämt ;). Här ser mamma alla fyra som dem rätta för henne *fniss* så jag lovar att ibland kan flera vara för samma tvåbening ;D Nosgos och Mjölkisar
Visst var det jobbigt. Livet hade varit mycket lättare om vi hade fått det mysigt från dag ett, men sånt rår vi inte över...
RaderaOj! Vart tog mamma vägen, förstod att ni tyckte det var jättläskigt att bli upptäckta.Nosbuff
SvaraRaderaMamma satt på avstånd och såg vad som händer. Hon var också jätterädd.
RaderaMen fyjam vad läskigt utan mamma i närheten! Det är hemskt att bli sådär rädd och inte veta vad som händer.
SvaraRadera*nosbuffar*
Det var fruktansvärt. Vi visste inte vad vi skulle göra och inte hade vi mamma i närheten att fråga heller.
RaderaSå spännande, vet ju att det gått bra för dig i alla fall. Men mamma, var kan hon vara?
SvaraRaderaNosgos
Jag ska berätta mer om mamma så småningom.
RaderaOtäckt, förstår ju att ni var rädda eftersom ni inte visste bättre att det finns snälla människor också.
SvaraRaderaVäntar med spänning på resten av din historia.
Vi hade ju aldrig träffat nån människa som var snäll vid det här laget.
RaderaFörstår att ni kutade och gömde er i busken eftersom ni sett/hört om 2-benta som varit dumma mot er mamma !
SvaraRaderaVäntar med spinning på fortsättningen :)
Kjelle Bus, mamma hade ju sagt till oss att inte komma i närheten av tvåbeningar!
RaderaUschjam så hemskt att behöva vara så rädda för tvåbeningar. *suckar* Stackars er.
SvaraRaderaDet är jamarjobbigt att gå omkring att vara rädd jämt. Vi önskar att alla katter skulle slippa det.
Radera