När vi bott en tid under den där busken mamma hittade började det ju spritta i benen på oss. Visserligen var vi inte så stadiga - men väldigt nyfikna. Vi började göra små utflykter när mamma var ute och letade mat.
Vi förstod inte hur farligt det var innan det kom ett gäng unga tvåbeningar som tyckte de skulle lyfta upp oss. Eftersom mamma varnat oss sprang vi för livet tillbaka till busken. Det var nog tur, för de räckte in in till oss.
Liknande saker hände fler gånger och några gånger fick de tag i oss. Andra gånger kastade de saker efter oss. Vi var väldigt rädda för dem
En dag kom det fram en tvåbening till busken som satte sig ner och lockade på oss. Vi fräste alla fyra åt henne. Den här tvåbeningen sa att hon skulle hjälpa oss. Hon lovade komma tillbaka.
Det tyckte vi verkade jätteskumt. Vad hade hon för planer tro? Skulle hon också "göra sig av" med oss?
Puh, nu tror jag det äntligen börjar hända något positivt? Hoppas det i alla fall!
SvaraRaderaGustav, du kanske har rätt...
RaderaSå förvirrande å läskigt det måste ha varit för er. Små sötnosar som er ska ju få vara trygga från början. Jag kom till katthemmet när jag var en dag! gammal å tur var väl det, vill inte tänka på vad som kunde ha hänt annars.....
SvaraRaderaBuff från din kompis Cornelia (nu bor jag hos Sven å Räkan :-))
Cornelia/Nellie, du har verkligen haft tur, Cornelia, som hamnat hos snälla kattkompisar och en snäll tvåbening. Hoppas jag har samma tur.
Radera