Hej, det är Madonna på Södertälje Katthem.
Nu satt vi alltså i en bur inomhus. Jag hade hört att de talade om Södertälje Katthem och att vi satt i nåt som heter karantän. Det var ju inte så kul att sitta där, men vi fick i alla fall mat och toalådor som tömdes varje morgon och kväll. Sen fick vi stick i pälsen också och tabletter som smakade jätteäckligt. Det var för att ta bort maskar som vi hade i magarna sa dom.
Varje gång de försökte ta i mig så gjorde jag allt jag kunde för att de skulle låta bli. Jag slog med tassen, fräste, morrade och visade på alla sätt att jag inte ville att de skulle röra mig. Jag kunde ju inte veta om det var snälla eller elaka människor där, så det var bäst att utgå från att de var elaka tyckte jag.
När vi suttit där några dagar hörde jag plötsligt att de nämnde Malle. Jag spetsade öronen för att höra exakt vad som sas. De sa att de tagit hand om honom och att han var i nåt som hette jourhem. Han hade fått hjärnskakning när han trillade ner från taket. Men sen sa dom inget mer.
Jag blev så orolig. Levde han? Var han svårt skadad? Skulle jag nånsin få se honom igen?
Frågorna flög runt i huvet på mig. Vad skulle jag tro och hur skulle jag få veta hur det egentligen var med honom?
Ni får veta mer i morgon
Madonna
Fyjam! Förstår att du hade många frågor och var orolig för lilla Malle. Men nu hade du ju i alla fall tak över huvudet och en riktig kattlåda. Fast det måste vara hemskt att inte kunna lita på människor, bara för att dom kan vara elaka.
SvaraRaderaMåste ändå vara skönt med mat i magen och tak över huvud, men vi förstår att du inte litade på någon! Klart att du undrade över Malle också! Tasskramar till er alla på katthemmet. Nosbuff
SvaraRaderaSippo, du kanske inte har upplevt att människor kan vara elaka? Hoppas inte det, för det är inget trevligt minne precis. Du får snart läsa vidare om hur vi hade det. Madonna
SvaraRaderaHej Dui och Deco. Ja, visst undrade jag. Även om vi hade tak över huvudet och mat i magarna, så var vi, eller mest jag, orolig. Jag ska hälsa till alla mina kompisar här från er. Madonna
SvaraRaderaMadonna, vi blir alldeles gråtfärdiga när vi tänker på hur hemskt du haft det. Undra på att du inte vågade lita på människor! Och att sedan inte få ha alla dina ungar omkring dig... hur skall man som mamma våga lita på att ens unge mår bra om man inte får se honom?!? Vi här i klostret vet ju att Malle inte kunde ha det bättre, för nu fick han ju ordentlig vård... men hur skulle du kunna veta det? Människor är ibland ruskigt dåliga på att berätta för oss katter vad som händer - de tror att vi inte förstår vad de säger, men det gör vi visst. Matte och gammelmatte berättar alltid för oss vad de skall göra och varför, så att vi slipper undra. Å, vad vi hoppas att någon läser dina ord och blir häftigt förälskad i dig!!!
SvaraRaderaTass från Imma, taleskatt för klosterkatterna. Vi hälsar allihopa, men alldeles särskilt hälsar förstås Jenny och Majsan (som gammelmatte har börjat kalla Busan).
Stackars Malle! Men då hade han i alla fall blivit omhändertagen och fått hjälp, han med. Så förargligt att du inte fick ordentliga nyheter om honom.
SvaraRaderaHej Imma och alla klosterkatter. Det var verkligen en jobbig tid. Vad bra att era mattar berättar saker för er. En del människor tror inte vi förstår vad de säger bara för att de inte förstår vad vi säger. Men vi fattar, vi katter är ju smarta djur. Hälsa allihop i klostrer, men förstås särskilt till Jenny och Majsan/Busan. Madonna
SvaraRaderaHej Findus, Isak och Rasmus. Ja, ni kan säkert tänka er själva hur jag hade det. Rädd och orolig var det minsta man kunde säga att jag var. Människor tror ibland att vi inte förstår vad de säger, precis som Imma påpekar och det var väl därför de inte berättade nåt för mig. Madonna
SvaraRadera