Hej, det är Örjan på Södertälje Katthem.
Ja, nu vet ni som följt bloggen att jag varit hos nån som heter Vettisen och att jag kommit tillbaka till katthemmet igen. Resan var så klart helt onödig för efter några dagar hade jag inte ont i munnen längre! Blogghjälpen påstår att det beror just på att jag åkte till Vettisen och vad som hände där. Det tror jag vad jag vill om. Jag märkte då inte att nåt särskilt hände.
Nåjam, snart fick jag flytta ut från den bur jag bodde i till kattsalen. Där fanns det många andra katter och jag fick flytta till en bur med en som heter Ikaros och några andra katter. Det är honom ni ser skymta i öppningen under mig på dagens bild. Han ville inte ställa upp för blixtring och jag förstår honom.
Eftersom jag nu ska börja jobba på allvar som bloggkatt har jag mycket att sätta mig in i. Det är mycket som behöver ändras här har jag märkt. Mer om det senare.
Vad bra att du inte har ont längre, för då slipper du åka med brummisen!
SvaraRaderaJa, du har en hel del att sätta dig in i med rutiner och allt annat på katthemmet. Även om det har skötts bra med tidigare bloggkatter, är det ju alltid något som behöver förändras och förbättras.
Ser fram emot hur du tänker göra med ordningen och rutinerna. Är också jamarglad att du inte har ont mer utan verkar trivas bra på katthemmet - i väntan på ett för-alltid-hem naturligtvis, för det kommer så småningom.
Nosbuff
Anonym, varje bloggkatt har så klart sina idéer och jag är inget undantag.
RaderaTänk vad skönt det måste vara att slippa ha ont i munnen. Kanske hade det lite lite att göra med besöket hos vettisen ändå?
SvaraRaderaVi skymtar din kompis Ikaros på bilden. Trivs ni bra tillsammans?
Nu är på ett ställe med snälla tvåbeningar, det är varmt och torrt och det finns mat. En mycket bra början på ditt nya liv.
Nospussar
Björn, ja det är skönt att inte ha ont i munnen, men jag förstår inte varför alla jamar om att det har nåt med vettisbesöket att göra? Ikaros och jag accepterar varandra men han är jätteskygg än så vi tar det lugnt.
RaderaNär man kommit så här långt i bloggkatternas berättelser kan man andas ut, det är så skönt att veta att det hemska ligger bakom er, och att ni nu bara träffar tvåbeningar som bryr sig om er, på riktigt! Jag tror inte man kan ha det bättre än så, i väntan på den allra bästa tillvaron, med ens egna tvåbeningar!
SvaraRaderaLisa, du har nog rätt. Vi har det nog så bra det går innan vi får vårt för-alltid-hem. Jag trivs rätt bra här.
Radera