Hej, det är Örjan på Södertälje Katthem.
Jag lovade ju förut att jag skulle berätta lite om hur det var för mig innan jag kom hit och i början när jag kom hit.
Vi var som jamat många katter. Nästan alla var sjuka eller skadade på olika sätt. Jag var dessutom väldigt mager eftersom jag hade så ont i munnen då mina tänder var skadade och inte åtgärdade. Varje tugga gjorde jätteont och då börjar man ju undvika att äta.
Dessutom hade jag ett stort bråck på magen. Det åtgärdades inte heller, och det var nåt jag hade gemensamt med många av mina syskon som bodde på samma ställe.
När vi sen blev observerade av en granne såg ju hon till att vi fick komma till katthemmet. När man påpekade för vår människa att jag hade ett stort bråck på magen sa människan att "den katten har bara kommit hit. Jag vet inte vem det är".
På katthemmet tyckte de det var konstigt att även nästan alla andra katter hade bråck och att jag då också skulle "bara kommit dit" med ytterligare ett bråck.
Jag visste förstås hur det låg till med den saken, men det behåller jag för mig själv.
Hej fina Örjan!
SvaraRaderaJadu det är konstigt det där med alltför många tvåbeningar som verkar ha gått någon högre utbildning i att ljuga och som samtidigt är helt outbildade när det gäller att ta hand om och ta ansvar för djur.
Man blir så arg på dem och önskar att de fick bo ute i regn och kyla utan mat i tio år.
Det var i alla fall tur att det fanns en granne som brydde sig om att ni for illa och slog larm.
Nospussar
Björn, vi tycker det var elakt att vi inte vi fick direkt när vi behövde. Men vi hade tur till slut ändå.
RaderaDu hade det verkligen svårt. Vilken tur att du kom till katthemmet och nu får den omsorg och kärlek som du förtjänar.
SvaraRaderaNosbuff
Anonym, ja, det var inte nåt trevligt allt. Och det var inte bara jag som for illa.
RaderaJamarns vilken tur att ni hade en snäll granne som såg till att ni fick hjälp! Tandvärk gör jamaront och det där med bråck låter inte heller kul.
SvaraRadera*nosbuffar*
Alice, jag lovar att det inte var ett dugg kul heller. Det gjorde jätteont i munnen.
RaderaOnt i ont i munnen, inte konstigt du undvek att äta, trots att maten är SÅ viktig för oss katter. Den enda trösten när man läser bloggkatternas hemska berättelser är att man ju vet att NU är ni ompysslade i alla fall, och får hjälp om ni blir dåliga!
SvaraRaderaLisa, jam, nu är det helt annorlunda. Tur att jag fick hjälp i tid.
Radera