Blogghjälpen tackar för allt stöd

Vill bara tacka för alla fina, värmande ord jag fått i samband med min lilla Bessys bortgång. De värmer och tröstar.

Bessy gick ut som vanligt på morgonen när jag gick ut på en liten promenad. När jag kom tillbaka efter ca 20 minuter låg hon på garageinfarten. Jag frågade om hon skulle gå med in. Det var när hon reste sig jag såg att det hänt nåt. Ena bakbenet ville inte hänga med. Eftersom hon fått samma problem för några veckor sedan blev jag så klart orolig när det återkom. Den gången gick det tillbaka efter bara nån halv minut och hon blev som vanligt igen. Den här gången haltade hon med in och la sig i hallen. Jag ringde veterinären som sa att eftersom problemet funnits tidigare är prognosen inte bra. De tyckte vi skulle komma in. När vi kom till Albano blev vi hänvisade till väntrummet. Innan jag hann sätta mig kom en sköterska och visade in oss på ett rum. Efter en kort stund kom akutveterinären. Vi satte ner Bessy på golvet och det syntes tydligt att hon inte kunde stödja på vänster bakben. Hon bars bort till röntgen. Lungorna inte såg bra ut. Hon hade uppenbara problem med andningen. Man tog prover som tydde på en tromb i bakbenet. Vi erbjöds ultraljud. Jag frågade om det fanns nån behandling för hennes tillstånd. Veterinären skakade på huvudet och sa att detta i kombination med hennes mycket förstorade hjärta gjorde behandling omöjlig. Jag tackade då nej till vidare undersökning. Veterinären och jag var överens om att hon skulle få somna in. Jag tillfrågades om jag ville ta farväl av henne en stund innan hon avlivades. Det verkar nästan som om veterinärer förväntar sig att man gör så. Jag tackade nej till det. Jag har bestämt mig en gång för alla att när jag hamnar i en sån här situation måste jag stålsätta mig att verka som vanligt, för kattens skull. Jag vill inte att hon ska ha en gråtande matte som sista intryck i sitt liv. Jag försökte vara som vanligt och hoppas jag lyckades med det. Andra kanske uppfattar mig som kylig och känslokall när jag gör så, men jag känner precis tvärtom. Bryta ihop får jag göra när allt är över. Hon fick sin lugnande spruta och jag tror nästan hon somnade in bara av den, men hon fick även avlivningsvätska. Efter en kort stund lyssnade veterinären på hennes hjärta. Det slog inte längre. Då kom mina tårar och min reaktion.

Hon kommer kremeras så jag får tillbaka hennes aska om några veckor. Det känns viktigt för mig.

Visst är jag ledsen och visst är det tomt efter henne, men jag försöker ta fasta på det positiva i allt detta. Först att hon kom hem. Hon kunde ju legat nånstans utan att kunna komma hem. Hon gick visserligen aldrig långt så jag skulle säkert hittat henne, men det hade nog dröjt nån timme innan jag börjat undra var hon var. Jag är också tacksam över att hon mått så bra i hela sitt liv, förutom de allra sista knappt 2 timmarna. Och framför allt är jag tacksam över den tid vi fick tillsammans. Den är ovärderlig för mig – och jag hoppas och tror att hon också tyckte vi hade det bra.

Trots allt måste livet gå vidare. Jag har andra att ta hand om nu, men platsen i mitt hjärta lämnar du aldrig lilla älskade Bessy.

Nästa gång ni hör av oss fortsätter Gitte blogga.