Ni som läste bloggen igår vet att jag bodde på en gård med väldigt många andra katter. Jag mådde inte särskilt bra för varken jag eller mina kompisar blev skötta på ett bra sätt.
Jag hade börjat misströsta då det faktiskt började hända saker på gården. Det kom främmande människor dit. De lockade in flera av mina kompisar i olika burar. Sen åkte de iväg med både burar och kompisar.
Jag undrade vart de skulle. Ville de på gården att de skulle dödas? Det var det första jag tänkte på. Jag tyckte synd om dom. Några dagar senare kom främlingarna tillbaka. Då hade inte jag ätit på ett bra tag så jag var hungrig. I burarna fanns det god mat. Jag väntade länge. Funderade. Kanske var det lika bra att gå in i buren och riskera att bli dödad, annars skulle jag väl dö ändå, fast långsammare.
Efter en lång stund hade jag bestämt mig.
Hej Gitte! Blir spinnande att lära känns dig! Du hade ju det inte alls bra så vi förstår att du tvekade innan du bestämde dig hur du skulle göra. Vi hoppas och tror att du fattade ett bra beslut! Nosbuffar
SvaraRaderaDui och Deco, jam, jag trodde inte det kunde bli sämre i alla fall.
RaderaJa du Gitte det där med att lita på tvåbeningar kan sitta långt inne. I synnerhet om man har dåliga erfarenheter precis som du hade. Inte så konstigt att du tvekade att gå in i buren även om det fanns läcker mat som doftade ljuvligt där. Det blir spännande att läsa fortsättningen på din berättelse.
SvaraRaderaNospuss
Björn, när man blir sviken av människor tar det ofta tid att återfå tilliten.
RaderaMjau Gitte. Ser fram emot att läsa fortsättningen på din berättelse om hur du kom till Katthemmet och blev omhändertagen.
SvaraRaderaAnonym, jam, det ska du snart få göra också.
RaderaÅååååå så jamarbra att du gick in i buren!
SvaraRaderaSven, det var not det bästa jag gjort hittills, men det visste jag ju inte då.
RaderaMarie, det var ett väldigt svårt beslut. Jag funderade länge må du tro.
SvaraRaderaTant Gitte, så modigt av dig att gå in i buren(jam hade nog inte vågat) När man kommer till södertäljeKatthem så blir det bra, helt säkert. Jam fick ett hem, Klemens också fast han var helt hopplöst rädd och ingen katt som kommit dit har blivit kvar utan alla som lever har fått egna hem /MajaGräddnos
SvaraRadera