När jag tänker efter ibland, så kommer jag fram till att vi katter som hamnar på ett No-killkatthem, har en väldig tur. Här avlivas inga katter om de inte är så sjuka att de lider och inte kan botas.
Men det finns andra som inte tänker så. Jag hittade det här inlägget hos
Huskatten :
I december 2003 kom Tiger till oss och i januari 2004 kom Apollo. Dessa två kissar ”fann” varandra hos oss. De fullkomligt älskade varandra och gick ofta med svansarna slingrade runt varandra. De hjälpte oss med moderlösa kattungar genom att ge dem en varm, mjuk kattmage att ligga vid och de fostrade dem. Vi klarade livet på många, många kattungar tack vare hjälpen från Tiger och Apollo. De jobbade alltså hos oss. De blev också vårt ”kännemärke”, nästan som vår logga. 2014 blev Tiger 14 och Apollo blev 10 år.
Tiger hade ”tacklat av” och blivit väldigt mager, trött och ville inte mer. Troligen led han av njurproblem. Apollo skulle sörja ihjäl sig utan sin älskade ”pappa” Tiger, så han fick följa med på resan. Den 19/6 -14 fick våra båda högt älskade medarbetare och chefer Tiger och Apollo gå över Regnbågsbron. Huskatten blir aldrig detsamma igen, men vi vet att de vakar över alla illa medfarna kissar som kommer in till oss, även i framtiden.
För det första verkar det inte som om man kostade på Tiger en veterinärundersökning eftersom man skriver att han "troligen led av njurproblem". Sen förstår jag inte varför Apollo skulle avlivas bara för att hans kompis Tiger blev sjuk. Han hade säkert sörjt sin vän, men liksom människor sörjer en närstående som går bort, så kommer man över sorgen. Jag vet att jag inte skulle dödas här på katthemmet om nån jag tycker väldigt mycket om skulle gå bort. Här skulle de hjälpa mig att komma över sorgen istället.
Jag tycker det är otäckt när tvåbeningar dödar oss katter bara för att de kan göra det. Om jag är frisk vill jag leva.
Vilken förfärlig berättelse!
SvaraRaderaVisst är Amanda ensam sen Smula så hastigt gick över bron, men vi har busat och lekt så mycket vi har kunnat med henne sen dess.
Vi har fått nya rutiner och Amanda är en glad katt, trots att hennes kompis inte finns längre!
Hjulia Huller om Buller, Jag tror inte alls att Amanda skulle vilja då för att Smulan gått bort. När det är Amandas tur, så är det hennes tur. Inte förr.
RaderaMen fy! Tänk om matte hade tagit bort Wilma när hennes kompis Oscar gick över bron, eller lika illa om hon tagit bort oss när Wilma vandrade över. *ryser*
SvaraRaderaSjälvklart sörjer vi katter en älskad kompis precis som människor, men man skall väl inte bli avlivad för att man är ledsen?
Hade man gjort så med människor hade matte blivit avlivad massor av gånger, hon har haft många vänner och familjemedlemmar genom åren som har vandrat över bron. Men sorgen mildras med tiden för oss alla.
Vilken tur det är att det finns katthem där de är förståndiga och har en no-killpolicity och som tar sjuka katter till veterinären för vård!
*nosbuffar*
Alice, ja, det är inte klokt så okänsliga en del är. Och så skriver de som om de gjort katten en tjänst!
RaderaSorg är inte farligt utan helt naturligt. Ett brustet hjärta men med värme och kärlek kan det läka, en helt naturlig process.
SvaraRaderaSven, det är otäckt att vissa tycker det är OK att döda andra levande varelser hur som helst. Helt utan medkänsla.
RaderaAssar och Sixten var oskiljaktiga, och de höll sig till varandra istället för att vara sociala med oss tvåbeningar. Så försvann Assar och Sixten sörjde ett par veckor... varpå han började söka sig till oss mattar istället. Idag kommer han springande för att få gos! Han har också börjat spinna när man lyfter upp honom i famnen eller har honom i knäet. Så ibland kan en katt i ett par "tjäna" på att kompisen försvinner... vi saknar Assar förfärligt mycket, men vi ser att Sixten mår bättre idag än han gjorde på den tiden.
SvaraRaderaNospuss från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.