Katten Kia funderar igen

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Nu har jag tänkt på en sak igen. Jag tänkte på hur viktigt det är att ha nån eller några som hjälper en.

Man kan hjälpa andra på många sätt. Jag, får t ex hjälp med att få mat, få ren toa, få rena dynor att sova på, få medicin om jag behöver här på katthemmet. Sen får jag hjälp att skriva ner mina funderingar, eftersom det är lite svårt att skriva på såna där datamaskiner med tassarna. Då hjälper blogghjälpen mig.

Sen, och inte minst, får jag hjälp av de människor och katter som kommneterar min blogg och ger mig råd och uppmuntran. Det betyder jättemycket, för om man skulle behöva kämpa alldeles ensam, som många måste, är allt så mycket svårare.

Tänk på det. Man ska hjälpa och stödja varandra.

Kia

Katten Kia funderar

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Idag är det öppet hus här på katthemmet som ligger på Morabergsvägen 6D i Södertälje. Det är öppet mellan 15-17. Jag tycker du ska komma hit då och hälsa på mig. Det är bara att fråga efter mig så kommer nån att visa dig var jag bor på katthemmet.

I natt drömde jag att det kom en jättesnäll människa hit som bara tittade på mig. Sen fick jag flytta hem till den människan. Hon var jättesnäll mot mig, kelade, gav mig mat och lät mig vara den lilla katt jag är. Jag fick sova i hennes säng och ligga i knäet framför TVn. Vi lekte en massa också och det fanns hur mycket leksaksråttor och bollar som helst som jag fick leka med där.

Fast sen vaknade jag och då var allt som vanligt igen. Men blogghjälpen säger att jag kanske sanndrömde. Att det nog kommer att bli så en dag för mig. Tänk om det vore sant! Tänk om den där personen kommer hit redan idag?

Bäst jag förbereder mig i så fall.

Vi hörs i morgon.

Kia

Katten Kia bloggar vidare

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Jag har tänkt på en sak. Jag skulle vilja tacka den där farbrorn som hjälpte mig och ungarna när vi hade det så svårt. Jag vet inte hur jag ska nå honom för vi katter har ju inga telefoner. Om jag har tur läser han den här bloggen, men det vet jag ju inte. Om du läser den så ska du veta att både jag och ungarna är glada att vi fick hjälp av dig. Jag vågar inte tänka på vad som kunde hänt annars.

Det finns en del människor som är elaka mot djur. Jag vet inte varför, men jag antar att de inte mår bra. Hur kan man annars få ut nåt positivt av att göra någon illa? Förutom att det är väldigt fegt att ge sig på nån som är mindre och inte kan försvara sig. Men jag vet också att det finns många som är snälla mot djur och gör allt för att vi ska få det så bra som möjligt. Man måste nog ta fasta på dem och försöka glömma de som är och har varit elaka.

Om jag har tur får också jag ett bra hem, där man tycker om mig och där jag får ta hand om nån eller några människor. Det vore roligt. Fast först måste ju såret på magen läka.

Kia

Katte Kia berättar mer

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Nu har vi varit ett tag på katthemmet. Under den tiden har jag förstått att om vi inte hade fått hjälp av den där snälla farbrorn som bodde i huset vid den trädgård där vi gömde oss, så hade vi nog inte klarat oss.

Inte nog med att vi hade ont i ögonen. Det hade knappast gått över av sig själv, och risken är stor att mina ungar blivit blinda av infektionen och att även jag förlorat synen på mitt friska öga. Så illa kan det nämligen gå om man inte får rätt hjälp i tid.

Just nu väntar jag på att såret på magen ska läka. Det kliar lite, men det ser jättefint ut säger de som tittat på det. Om några dagar är nog allt som vanligt igen. Då skulle jag gärna vilja ha ett eget hem. Jag vill komma till en eller flera snälla människor som aldrig skulle drömma om att sparka mig. Nu vet jag att det finns såna människor också. De finns här på Södertälje Katthem. Det skulle behövas flera. Kanske du kan hjälpa till ibland? I så fall kan du gå in på vår hemsida, www.sodertaljekatthem.se och läsa om hur man kontaktar oss.

Kia

Katten Kia berättar mer

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

När vi satt där ute i våra burar så var det människor som kom och hjälpte oss varje morgon och kväll. De gav oss mat, städade burarna och tömde våra toalådor. Ibland hade de tid för lite kel också. Jag var lite rädd för det i början, men har lärt mig att tycka om det mer och mer. Nu tycker jag det är jättemysigt när nån har tid att mysa med mig.

Vissa dagar kom det människor som inte jobbade i våra burar. De bara gick och tittade på oss katter. Jag undrade vad de gjorde egentligen, men sen fick jag se att vissa katter bars in i transportburar och åkte iväg tillsammans med de där besökarna. Så småningom fick jag klart för mig att de katterna fick åka till egna hem.

När vi hade bott ett tag på katthemmet kom det en dag en människa som valde en av mina ungar, Kille. Jag var så klart lite ledsen när han åkte, men jag tror han får ett jättebra hem. Det hoppas jag att mina 2 andra ungar och jag själv också får snart.

Apropå det så är det öppet hus här på Morabergsvägen 6D idag mellan 17-19. Jag tycker du ska komma hit då, så kan vi träffas.

Kia

Katten Kia berättar mer

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Idag ska jag göra ett litet avbrott i min berättelse och istället tala om vad som hände mig igår.

Det mesta var som vanligt till att börja med. Men maten dröjde ovanligt länge. Plötsligt kom en person som ofta är på katthemmet in i min bur med en transportbur. Jag fick gå in i buren, sen bars den ner för trappan och ut till en bil.

Skulle jag kastas ut igen? Kunde de vara så dumma? Nej, det trodde jag knappast, men jag var lite orolig. Efter en stund stannade bilen och jag och ett par andra katter bars in i ett annat hus.

Där fick jag ett stick i benet, sen blev jag så trött, så trött. När jag vaknade hade jag ett stort sår på magen. De sa att jag blivit steriliserad. Sen fick jag åka tillbaka till katthemmet, och där är jag nu och vilar mig lite. Men snart ska allt vara som vanligt igen säger människorna som är här och hjälper mig.

I morgon berättar jag mer.

Kia

Katten Kia berättar mer

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Efter att vi fått medicin och droppar i ögonen slutade det faktiskt att klia i ögonen. Jag förstod så småningom att den där hälsogruppen nog inte var så tokig, även om medicinen inte smakade gott. De hjälpte oss faktiskt. Men det är inte så lätt att förstå när man kommer till ett nytt ställe med nya människor, nya lukter, nya intryck och man dessutom inte mår bra.

En dag fick jag åka iväg till en människa som hette Veterinär. Där tittade man på mitt högra öga, som var ordenligt skadat. De sa att jag nog aldrig skulle kunna se på det ögat igen, men att medicinen hade gjort så att infektionen var borta. Det var nog den där infektionen som hade gjort att det kliade så väldigt. Så på grund av att dumma människor sparkat mig blev jag alltså blind på ena ögat.

Veterinären sa, att jag kommer att klara mig utmärkt med ett öga och att jag inte kommer att ha några besvär av det. Sen fick jag åka tillbaka till katthemmet och ungarna.

Efter ytterligare några dagar fick vi lämna karantänavdelningen och fick en egen bur bland de andra katterna. Det var kul att se lite andra katter som omväxling.

Jag berättar mer i morgon.

Kia

Katten Kia bloggar vidare

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Vi hade nu kommit in i det där huset dit farbrorn i trädgården kört oss. Vi satt i en låda och undrade vad som skulle hända. Jag hörde att telefonen ringde och att nån svarade ”Södertälje Katthem”. Aha, tänkte jag, då kanske vi har kommit rätt för vi var ju katter och vi behövde ett hem.

Vi bars in i ett rum med stängda dörrar. Där inne satte människorna på sig vita dräkter och särskilda skor. De så ut som rymdvarelser. De såg helt enkelt inte kloka ut, men vad gjorde det bara vi fick hjälp.

Senare har jag förstått att vi satt i nåt som heter karantän. Där var det verkligen inte roligt. Nån som tydligen hette Hälsogruppen (väldigt konstigt namn?) sa att vi skulle medicineras. De lyfte ut mina ungar, en och en, och droppade nåt i deras ögon, sedan droppade de nåt i mina ögon och gav mig också medicin i munnen som inte smakade gott. Fast ibland fick jag godis efteråt för att jag varit duktig. Sen lyfte de in ungarna till mig igen.

Hur det gick sedan berättar jag mer om snart.

Kia

Katten Kia bloggar på

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Innan jag fortsätter min lilla berättelse vill jag tala om att det är öppet hus på katthemmet på Morabergsvägen 6D idag mellan 15-17. Kom hit då så kan vi träffas. Jag kommer alla gånger att vara på plats.

Så till min berättelse. Jag låg nu alltså i en låda som farbrorn i trädgården lagt mig och ungarna i. Jag var flera gånger på vippen att försöka hoppa ur, men hejdade mig. Jag hade ju ungarna att tänka på och vi var ju både sjuka och hungriga. Vi låg alltså kvar i lådan och lät oss bäras in i en stor bil. Farbrorn satte sig bakom ratten och körde iväg. Mitt hjärta bankade, men jag försökte visa mig lugn och slickade mina ungar. De var så klart också oroliga för de hade varken varit i en låda eller i en bil förut.

När vi hade åkt en stund stannade plötsligt bilen och farbrorn gick ur. Han gick upp för en trappa till ett stort hus och ringde på. En annan människa öppnade och så gick farbrorn ner till bilen igen, öppnade dörren och bar ut lådan med oss i. Vi bars uppför trappan och fick komma in i huset. Där sattes vi på golvet medan farbrorn och tjejen som tog emot oss skrev papper och pratade lite. Sen böjde sig farbrorn ner och klappade oss och sa att vi nog skulle få det bra och bli väl omhändertagna. Sen gick han.

Där satt vi i vår låda och undrade vad som skulle hända nu. Var hade vi hamnat?

Mer i morgon.

Kia

Katten Kia bloggar vidare

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Ja, där låg jag nu i en låda och hörde ungarna pipa oroligt i busken. Men plötsligt kom en hand in i lådan och i handen låg lilla Krister. Jag slickade honom och han kröp genast in tätt intill mig. Nästa gång jag tittade upp var handen där igen, nu med lilla Kille och ännu en gång kom handen in i lådan med lilla Krille. De var verkligen små. De borde vägt betydligt mer med tanke på deras ålder, och även jag borde vägt betydligt mer. Dessutom såg allas våra ögon konstiga ut och det kliade på oss alla.

Det kändes väldigt konstigt att ligga där i lådan. Rädd var jag förstås för vad som skulle hända, men jag hade ju fattat beslutet att vi måste chansa på att farbrorn var snäll, annars hade vi ingen chans alls som jag såg det.

När vi låg i lådan så kom farbrorns hand tillbaka ännu en gång. Den här gången satte han ner en tallrik med jättegod mat. Jag vågade först inte röra maten, för farbrorn stod och tittade på oss, men jag var så hungrig så det skrek i magen, så jag sträckte mig fram och började äta. Det tog inte lång stund att äta upp alltihop. Farbrorn sa att jag skulle få mer, men att det nog var bäst att vi väntade en stund, så jag inte fick ont i magen av att ha ätit för mycket. Min lilla mage var ju inte van vid mat.

Vad som hände sedan får du snart läsa vidare om.

Kia

Katten Kia bloggar vidare

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

När farbrorn böjde sig ner för att klappa mig ryggade jag visserligen tillbaka, och jag tänkte faktiskt fly iväg igen, men så kom jag att tänka på att ungarna måste ha hjälp, och även jag, för mitt öga kliade och ömmade som bara den.

Farbrorn hade nån konstig liten apparat som han petade lite på, sen satte han den till örat och började prata. Jag hörde att han sa att han trodde han kunde fånga in katten med ungarna nu, fanns det plats för dem om han kom? Då var det dags för lilla Kia att bli vettskrämd igen. Fånga in? Plats för oss, var?

Efter en stund gick farbrorn in i huset igen. Då tänkte jag – jaså, han skulle inte hjälpa oss i alla fall. Men så kom han tillbaka med en stor låda. Då sprang jag iväg till busken där ungarna låg och kröp ihop bredvid dem. När jag tittade upp såg jag farbrorn stå lite böjd över oss och säga: men kom lilla katten, du ska få hjälp. Så här kan du ju inte fortsätta. Både du och ungarna är ju jättemagra.

Sen strök han över min rygg. Jag blev rädd och fräste lite, men han fortsatte stryka mig över ryggen. Sen lyfte han upp mig och la mig i den där stora lådan.

Vad skulle hända nu? Vad skulle det bli av ungarna?

Mer i morgon.

Kia

Katten Kia bloggar vidare

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Efter flykten från farbrorn som bodde i huset vid trädgården där ungarna och jag gömde oss låg jag vaken hela natten och tänkte på hur jag skulle göra. Jag var jättehungrig, frusen, ledsen och rädd. Ungarna var hungriga och frusna och både deras och mina ögon kliade och var variga. Vad skulle jag göra nu?

En sak var klar: jag måste få tag på mat och jag måste för hjälp till mina ungar. Det fanns bara ett sätt, som jag såg det – jag måste helt enkelt ta mod till mig en gång till och be farbrorn i huset om hjälp. Kosta vad det kosta ville, men jag såg ingen annan utväg. Jag litade i alla fall mer på honom än på de som jagade mig och ville mig illa.

Jag låg och väntade på att han skulle visa sig ute. Jag väntade i flera timmar, och rätt som det var kom han ut. Jag slickade mina ungar och sa till dem att ligga stilla och vänta på mig. De fick stränga order att inte gå nånstans.

Jag reste mig, sträckte på mig – och så gick jag fram från vårt gömställe. Sakta gick jag mot farbrorn. Han såg mig, böjde sig ner och sa igen: hej lilla katten, kom, jag är inte farlig. Den här gången flydde jag inte undan.

Mer i morgon.

Kia

Katten Kia bloggar vidare

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Idag har blogghjälpen bytt dator, så det har tagit lite tid för henne att få allt på plats. Därför är bloggen lite sen idag.

Men nu ska jag fortsätta berätta om vad som hände när jag och ungarna gömde oss där i busken så inte de där elaka människorna skulle kunna skada mig eller ungarna. Jag var verkligen rädd för dem. Jag var också rädd för farbrorn som tydligen bodde i huset vid den trädgård vi gömde oss i. Men när jag såg att även ungarna hade ont i sina nyöppnade ögon insåg jag att jag måste få hjälp. Vad hade jag att förlora på att chansa på farbrorn? Om han var elak kunde jag ju försöka fly undan, men det var ju svårt med ungarna förstås. Dem kunde jag ju inte lämna i sticket.

Jag tänkte att om jag ger mig tillkänna utan att visa ungarna först, så kanske jag kunde känna av läget lite först. Så fick det bli.

Nästa dag när han var ute i trädgården kröp jag försiktigt fram mot honom. När han fick syn på mig såg han glad ut och sa ”kom, lilla katten”. Men då svek modet och jag flydde undan. Vad skulle jag göra nu?

Mer i morgon.

Kia

Katten Kia söker hem

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Som jag berättade igår, så bodde jag i en buske med mina nyfödda ungar. Jag hade ont i huvet, mitt skadade öga kliade som bara den och var dessutom ömt, ungarna pep och ville ha mat, det var kallt och jag hade svårt att hitta nåt att äta till mig. Dessutom måste jag vara extra noga med att inte visa mig alltför mycket eftersom de där som sparkade mig kunde dyka upp när som helst. Jag måste ju kunna ge ungarna mat och skydd.

Farbrorn som jag sett ibland på tomten visade sig allt oftare. En dag kom han närmare busken, men då kröp jag ihop så han inte såg mig. Efter ytterligare några dagar såg jag att mina ungar hade öppnat ögonen och börjat klia sig i dem. De såg alldeles konstiga ut. Nu blev jag riktigt orolig. Tänk om de också skadat ögonen, precis som jag?

Nu gällde det att tänka klart och snabbt. Skulle jag våga ta risken och be den där farbrorn i trädgården om hjälp? Var han snäll eller elak?

Jag berättar mer i morgon

Kia

Katten Kia vill ha ett eget hem

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Idag har blogghjälpen varit på katthemmet och jobbat. Sen har hon flyttat mig också. Plötsligt har jag fått en egen bur, fast mina ungar är kvar i den gamla buren. De är så pass gamla nu, så de behöver inte mig. Och tassen på hjärtat, det var ganska skönt att få lite lugn och ro.

Igår berättade jag ju om att jag fick en spark i huvet rakt på mitt högra öga. Det var alldeles ömt. Nu hade jag i alla fall hittat en bra buske på en tomt att gömma mig i. Det fanns en farbror på tomten ibland, men han såg mig inte. Det var tur, för jag hade lite svårt att orientera mig eftersom jag inte såg på ena ögat.

När jag hade bott några dagar i busken fick jag mina tre ungar, Kalle, Kille och Krister. Inte nog med att jag måste ha mat så jag kunde mata dem nu, jag hade ont i huvet och i ögat, som också hade börjat klia ordentligt. På natten smög jag iväg och lyckades hitta lite att äta här och där. Jag tror inte mina ungar blev riktigt mätta, men jag gjorde så gott jag kunde.

Det var inte bara hungern som var ett problem för ungarna. Det var en sak till. Men det fortsätter jag berätta om i morgon.

Kia

KAtten Kia söker hem

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

Nu måste jag först berätta att PR/Sponsorgruppen här på katthemmet har varit på loppis idag på Hejsta Gård i Hölö. Alla pengar som de fick in går till oss katter på katthemmet, så att vi kan få mat, mediciner, kattsand och allt annat vi behöver. Det tycker jag var snällt av dem, för vi själva kan ju inte tjäna så mycket pengar.

Nu ska jag fortsätt berätta om vad som hände när jag blivit utkastad från bilen på ett ställe där jag inte kände igen mig och inte kände nån som kunde ge mig mat. De där barnen som jag sprang ifrån första dagen fortsatte jaga mig. Eftersom jag var alldeles uthungrad hade jag inte så mycket krafter efter några dagar, så en dag hann jag inte undan. Den dagen fick jag en spark i huvet, precis vid mitt högra öga. Jag skrek i högan sky och flydde i ren panik.

På kvällen låg jag i en buske och hade jätteont i huvet och allt såg så kontigt ut när jag försökte titta. Jag kunde inte se klart.

Jag berättar mer i morgon.

Kia

Katten Kia vill ha ett nytt hem

Hej, det är Kia på Södertälje Katthem.

När den familj jag bodde hos märkte att jag skulle ha ungar sa de att de inte ville ha mig kvar. ”Vad ska vi göra med skrället” sa en. ”Vi kör iväg henne långt bort så hon inte hittar hem igen” sa en annan, och så blev det.

Jag sattes i en bil. Jag tycker ju inte alls om att åka bil, och den här resan var värre än vanligt, för jag anade att något hemskt skulle hända. Bilen stannade, dörren öppnades och jag föstes ut.

Det sprang omkring barn en bit bort. När de såg mig kom de springande. I vanliga fall tror jag barn är snälla mot djur, men när det kommer flera stycken rusande kan det bli så att de ska visa sig duktiga inför varandra, och då är de inte alltid snälla. Jag kände på mig att jag inte skulle stanna där, utan jag flydde undan så fort jag kunde.

Den gången hann jag undan. Så blev det inte alltid.

Jag berättar mer i morgon.

Kia

Katten Kia söker nytt hem

Hej, jag heter Kia och bor på Södertälje Katthem.

Som ni säkert läst , så bloggade min kompis Röde Orm här tidigare. Nu har han fått ett eget hem, men innan han åkte frågade han mig om jag ville överta hans blogg. Han trodde det skulle hjälpa mig och sånt tackar man ju inte nej till.

Röde Orm hann ju aldrig bli så van som bloggare, men han sa i alla fall att det var viktigt att man presenterar sig ordentligt.

Jag heter alltså Kia och bor på Södertälje Katthem med mina 3 ungar Kalle, Kille och Krister.

Jag har haft ett annat hem en gång. De var inte särskilt snälla mot mig och jag trivdes inget vidare, men vad har man för val om man är en liten katt? Inte mycket. Jag fick i alla fall mat ibland och nån gång hände det att de klappade mig, men det var inte särskilt ofta.

Om ni vill veta hur jag hamnade på Södertälje Katthem, så fortsätt följa min blogg.

Kia

Katen Röde Orm berättar nåt spännande

Hej, det är Röde Orm på Södertälje Katthem.

Nu måste jag berätta nåt kul för er. Min nya husse skulle inte få semester förrän om flera veckor var det sagt. Men nu kommer han att få semester redan nu, och vet ni vad min husse gjorde först av allt? Jo, han ringde till katthemmet och sa att han skulle hämta mig bums. Så jag har redan flyttat till mitt nya hem.

Det är så klart mycket att göra här. Det har ju inte funnits nån katt här tidigare och som ni förstår är det en del jag måste lära min husse. Som att man ska klappas minst en gång i halvtimmen, att man ska extra god mat när man är hungrig, att man måste se ut lämpliga sovplatser till mig o s v. Men jag kommer att trivas här. Min husse är jättesnäll och jag kommer att hjälpa honom med allt jag kan.

Ni har tidigare förstått att jag, skadad som jag var, fick komma till katthemmet eftersom flera hade sett hur jag led. En människa var ute och letade efter mig flera gånger och andra, som jag känner igen från katthemmet, var också ute och letade. Så småningom hittade de mig och jag fick komma in på katthemmet och få mat och hjälp med mitt skadade ben. Det var jobbigt, men idag mår jag mycket bättre tack vare alla snälla människor.

I morgon kommer nog en annan katt att ta över bloggen. Ni får läsa om det själva.

Röde Orm

Katten Röde Orm bloggar vidare

Hej, det är Röde Orm på Södertälje Katthem.

Igår var blogghjälpen på hembesök i den där andra stan som jag ska få flytta till, så det blev aldrig nån tid över för bloggen. Men idag fortsätter vi.

Först ska jag berätta att blogghjälpen sa att jag kommer att få ett fint hem med en husse som verkar jättebra. Fast jag får inte flytta förrän om några veckor, för min nya husse vill inte att jag ska vara ensam hemma i början, utan han vill vara ledig när jag kommer. Det låter bra.

Men nu till min historia. Jag låg alltså där i diket och skrek av smärta, påkörd som jag var. Jag försökte stödja på mitt framben, men jag ramlade omkull flera gånger för det gjorde så ont. När jag legat jättelänge där blev jag ju allt hungrigare. Det fanns ju inget att äta där i diket. Hur skulle jag kunna skaffa mat nu? Enda lösningen var att linka iväg på tre ben trots att det gjorde jätteont.

Efter att ha gått länge, länge kom jag fram till ett ställe där människor köpte blommor i en affär och kom ut med stora paket med TV-apparater ur en annan. Jag hade så ont så jag låg i gräset och skrek. Flera människor tittade på mig, men struntade sedan i mig. Men inte alla.

Jag berättar mer i morgon.

Röde Orm