Igår började jag ju berätta lite om hur jag hade det när jag var riktigt liten. En dag tog mina människkor och satte mig i en bur och åkte till nån som hette Veterinär. Han var nog ganska tråkig, för jag somnade när jag var hos honom. När jag vaknade hade jag lite ont i baken, men det gick över på nån dag.
Det började bli lite kyligare ute på kvällarna, men jag sov ju inne, så det var ingen fara.
Månaderna gick. Det blev ledigt och mina människor satte in ett träd i vardagsrummet och hängde kulor i det. Fast jag fick inte leka med kulorna!
Strax därefter bar de in en massa kartonger i lägenheten och började packa ner saker. Jag brydde mig inte så mycket. De fick packa bäst de ville. Jag anade inte då vad som komma skulle.
Nu blir vi ledsna i ögat för vi anar vad som kommer.
SvaraRaderaVi förstår inte hur man kan göra så med en familjemedlem!
*nosbuffar*
Alice, tänk att det är flera katter som blivit illa behandlade. Usch.
RaderaNu kommer ännu en sån där hemsk berättelse. Hur kan människor vara så dumma??
SvaraRaderaGustav, jam hur kan dom?
RaderaJag tror jag anar vad som väntar dig *darrar på morrhåren*
SvaraRaderaKjelle Bus, ja, liknande har ju hänt förut tyvärr.
RaderaTänk att dessa berättelser om dummingar ALDRIG verkar ta slut!!
SvaraRaderaBobo - så fin å söt bild på dig!
Nosbuffar
Sven, visst är det konstigt att det aldrig tar slut. Vad är det för fel på vissa?
RaderaUschjam, nu blir det snart otäckt misstänker jag. *morrhårsdarr*
SvaraRaderaSippo, ja, det otäcka närmar sig.
RaderaNär folk sätter igång med att packa lådor börjar man ana ugglor i mossen, åtminstone när det är en katt på ett katthem som jamar om det. Vi är mycket oroliga nu... <3
SvaraRaderaTassklappar
Simba och Tasse, ja, det finns tyvärr anledning att vara orolig.
Radera