fredag 21 oktober 2011

Katten Madeleine på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Madeleine på Södertälje Katthem.

Idag känner jag mig lite nostalgisk.Jag har tänkt tillbaka på mina första blogginlägg. Kommer ni ihåg dem:

Jag och min syskon föddes på en balkong hos en farbror. Han hade många katter. Alldeles för många har man berättat senare för mig.

En dag hörde vi att han ringde till några som hette Södertälje Katthem. Då var vi jättesmå, mina syskon och jag. Han sa att han inte kunde ha kvar katterna och sa att de måste hjälpa till.

Vi förstod inte vad det handlade om, men det kändes i luften att det inte var nåt bra som hände. Rätt som det var ringde det på dörren. Det var några människor som sa att de skulle hjälpa vår ”husse” genom att ta hand om några katter. Människorna valde ut mig och ett av min syskon. Vi sattes i en låda och bars ut ur lägenheten.

Gissa om vi var rädda?


Sen har mamma berättat vad som hände. Strax efter att vi hade åkt ringde det på dörren igen. Mamma blev först jätteglad, för hon trodde det var jag och Philip som kom tillbaka. Men det var det inte. Det var två tjejer som sa att de kom från Södertälje Katthem.

De sa att de skulle hämta katterna som vår husse ringt om. Visst, sa husse, här är de. Och så visade han på lådan där mamma och mitt andra syskon låg. Jaha, sa tjejerna från katthemmet, och var är de andra två? De har åkt till några kompisar till mig som ska ta hand om dem, sa husse.

VA, nästan skrek den ena tjejen. Menar ni att ni har skiljt två ungar från sin mamma fast de bara är 8 veckor?

Mamma berättade i efterhand att tjejerna krävde att genast få veta vart vi hade flyttat och ville ha telefonnumret till våra nya ägare. 

Sen hörde vi i vårt nya hem, att telefonen ringde. Vår nya människa svarade och sa att, jaså, det visste vi inte. Måste de vara minst 12 veckor? Hur gamla är de här då? Oj då. Ja, då får ni hämta tillbaka dem.

Vi förstod ingenting, bara att allt var jamarläskigt.

Mamma berättade att efter att tjejerna ringt det där samtalet fick hon och Victoria gå in i en bur och så kördes de till katthemmet. Mamma hoppades att vi skulle återförenas där, men när hon kom fram fanns inte vi på plats! Hon blev jamarorolig
.
Efter att tjejerna från katthemmet installerat mamma och Victoria i nåt som heter karantän på katthemmet skyndade de sig tillbaka till bilen de kommit i. Sen dröjde det inte länge innan det ringde på dörren till lägenheten där vi fanns. Vi kröp ihop i vår låda och undrade vad som skulle hända. Vi hörde tjejerna prata lite med den som hämtat oss, sen kom de in i rummet där vi satt, tog lådan och bar ut oss igen. Vi var jamarrädda, för vi hade ju ingen aning om vad som skulle hända.

Tjejerna från katthemmet bar ut oss i en brummis. Vi hade ju nyligen åkt i en sån och vi hade bestämt att vi inte tyckte om brummisar. Men nu satt i i en igen.

Efter en stund öppnades bildörren och vi bars ut. Sen bars vi uppför en trappa och en ny dörr öppnades. Därinne kände vi direkt att det luktade andra katter. Efter en stund bars vi vidare och en ny dörr öppnades, och en till och en till. Då hörde jag nån ropa högt på mig. Madeleine och Philip! Är det verkligen ni? KOM! Det var äntligen mamma som vi hade kommit tillbaka till. 

Vi bars in i buren där mamma och Victoria satt och mamma började genast slicka oss. Hon var så glad att hon dansade runt och visste inte vilken tass hon skulle stå på. Vi var så klart också hur glada som helst, men det hade varit några väldigt jobbiga dagar. Så när matte slickat oss ett tag och vi ätit lite, somnade vi och sov stenhårt. Men nu sov vi hos matte. Vi hörde hennes hjärtslag och vi var helt lugna.

Ja, det var länge sen. Efter det har en hel del hänt. Mamma och mina syskon fick egna hem, jag blev bloggkatt o s v. Men nu, nu är det min tur! Jag kan nästan inte tro att det är sant!





17 kommentarer:

  1. Visst minns vi!
    Fast det är konstigt att de som ni var hos inte ville ha tillbaka dig och brorsan 4 veckor senare.
    Nu är det äntligen din tur. Jamarskojsigt. En vecka går fort.

    =^.^=

    Nosbuffar

    SvaraRadera
  2. *sniff* Vi minns verkligen när du precis hade börjat blogga. *torkar en tår*
    Tänk så långt du har kommit sedan dess.

    SvaraRadera
  3. Ja, visst minns vi! Och tänk så mycket som hänt sedan dess... Det har verkligen varit en händelserik tid! Och du har blivit världskänd som akrobatiska klätterkatten!
    nosgos å gottisar
    Maurice & Kajsa

    SvaraRadera
  4. Jag och matte minns som om det var igår som du började blogga Madeleine.
    Vi är sååå glada över att du hittat dina egna 2-benta nu :)

    SvaraRadera
  5. Visst kommer vi ihåg. Tänk vad mycket du har hunnit med sedan dess och nu ska du äntligen få komma hem! Nedräkning pågår.. Hoppas det blir lite extra godis idag,Nosbuff

    SvaraRadera
  6. Madeleine, klart vi minns den dagen du började blogga, och nu har det gått kattiljoner dagar sedan dess. Mycket har hänt sedan dess, och nu ska du ÄNTLIGEN få ett eget hem, så jamars spinnande det ska bli.
    *torkar tårarna*
    Blir tomt efter dig sedan, men du får höra av dig på ngt sett sedan, så vi får höra hur det går för dig i ditt nya hem.

    Tasskram till dig du fina katt

    SvaraRadera
  7. Klart att vi minns - både vi och matte!
    Sen vet vi ju vilket fankattiskt jobb du har gjort som bloggkatt.
    Jättetasskramar till dig, Madeleine från
    M & V

    SvaraRadera
  8. Så får du äntligen lönen för tålmodigt bloggande, vännen! Längtan hos din familj är säkert stor nu - hoppas de förstår att du kan vara lite spänd i början - men det kommer säkert att gå bra! *buff*
    TassKram Wikki

    SvaraRadera
  9. Hjulia Huller om Buller, det kanske var tur att vi inte kom tillbaka till det hemmet? Om man inte vet att man inte ska ta en kattunge från sin mamma innan den är minst 12 veckor, ska man ha katt då?

    SvaraRadera
  10. Sippo, jag det är utvecklande att vara bloggkatt. Åtminstone utvecklar man blogghjälpen.

    SvaraRadera
  11. Maurice och Kajsa, visst har det hänt mycket på den här tiden. Jag kan knappast tro det är sant.

    SvaraRadera
  12. Kjelle Bus, det känns ännu roligare för mig att ha fått ett hem när jag vet att många andra också gläder sig.

    SvaraRadera
  13. Dui och Deco, tyvärr tror jag inte det blir nåt extra godis idag. Det ser lite mörkt ut på den fronten, men i morgon blir det nog nåt.

    SvaraRadera
  14. M, C, T, S, jag hoppas jag kan blogga lite från mitt nya hem, åtminstone så att blogghjälpen kan lägga in lite rapporter.

    SvaraRadera
  15. Mozart och Vincent, det har varit mycket att göra, men det har varit kul. Sen känns det ju inte alls jobbigt när det är så många snälla katter som ger kommentarer.

    SvaraRadera
  16. Wikki, blogghjälpen har jamat om för mina människor att det kan vara lite jobbigt för mig i början, eftersom jag ju aldrig haft ett eget hem. Det förstår mina nya människor och jag ska få den tid jag behöver för att känna mig hemma.

    SvaraRadera
  17. Åh, så vemodiga vi blir när vi läser och minns. Men glada också, för nu har din dramatiska livshistoria fått det lyckliga slut - eller början :-) du så väl förtjänar!
    Många kramar och tassklappar

    SvaraRadera

Katten Hanina på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Hanina på Södertälje Katthem. Nu har jag klarat av årsmötet. Det vara mycket jobb med det, men nu vet jag ju hur man gör. Bloggh...