Idag har blogghjälpen suttit en lång stund på golvet i min bur och vi har talat om vad jag ska berätta. Jag tänker börja från början. Annars vore det väl tokigt?
När vår mamma födde oss, min bror Dallas och mig, hade hon blivit övergiven av sin familj. De hade helt enkelt flyttat från henne. Det gjorde att vi föddes utomhus. Det var tidigt på våren, och vi klarade oss hyfsat tack vare att mamma gav oss mat och det var inte så väldigt kallt heller, annat än på nätterna.
Vi brukade ligga på ett särskilt ställe som mamma sett ut till oss och vänta på att hon skulle komma och mata oss. Det låg under ett hus och där regnade det inte på oss och vi syntes inte heller. Mamma sa åt oss att vi skulle stanna där tills hon kom, för det var farligt att springa omkring när man är så liten.
Men en dag kom inte mamma och matade oss. Vi väntade och väntade, men ingen mamma kom. Vi var väldigt hungriga och visste inte vad vi skulle ta oss till. Magarna skrek och vi var jätterädda. Vi vågade inte lämna vårt gömställe heller, för mamma hade ju sagt att vi inte fick det. Och vi trodde så klart att hon snart skulle komma.
Men…
Jag berättar mer i morgon.
Hur kan man bara åka sådär och lämna sin familjemedlem? Vi förstår inte. Bra att mamma hittade ett skyddat ställe till er. Vad ni måste varit rädda när inte mamma kom. Nosbuff
SvaraRaderaVi blir lika arga varje gång vi hör om hur våra kattvänner bara överges så där. *fräser* Vad är det som kan ha hänt med er mamma? *orolig*
SvaraRaderaMen fyjam vad rädda ni alla måste ha varit! Jag har själv fött ungar ute efter att ha blivit övergiven och jag vet hur rädd man är att det skall hända ungarna något om de springer iväg. Men vad kan ha hänt er mamma? *morrhårsdarr* Vi väntar med spänning på fortsättningen!
SvaraRadera*nosbuffar*
Obegripligt att människor kan lämna sin katt på det där viset. Så rädda ni måste ha varit när inte mamma kom. Vi hoppas att det inte hände henne något. Kurr och burr.
SvaraRadera[Biter på klorna]
SvaraRaderaFamiljen borta...
Mamma borta...
Vojne vojne!!
Näe!!!! Vissa människor är så kalla och elaka att det inte är klokt! Bara åka ifrån sin kisse sådär - det är ju fruktansvärt! Men... vart tog din mamma vägen? Kajsas mamma försvann också sådär... *klappar tröstande och igenkännande.
SvaraRaderanosgos å tröstegottisar
Maurice & Kajsa
Jamar som: Findus, Isak och Rasmus
SvaraRaderahelt obegripligt att tvåbeningar kan lämna katter så där vind för våg, GRRR
Nyfiken på fortsättningen
Tasskram
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDui och Deco, vi var så rädda så vi skakade. Det var hur läskigt som helst.
SvaraRaderaSippo, det måste vara nåt fel på människor som överger sina djur. Sånt gör man bara inte!
SvaraRaderaAlice, du vet precis hur det är att föda ungar ute. Du var ju väldigt duktig att ta tass om dem. Det kunde gått riktigt illa när du sprang över den trafikerade vägen med en unge i munnen åt gången för att ta dem i säkerhet.
SvaraRaderaFindus, Isak och Rasmus, obegripligt är just vad det är om man överger sina djur. Det borde vara jättehårda straff på sånt tycker jag.
SvaraRaderaMax och Måns, ja, och det här är bara början på min berättelse ska ni veta!
SvaraRaderaMaurice & Kajsa, det händer tyvärr då och då att kattungar får växa upp utan sin mamma. Då vill det till att nån annan hjälper dem.
SvaraRaderaM, C, T, S, det värsta är att det finns fler människor som bär sig åt så där. Det är inte bara mammas människor må ni tro.
SvaraRaderaHu, så läskigt! Det är ju ett under att ni klarade er!
SvaraRaderaSå nyfikna vi bliur. Hur gick det till?
Tasskramar o nosuffar från
M & V
Mozart och Vincent, ja man kan nog jama att det är ett under att vi lever idag. Särskilt jag.
SvaraRadera