måndag 31 oktober 2011

Katten Dina på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Dina på Södertälje Katthem.

Som jag berättade igår så låg vi under huset där vi gömt oss och väntade på mamma, men hon kom inte. Vi blev hungrigare och hungrigare och räddare och räddare. Vad kan ha hänt, sa Dallas till mig. Jag vet inte sa jag, men nåt måste hänt för mamma skulle aldrig överge oss frivilligt.

Från vår plats under huset såg vi att det lyste i ett litet, litet hus en bit därifrån. Människor gick fram till huset, stod där en stund, sen gick de igen. En människa som gick därifrån gick alldeles förbi oss där vi låg. Då såg vi att han tuggade på nåt. MAT, tänkte vi. Men mamma hade ju sagt att vi inte fick springa ut från vårt ställe ensamma.

Vi låg en lång stund och funderade hur vi skulle göra. Till slut var vi så hungriga så vi beslöt oss för att springa fram till huset för att se om det fanns nån mat där. Precis när vi kom fram släcktes ljuset i det lilla huset och dörren öppnades och två människor kom ut.

De fick syn på oss och en av de ropade, nä men så söta kattungar! Vi blev jätterädda och kröp ihop intill varandra. De gick fram mot oss, men vi höll oss undan. Det var precis sånt här som mamma varnat oss för, tänkte vi.

Jag berättar mer i morgon, men jag har också hälsningar från Madeleine. Ni kan läsa hennes blogg här: 
Madeleine 

söndag 30 oktober 2011

Katten Dina på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Dina på Södertälje Katthem.

 Idag har blogghjälpen suttit en lång stund på golvet i min bur och vi har talat om vad jag ska berätta. Jag tänker börja från början. Annars vore det väl tokigt?

När vår mamma födde oss, min bror Dallas och mig, hade hon blivit övergiven av sin familj. De hade helt enkelt flyttat från henne. Det gjorde att vi föddes utomhus. Det var tidigt på våren, och vi klarade oss hyfsat tack vare att mamma gav oss mat och det var inte så väldigt kallt heller, annat än på nätterna. 

Vi brukade ligga på ett särskilt ställe som mamma sett ut till oss och vänta på att hon skulle komma och mata oss. Det låg under ett hus och där regnade det inte på oss och vi syntes inte heller. Mamma sa åt oss att vi skulle stanna där tills hon kom, för det var farligt att springa omkring när man är så liten.

Men en dag kom inte mamma och matade oss. Vi väntade och väntade, men ingen mamma kom. Vi var väldigt hungriga och visste inte vad vi skulle ta oss till. Magarna skrek och vi var jätterädda. Vi vågade inte lämna vårt gömställe heller, för mamma hade ju sagt att vi inte fick det. Och vi trodde så klart att hon snart skulle komma.

Men…

Jag berättar mer i morgon.

lördag 29 oktober 2011

Katten Dina på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Dina på Södertälje Katthem.

Oj, idag händer det här som Madeleine berättat i över en vecka att det ska hända. Jag ska få bli Södertälje Katthems bloggkatt! Gissa om jag varit nervös sedan Madeleine utsåg mig till efterträdare?

När jag sa att jag inte trodde jag skulle klara av att vara bloggkatt, sa hon att få på katthemmet har väl på så kort tid varit med om så mycket som jag och då har jag ju mycket att blogga om. Då talade jag och blogghjälpen om saken och hon sa att hon skulle hjälpa mig och att jag inte behövde vara orolig. Jag skulle få stöd inte bara av henne, utan av alla bloggkompisar, precis som alla bloggkatter före mig fått.

Det avgjorde saken. Här ska bloggas som bara den. Jag ska berätta hur mitt lilla liv har varit. Det har inte varit så bra som det borde.

I morgon ska jag presentera mig lite närmare och börja berätta min historia. Precis som mina bloggkompisar före mig har gjort.

fredag 28 oktober 2011

Katten Madeleine tackar alla som stöttat henne!

Hej, det är Madeleine på Södertälje Katthem.

 NU HAR JAG ÅKTE HEM! Dagen började med att jag som vanligt gjorde mig i ordning, fick mat, och gick på toa. Sen hände ingenting. Och ingenting. Och ingenting.

Sen kom blogghjälpen till katthemmet. Jag trodde att mina människor också skulle komma, men vi fick bara lite godis, sen åkte hon och några andra snälla tjejer till Kattstallet. De skulle se hur dejobbade där.

Jag hade ingen aning om ifall mina människor skulle komma, men blogghjälpen sa innan hon åkte att jag skulle få åka hem senare, så hon sa åt mig att förbereda mig för avfärd.

Sen dröjde det jamarmånga timmar och så kom blogghjälpen tillbaka. Nu kom hon in i vår bur och satte sig på golvet. Genast upptäckte jag att hon hade godis med sig. Vi fick smaka godis allihop. Så berättade hon för mig att jag skulle få åka hem snart. Då blev blogghjälpen blöt i ögonen. Fast samtidigt sa hon att det är det här vi jobbat för. Att jag ska få ett eget, bra hem.




 Jag fick lite godis till, men sen satte hon asken på golvet så jag fick ta fram godiset själv. Tänk att man ska behöva jobba in i det sista!

Nåjam, där satt vi en stund. Sen gick blogghjälpen ut ur rummet och jag hörde att Stora matte var där ute! Då blev jag nervös/glad och buffade på mina burkompisar och sa att jag skulle åka hem nu. De blev förstås ledsna, men önskade mig lycka till i mitt nya hem. Jag sa att jag skulle göra allt jag kunde för att de snart skulle få nya hem också.

Strax därefter kom en av våra snälla volontärer in till mig och satte mig i en bur. Då blev jag nervös. Först då tror jag att jag fattade att jag skulle åka därifrån. Katthemmet har ju varit mitt hem i hela mitt liv.

När jag bars ut satt Stora matte där och talade lugnande med mig. Hon sa att det nog var lika bra att vi åkte direkt. De hade gjort i ordning ett eget rum till mig där jag får vara till att börja med, så jag inte behöver bli stressad av att ta in nya röster, lukter, människor och kompis på en gång.

Då blev jag lite lugnare. Nu har jag kommit hem. Jag kan inte berätta mer just nu. Annat än att matte lovat att blogga! Hon säger att hon aldrig bloggat förut, men då kommer ju jag, som bloggat en hel del, att kunna hjälpa henne. Så ni kommer nog att få höra mer från mig!

Tills slut vill jag tacka alla er som stöttat mig under den tid jag varit bloggkatt. Ni är bara BÄST! Utan er hade jag inte kunnat berätta min historia och jag hade nog inte utvecklats till en riktig bloggkatt heller.

Hoppas ni fortsätter stötta min efterträdare också. I morgon ska h*n för första gången göra en insats som bloggkatt genom att ta tass om loppisen på katthemmet. Ni kommer väl?

torsdag 27 oktober 2011

Katten Madeleine på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Madeleine på Södertälje Katthem.

Tänk vad långsamt en dag kan gå. Först har jag sett till att blogghjälpen kom iväg på möte i Svekatt, det nya kattskyddsförbundet. Det gick ju bra. Men sen har jag haft väldigt svårt att koncentrera mig.

Tankarna far omkring i huvet som bara den. Tänk om Stora matte inte hinner hem från sin resa i morgon. Vad händer då? Och om hon hinner hem, vill de komma och hämta mig då?

Jag hoppas det, för då har vi lite tid på oss att lära känna varandra innan min matte och husse ska börja jobba igen och innan lillmatte ska till skolan.

Jag vet ju inte vad som kommer att hända närmaste dygnet, men en sak är säker - det lär inte bli mycket sömn i natt.

onsdag 26 oktober 2011

Katten Madeleine på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Madeleine på Södertälje Katthem.

 Idag har det varit en väldig massa att göra. Undervisning av min efterträdare, förberedelser inför mötet i morgon i Svekatt, förberedelser inför lördagens loppis, planering av flytten, provpacka det jag ska ha med mig o s v. Men jag tror allt kommer gå bra.

Sen händer det ju saker på katthemmet hela tiden som jag måste ta tass om också. Som ni vet letar vi ju nya lokaler, och sånt tar också tid. Även om jag själv får ett hem så är det ju många av mina kompisar som kommer att behöva ett katthem även i framtiden.

Det är också en sak som jag måste involvera min efterträdare i! Är det nån som har nån lämplig lokal, förresten?

tisdag 25 oktober 2011

Katten Madeleine på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Madeleine på Södertälje Katthem.

Jobbet med min efterträdare fortsätter. Jag tycker det går bra. Det är naturligtvis mycket att hålla reda på, men vi jobbar metodiskt som alla katter.


Nu hade jag ju tänkt att vi skulle kunna följa min utbildningsplan i lugn och ro. Tror ni det blev så? Nehejam.

Vi är tvungna att kasta oss huvudstupa in i nästa projekt. Det ska bli styrelsemöte i det nybildade Kattskyddsförundet, SVEKATT, på torsdag. Och hur tror ni blogghjälpen skulle kunna klara av en sån uppgift, även om hon bara är suppleant där eftersom hon måste prioriter att hitta nya lokaler och sponsorer till vårt katthem, om hon inte fick hjälp av en duktig bloggkatt? Just det - inte en chans!

måndag 24 oktober 2011

Katten Madeleine på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Madeleine på Södertälje Katthem.

Nu har jag haft undervisning nästan hela dagen med min efterträdare som bloggkatt. Det är tur att vi är så kloka så vi fattar snabbt.

Vi har gått igenom allt som behövs för lördagen, då det är LOPPIS PÅ KATTHEMMET. Det blir den första loppisen som jag är med och arrangerar men sen inte deltar i, om allt går som planerat. För på lördag är jag antagligen redan i mitt nya hem! Kan ni tänka er?

Min efterträdare är lite nervös för hur det ska gå, men jag har sagt att h*n är jätteduktig och att allt kommer gå toppenbra. Och hon kan ju också fråga blogghjälpen. Det händer att hon vet saker.

söndag 23 oktober 2011

Katten Madeleine på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Madeleine på Södertälje Katthem.

Idag är jag lite sen med bloggen. Och lite oförberedd också. Jag har nämligen varit väldigt upptagen idag. Och det var viktiga saker jag hade att ta tass om. Nämligen husse och lillmatte.

De var här och hälsade på mig idag. Stora matte har rest bort så hon kunde inte följa med, men jag blev jamarglad när jag hörde lillmatte och husse komma in på katthemmet. Då la jag genast allt annat åt sidan och ägnade mig bara åt dem.

De berättade bl a att min kompis där hemma, Alea, blivit så gullig nu så de får klappa henne! Det har de inte fått göra förut. Och så har hon börjat kurra också. Åh, vad jag längtar efter att få träffa henne!

lördag 22 oktober 2011

Katten Madeleine på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Madeleine på Södertälje Katthem.

Idag börjar en väldigt speciell vecka för mig. Det är, om allt går som min nya familj och jag planerar, sista dagen av alla veckans dagar som jag är på katthemmet! Sista lördagen, i morgon sista söndagen o s v.  Ni kanske kan tänka er att det känns väldigt omtumlande?

Jag minns inte precis vilken dag jag kom hit, men det var ungefär 15 april 2010. När jag flyttar på fredag har jag tillbringat 587 dagar på katthemmet. Tur att mina människor förstår att det kan ta lite tid att ställa om sig då.

Ikväll när alla snälla tvåbeningar som hjälper oss katter här på katthemmet har gått hem, tror jag vi ska ha avskedsfest. Det är flera av mina kompisar som ska flytta på fredag också, så det är verkligen befogat med en fest. Som vanligt är alla välkomna hit!

fredag 21 oktober 2011

Katten Madeleine på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Madeleine på Södertälje Katthem.

Idag känner jag mig lite nostalgisk.Jag har tänkt tillbaka på mina första blogginlägg. Kommer ni ihåg dem:

Jag och min syskon föddes på en balkong hos en farbror. Han hade många katter. Alldeles för många har man berättat senare för mig.

En dag hörde vi att han ringde till några som hette Södertälje Katthem. Då var vi jättesmå, mina syskon och jag. Han sa att han inte kunde ha kvar katterna och sa att de måste hjälpa till.

Vi förstod inte vad det handlade om, men det kändes i luften att det inte var nåt bra som hände. Rätt som det var ringde det på dörren. Det var några människor som sa att de skulle hjälpa vår ”husse” genom att ta hand om några katter. Människorna valde ut mig och ett av min syskon. Vi sattes i en låda och bars ut ur lägenheten.

Gissa om vi var rädda?


Sen har mamma berättat vad som hände. Strax efter att vi hade åkt ringde det på dörren igen. Mamma blev först jätteglad, för hon trodde det var jag och Philip som kom tillbaka. Men det var det inte. Det var två tjejer som sa att de kom från Södertälje Katthem.

De sa att de skulle hämta katterna som vår husse ringt om. Visst, sa husse, här är de. Och så visade han på lådan där mamma och mitt andra syskon låg. Jaha, sa tjejerna från katthemmet, och var är de andra två? De har åkt till några kompisar till mig som ska ta hand om dem, sa husse.

VA, nästan skrek den ena tjejen. Menar ni att ni har skiljt två ungar från sin mamma fast de bara är 8 veckor?

Mamma berättade i efterhand att tjejerna krävde att genast få veta vart vi hade flyttat och ville ha telefonnumret till våra nya ägare. 

Sen hörde vi i vårt nya hem, att telefonen ringde. Vår nya människa svarade och sa att, jaså, det visste vi inte. Måste de vara minst 12 veckor? Hur gamla är de här då? Oj då. Ja, då får ni hämta tillbaka dem.

Vi förstod ingenting, bara att allt var jamarläskigt.

Mamma berättade att efter att tjejerna ringt det där samtalet fick hon och Victoria gå in i en bur och så kördes de till katthemmet. Mamma hoppades att vi skulle återförenas där, men när hon kom fram fanns inte vi på plats! Hon blev jamarorolig
.
Efter att tjejerna från katthemmet installerat mamma och Victoria i nåt som heter karantän på katthemmet skyndade de sig tillbaka till bilen de kommit i. Sen dröjde det inte länge innan det ringde på dörren till lägenheten där vi fanns. Vi kröp ihop i vår låda och undrade vad som skulle hända. Vi hörde tjejerna prata lite med den som hämtat oss, sen kom de in i rummet där vi satt, tog lådan och bar ut oss igen. Vi var jamarrädda, för vi hade ju ingen aning om vad som skulle hända.

Tjejerna från katthemmet bar ut oss i en brummis. Vi hade ju nyligen åkt i en sån och vi hade bestämt att vi inte tyckte om brummisar. Men nu satt i i en igen.

Efter en stund öppnades bildörren och vi bars ut. Sen bars vi uppför en trappa och en ny dörr öppnades. Därinne kände vi direkt att det luktade andra katter. Efter en stund bars vi vidare och en ny dörr öppnades, och en till och en till. Då hörde jag nån ropa högt på mig. Madeleine och Philip! Är det verkligen ni? KOM! Det var äntligen mamma som vi hade kommit tillbaka till. 

Vi bars in i buren där mamma och Victoria satt och mamma började genast slicka oss. Hon var så glad att hon dansade runt och visste inte vilken tass hon skulle stå på. Vi var så klart också hur glada som helst, men det hade varit några väldigt jobbiga dagar. Så när matte slickat oss ett tag och vi ätit lite, somnade vi och sov stenhårt. Men nu sov vi hos matte. Vi hörde hennes hjärtslag och vi var helt lugna.

Ja, det var länge sen. Efter det har en hel del hänt. Mamma och mina syskon fick egna hem, jag blev bloggkatt o s v. Men nu, nu är det min tur! Jag kan nästan inte tro att det är sant!





Katten Hanina på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Hanina på Södertälje Katthem. Nu börjar jag äntligen känna mig lite varm i pälsen. Det är inte så farligt att vara bloggkatt, me...