Ibland brukar ju jag jama om saker jag tycker är fel. Idag tänkte jag jama om lite positiva saker. Man kan ju inte bara vara negativ, tycker jag.
Jag har funderat på hur det hade varit om jag levt för 100 år sen istället för idag. Ja, för det första hade jag säkert inte levt då eftersom jag haft en urinvägsinfektion. Den hade jag nog inte fått hjälp med för 100 år sedan, utan jag hade mått sämre och sämre och sen dött.
Människor var nog inte så intresserade av att ta hand om katter på den tiden. De fanns i lagårdar och fångade möss och råttor. Det fanns nog ingen särskilt kattmat. Jag tror inte heller det fanns några särskilda kattleksaker. Ingen skulle väl ens komma på tanken att ta sin katt till veterinären. Ingen skulle väl försäkra sin katt. Ingen skulle väl betala för en katt. Ingen skulle väl kastrera sin katt, eller vaccinera den. Fast det fanns väl inget vaccin heller på den tiden, men inte ens om det funnits hade man nog kostat på en katt en vaccination. Jag tror inte heller nån tänkt sig att betala för en katt, i alla fall inte en "vanlig bondkatt".
Och det som hade varit väldigt besvärligt om jag levt för 100 år sen är att då fanns det inga katthem som hjälpte oss. Fast där önskar jag förstås att utvecklingen kommit mycket längre så att det fanns många, många fler katthem. Det skulle behövas.
Allt blir inte sämre. Så har jag tänkt idag.
-1.jpg)
Det är sant, mycket går framåt :-) Tur det.
SvaraRaderaKattfamiljen, fast man önskar ju att det hände mycket mer bra saker.
Raderafast allt var inte dåligt för katter för hundra år sedan. Det fanns ladugårdskatter, stallkatter och huskatter. Alla hade sina uppgifter. Hos min farmor, som alltid hade minst en katt runt "hasorna" var alla lika älskade och värderade. Inte så att veterinären kom. Mest därför att det inte fanns särskilt många veterinärer i början på 1900-talet. På landet var det inte ens säkert att det fanns människoläkare. Du hade säkert varit en Sigridkatt - dvs farmors speciella älskling. Hon hade alltid enfärgade svarta eller enfärgade vita katter inomhus. Katterna som bodde i ladugården var nästan alltid brunrandiga med stoooooora öron. De sov uppe på bjälkarna i taket, eller (på vintrarna) i höbingarna hos korna. På somrarna brukade de gå och hälsa på korna när de var i hagen, antagligen var de goda vänner och saknade varandra. Eller så saknade de den varma, gräddiga mjölken. Men det var garanterat rått- och ödlefritt. Både ute och inne.
SvaraRaderapussådentisar
Maurices och Kajsas slav lillie
Maurice & Kajsa, det fanns säkert många katter som hade det bra förr också. Det hör jag ju på det du berättar. Men eftersom samhället har förändrats så mycket så behövs ju inte så många stall- och ladugårdskatter längre.
RaderaVad klokt jamat av dig Ninja! Man måste tänka på det som är positivt också.
SvaraRadera*nosbuffar*
Alice, man måste lära sig att tänka positivt, annars blir man så ledsen.
RaderaHej Ninja katt !
SvaraRaderaMitt ena barnbarn har en kanin som heter Ninja Skutt.
Och har som sällskap Stella en kanin som är hans storasysters.
Jo då det finns en katt i familjen också. Hon har kommit en bit upp i åren 16 år är hon.
Träffade dem i Lördags.
Annars har jag inte sett röken av en kattsvans ens på flera dagar.
Jo det är bra att vara katt och ha tak över huvudet.Det finns fortfarande massor av hemlösa som irrar omkring och letar efter någon vrå att sova i.
Hej då !
Vilket fint namn ditt barnbarns kanin har! Det gör så ont att tänka på alla katter som ingen bryr sig om. Tyvärr skulle det behövas många fler katthem och kattälskare som tog hand om dem.
RaderaHm, där jamar du något intressant. Visst har vi ändå lite tur som lever i en modern tid. Men precis som du jamar, så önskar man ju att vi kommit lite längre och fått en bättre status. *suckar*
SvaraRaderaSippo, ja det går ganska långsamt. Menn vi får jobba på så gott vi kan.
RaderaOch allra bäst vore förstås om katthemmen inte behövdes mer, för katterna räckte precis till så att de som ville bo med en katt hade blivit adopterad av den. Kanske till och med att fanns en liten kö av människor som ville bli adopterade.
SvaraRaderaFast i väntan på det, håller jag med om att det är bättre nu än för hundra år sedan.
Gustav, det är ju drömmen - att katthemmen inte skulle behövas. Tänk den dag det finns en kö av människor som vill bli adopterade av oss... *drömmer*
RaderaMjau, matte säger att man inte behöver gå så långt tillbaka i tiden som för 100 år sedan. Räcker nog bara till ca -50 och -60 talet.
SvaraRaderaMatte hörde aldrig talas om att det fanns ngt som hette: katthem, veterinär, eller ngt åt det hållet. Kanske inte var lika utbyggt då, som det är nu för tiden.
Tur att tiden går frammåt med sådant.
Tass Tass
M, C, T, S, matte har alldeles rätt. Katthemmen tror jag knappast fanns ens för 50 år sen. Veterinärer fanns nog, men jag tror knappast nån kostade på en katt ett veterinärbesök.
RaderaVi håller med dig, det är så mycket som har blivit bättre på 100 år, både för katter och för människor. Och det måste vi kunna glädjas åt, även om vi tycker att det fortfarande finns för många som far illa.
SvaraRaderaHar blogghjälpen läst James Herriots böcker? De handlar om ett par veterinärer i 30- och 40-talets Yorkshire, just under perioden när arbetshästen försvann. Då ändrades veterinärens roll och smådjursklinikerna blev allt vanligare. Böckerna är otroligt bra, både underhållande och intressanta. Blev en tv-serie - "I vår herres hage" som också var jättebra :-)
Oj, så långt det blev :-)
Kramar och tassklappar
Gunilla & Frasse, hon har inte läst hans böcker men hon tror hon sett serien som gick i TV för många år sedan. Hennes minne är ju inte mycket att hänga i granen...
SvaraRadera