Nu ska jag börja berätta hur allt har varit från början av mitt liv.
Det första jag minns är att jag bodde i en familj med mamma och mina syskon. Vi syskon var väldigt små. Jag tyckte om allihop och mamma också förstås. De var tryggheten i mitt liv.
En dag kom det besökare till familjen. De åt lite sen tittade de på oss. De tyckte vi var jättesöta och sa att de ville ha en av oss. Det är bara att välja en sa mina människor. Jag förstod inte riktigt vad det betydde, men jag såg att mamma så väldigt orolig ut när de sträckte sig efter mig. De lyfte upp mig i famnen och strök mig över pälsen. Jag tyckte det var ganska mysigt, men efter en stund ville jag tillbaka till mamma och mina syskon.
Så blev det inte. Istället satte de mig i en låda. Jag skrek som bara den och bad att få komma tillbaka till mamma och syskonen. Men ingen lyssnade på mig utan istället bar de ut mig och åkte iväg.
Till slut stannade de och bar ut mig igen. Jag bars in i ett hus där jag aldrig varit. Jag var livrädd och kände mig ensam och övergiven. Jag längtade till mamma och mina syskon.
Jag berättar mer i morgon.
-1.jpg)
Stackars...biter på klorna av spänning
SvaraRaderaPelle, det var ingen rolig tid må du tro.
RaderaÅhh va jobbigt finis! *ryser* Jag känner med dig, det låter som värsta otäcka upplevelsen det dära. Det är så att jag blir tårögd av den fasa du fick möta den dagen. *tröstbuffar* Önskar att du kunde fått bo kvar hos din mamma och syskon jag. Massa Nosbuffar och Gos
SvaraRaderaRebellen, jag önskade också att jag fått bo kvar hos mamma och mina syskon.
RaderaMen fyjam vad läskigt att bli kattnappad sådär! Självklart saknade du mamma och dina syskon.
SvaraRadera*nosbuffar*
Alice, när man är så liten som jag var då vill man ju inte flytta från sin trygghet.
RaderaSom liten kattunge är man ju inte van att vara utan mamma och syskonen. Det måste ha varit jätteotäckt! Kurr och burr.
SvaraRaderaFindus, Isak och Rasmus, det var verkligen jätteotäckt. Jag var alldeles skräckslagen.
RaderaOch uschjam, eftersom du är på katthemmet nu gick det väl inte så bra. Men välkommen som bloggkatt! Hoppas det går lika fort för dig som för Blitz att hitta en egen godhjärtad människa!
SvaraRaderaGustav, jag hoppas också att en eller fler snälla människor snart blir mina människor.
RaderaNu blir jag väldigt fundersam... det verkar ju som om du var alldeles för liten för att lämna din mamma än på länge? Vi katter behöver ju våra mammor åtminstone tills vi är tolv veckor gamla, ungefär... om vi skiljs åt för tidigt, blir liksom ingenting som det skall med allt vi måste lära oss! *ryser*
SvaraRaderaTass från Imma, abbemissa, som andlöst väntar på fortsättningen.
PS. Vill du hälsa blogghjälpen att hon är en ängel? DS.
Imma, jag var både för liten och för ensam. En kattunge behöver sällskap även om den är äldre än 12 veckor.
RaderaPS säg till matte att läsa mailen.
Jag blir oxå lite fundersam om hur liten du var egentligen när du hämtades ?
SvaraRaderaÅh att det inte gick så bra i det där hemmet det har jag o matte oxå räknat ut eftersom du nu bor på katthemmet.
Kjelle Bus, nä det gick inte bra. Jag ska snart fortsätta att berätta.
RaderaMen Ninja då, stackars dig som togs ifrån din mamma och dina syskon :(
SvaraRaderaUndrar hur liten du var egentligen?
En katt får ju inte lämna sin mamma förrän den är omkring 12 veckor.
Du verkar inte haft det så bra i det där hemmet, eftersom du är nu i katthemmet.
Nu är vi jamars nyfikna på fortsättningen.
Tass tass
M, C, T, S, jag var både för liten och för ensam i det där hemmet. Ni ska snart få läsa mer.
RaderaNäää, stackars lilla dig. Det måste varit jättehemskt att skiljas från mamma och dina syskon. *sniff* Sen säger jag som Gustav, att eftersom du är på katthemmet kan det inte ha gått så bra.
SvaraRaderaSippo, attans vad smarta ni bloggkompisar är. Det är flera stycken som redan räknat ut att det inte gick bra i det där hemmet eftersom jag är på katthemmet nu,
RaderaGissar att du var för liten för att skiljas från mamma, vad läskigt. Nosbuff
SvaraRaderaDui och Deco, det var jag nog och dessutom var jag så ensam.
Radera