Hej, det är Miranda på Södertälje Katthem.
Tyvärr är det ofta så att det händer tråkiga saker på ett katthem. Men jag tycker inte man bara ska berätta om det tråkiga. Det finns faktiskt många ljuspunkter också.
Idag ska jag berätta om en ljuspunkt som lyser upp vår tillvaro.
I våras fick vi ett samtal från en person som tidigare lämnat in kattungar till oss flera gånger. Nu var det dags igen. Vi blev lite irriterade, för varje gång han lämnade in kattungar blev vi lovade att han skulle låta kastrera mamman så det inte blev några fler ungar.
Den här gången sa vi att så här kan vi inte ha det. Nu måste vi agera själva. Vår hälsoansvariga och blogghjälpen åkte till stugan där katterna fanns. Ungarna fanns på en veranda och var ganska lätta att få in i en bur, men mamma ville inte. En fälla sattes dit till mamman. Man tänkte att det kan ta många timmar, i värsta fall dagar, innan hon går in. Hälsoansvariga och blogghjälpen bestämde sig för att åka och äta lunch för att diskutera hur de skulle gå vidare. Planen var att ungarna, som satt kvar i sin bur på verandan, skulle kunna locka in mamman i fällan, men sån tur kunde man inte hoppas på.
Men, just som maten var beställd ringde det i telefonen. Mamma satt i fällan! Jag kan berätta att den lunchen åts väldigt snabbt. Sen åkte man tillbaka för att hämta mamma och ungar till katthemmet. Mannen som hade lovat att kastrera mamman flera gånger sa, att om man inte hittade nåt hem till mamman skulle hon kunna få komma tillbaka när hon var kastrerad.
Som väntat var mamma väldigt rädd, ja rent av panikslagen när hon kom till katthemmet. När ungarna blivit större blev mamma kastrerad. Hon är väldigt vacker, men fortfarande blyg. En av ungarna fick så ett hem där hon skulle få sällskap av en annan katt.
Nu var det också dags att hitta ett nytt hem åt mamman. Vi ringde mannen som lovat ta tillbaka henne när hon var kastrerad. Men det var inte intressant längre. Istället förslog han att hon skulle avlivas. Vi har ju som policy på Södertälje Katthem att aldrig avliva en frisk katt. Vi vet av erfarenhet att en dag kommer det någom som ser potentialen även i en lite skygg katt. Det kan ta tid - men det kommer nån!
Strax innan jul kom så ett par som tittade på våra katter. De stannade framför Nora, mamman, och sa att de ville ge henne ett hem! Blogghjälpen gjorde ett hembesök och berättade öppet att det kan ta tid att få en sån katt social, men när det vänder - ja då är det julafton igen! De var medvetna om detta och strax därefter flyttade Nora till sitt nya hem!
Kvar fanns då två av hennes ungar. På juldagen kontaktade de som tagit hand om Noras ena unge katthemmet. De ville komma och titta på de två kvarvarande syskonen! Vår hälsoansvariga åkte ner till katthemmet och tog emot dom. De bestämde sig för att ta sysksonen också!
Men! Då blev ju deras lilla burkompis, Felix, ensam kvar i sin bur. Efter en fika i närheten var saken klar. De kunde inte lämna Felix ensam kvar, så han fick också ett för-alltid-hem hos dom, liksom Noras ungar.
Vi tycker att historien om både Noras och hennes ungars och Felix människor förtjänar att berättas. Det blir som en liten julsaga, som värmer oss i vinterkylan. Riktiga djurvänner finns!
Sen finns det som tur är många andra solskenshistorier att berätta också, men jag tror att alla vi som tagit och tar hand om f d hemlösa katter vet med oss att vi också gör en god gärning.
