Idag är det första gången jag ska börja berätta lite om mig själv. Det ska alla bloggkatter göra, så ni får veta lite om varför vi är här på katthemmet och varför vi är som vi är.
Det första minnet jag har är att mamma tog hand om oss ungar utomhus.Hon gick iväg lite då och då men kom tillbaka till oss och la sig så vi fick mat och värme. Efteråt har jag förstått att hon var iväg och letade mat åt sig själv när hon inte var hos oss. Hon måste ju äta för att kunna mata oss. Det måste varit jobbigt. Hon var nog trött också efter att ha fött alldeles för många ungar alldeles för ofta.
Så småningom blev ju vi ungar lite större och började röra på oss. Det gjorde nog inte livet för mamma lättare precis för hon fick springa efter oss och rädda oss flera gånger när barn och vuxna människor som inte begrep att vi också har rätt till ett bra liv, försökte göra oss illa eller skrämma oss på olika sätt.
Det är klart att när vi började förstå att det var farligt där ute så blev vi rädda för människor. Hos mig sitter det i ännu.
Jag ska snart berätta mer.
Vad fin du är på bilden!
SvaraRaderaJag förstår att du är rädd för tvåbeningar efter en sådan start i livet. Men jag hoppas att du märker att alla inte är elaka.
Ser fram emot fortsättningen på din berättelse.
Nospuss
Anonym, faktum är att jag redan börjat förstå att det finns snälla människor också!
RaderaVilken vacker kisse du är! Man blir ledsen i hjärtat när man tänker på vad din stackars mamma fick slita för att kunna ordna mat åt sig själv och åt er och för att skydda sig och er.
SvaraRaderaElaka människor som inte hjälpte er fanns det givetvis gott om. Många tvåbeningar är hemska. Som tur är finns det de som är snälla också.
Nospussar
Björn, tyvärr är min mamma inte ensam om att ha det som hon hade det. Det måste vi jobba för att ändra på!
RaderaLennart! Även fast du har svårt att tro det nu så kommer du en vacker dag att bli en trygg goskisse i ditt egna hemma! Jag lovar!
SvaraRaderaNosbuff Cornelia
Cornelia, tror du det? På allvar?
Radera