Som ni kanske redan förstått hade mina människor flyttat. Utan mig. Jag verkade inte ha betytt nånting för dom. Det var inte roligt att inse, må ni tro.
Det var ganska svårt att hitta mat, men så småningom hittade jag några kattkompisar. Vi stöttade varandra. Ibland hittade vi lite mat på olika ställen, men vi var alla jämt hungriga.
En av mina kompisar lyckades hitta en människa som gav oss mat ganska ofta. En dag hörde jag att hon ringde nånstans. Hon berättade om oss katter och sa att en av oss var lite misstänkt rund om magen. Det var jag, det...
Det är otroligt hur grymma och känslokalla tvåbeningar kan vara.
SvaraRaderaDet som är en tröst är att läsa att det fanns en snäll tvåbening som gav er mat och som brydde sig om er.
Blir väldigt berörd av din berättelse.
Nospuss
Björn, det är tur att det finns snälla människor också, men de där elaka borde inte finnas.
RaderaDessa empatilösa tvåbeningar skulle stängas ute själva från sitt hem och inte få komma in mer.
SvaraRaderaMen vilken tur att din kompis hittade en snäll tvåbening.
Du ska veta att här finns jamarmånga snälla tvåbeningar som vill alla katter väl.
Ozzy
Ozzy, tänk om det gick att straffa elaka människor så! Då kanske de skulle tänka sig för?
RaderaHåller med om grymma och känslokalla tvåbeningar men vilken tur att du träffade jamarsnälla tvåbeningar och fick hjälp.
SvaraRaderaOj, vad spinnande det skall bli att läsa fortsättningen av din historia.
F.d. hemlös
F d hemlös, förstår inte varför en del skaffar djur när de ändå inte bryr sig om dom?
RaderaOjojoj undrar så om du fick komma till katthemmet innan det var dags för lilla du att föda?
SvaraRaderaSven, jam, det kan man undra...
Radera