Katten Dina på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Dina på Södertälje Katthem.

Jaha, nu satt vi alltså i en låda och åt. När vi var färdiga och skulle springa hem igen upptäckte vi att nån stängt igen lådan så vi kom inte ut. Vi blev så klart jätterädda. När vi klöste för att ta oss fria lyfte nån upp lådan och satte den i en brummis och åkte iväg. 

Första gången i en brummis! Och sista, sa vi till varandra (men så blev det inte).

Efter en stund stannade brummisen och vi bars in i ett hus där det fanns andra katter, det kände vi på lukten direkt. Vi kom till nåt som hette karantän på Södertälje Katthem. Som tur var hade vi varandra. Efter några dagar kom det en farbror och stack oss i pälsen och undersökte oss. Det tyckte vi inte om.

Efter ytterligare några dagar fick vi flytta ut till en större bur där vi fick kontakt med andra kattkompisar också. Det var lite roligare.

Ibland kom det människor och tittade på oss. En del av våra kompisar fick åka till egna tvåbeningar som ville ta hand om dem. Vi hoppades att det skulle komma nån som ville ta hand om oss också.

Katten Dina på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Dina på Södertälje Katthem.

Det där med katthemmet visste vi inte riktig om vi gillade. Vad var det för ställe? Nåjam, när vi var mätta sprang vi ”hem” igen. Vi undrade när mamma skulle komma. Vi började faktiskt undra om hon skulle komma tillbaka överhuvudtaget. Jag kan redan nu berätta att det gjorde hon aldrig. Vi vet inte vad som hänt med henne, och vi får nog aldrig veta det heller. Det var sorgligt när vi började inse att vi aldrig skulle få träffa vår snälla mamma igen.

Nu gällde det i alla fall att överleva. Vi förstod att vår största chans fanns hos människorna runt kebabhuset. Redan tidigt nästa morgon ropade tjejerna på oss igen. Kom, kissarna. Mat, ropade de.

Vi sprang jättefort fram till mattallriken och år. Då hörde vi att den ena tjejen sa till den andra, ikväll tar vi med oss en bur och när vi fått in dem i den ska vi få komma till katthemmet och lämna dem. De har lyckats få en plats ledig för dem.

Hmm, vad menade de med det egentligen? Vi funderade en del på dagen, men när kvällen kom var vi så hungriga igen att vi inte märkte att mattallriken inte stod där den brukade, utan den stod inuti en låda…

Katten Dina på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Dina på Södertälje Katthem.

Redan nästa morgon var vi jättehungriga. Nu skulle det ju dröja innan vi fick nån mat, kanske flera dagar om vi inte hittade nåt nån annanstans, eftersom vårt kebabställe var stängt. Vi låg och jamade om hur vi skulle göra. Det kurrade som bara den i våra magar.

Då hörde vi plötsligt något. Vi tittade åt det hållet som ljuden kom ifrån. Det kom från kebabstället. Det var en tjej därutanför som gick och ropade kom, kissarna. Var är ni. Ni ska få mat.

Vi visste inte om vi fattade rätt. Var det en människa där som hade mat med till oss? Vi tittade på varandra. Skulle vi våga springa fram? När man är så där hungrig som vi var är det lätt att fatta beslut snabbt. Vi hade helt enkelt inget val. Vi sprang fram till tjejen. Hon satte ner en tallrik med mat som doftade jättegott. Hon försökte först klappa oss, men då drog vi oss undan. Då gick hon åt sidan, så vi fick äta i lugn och ro. Åh, vad gott det smakade!

Sen sprang vi tillbaka till vårt gömställe. Tänk om mamma hade kommit. Men det hade hon inte.

På kvällen undrade vi igen hur vi skulle få mat, men plötsligt hörde vi den där tjejen ropa igen. Nu hade hon en kompis med sig. Nu var vi lite modigare och sprang fram nästan genast och åt. Vi hörde att tjejerna sa till varandra, att de här är så små så de måste ju ha mat flera gånger om dag. Jag ska ta och ringa till katthemmet och höra om de kan hjälpa dem sa hon.

Innan jag slutar för dagen vill jag berätta att vi lagt in en fin dikt på Södertälje Katthems hemsida som vår bloggkompis Sippo skrivit. Hoppas ingen katt behöver uppleva det som står i dikten.

Katten Dina på Södertälje Katthem berättar

Hej, det är Dina på Södertälje Katthem.

När vi vaknade nästa morgon hade mamma fortfarande inte kommit till oss. Vi undrade så var hon tagit vägen. Vi frågade oss om hon kunde vara arg på oss – om vi hade gjort nåt dumt. Men vi hade inte gjort nåt dumt och om vi hade det skulle mamma sagt till oss och sedan hade det varit bra med det. Sån var mamma.

På dagen var vi lite rädda att gå ifrån vårt gömställe, men när det började mörkna och hungern var väldigt påtaglig, då smög vi fram till det lilla huset där vi fått mat kvällen innan. Nu stod det flera människor utanför och plötsligt ropade en av de som givit oss mat titta, där är de där söta katterna igen! Folk vände sig om och tittade på oss. Vi kröp ihop, för nu kändes det lite läskigt.

En människa frågade var vi kom ifrån. De måste vara övergivna sa han som gav oss mat kvällen innan. De var här igår kväll också och fick kebab. De var alldeles utsvultna.

Kebab till kattungar? Frågade en annan människa. Ja, vi tog bort kryddorna och då åt de. Och så fick vi mer kebab medan flera människor stod och tittade på oss.

När vi ätit färdigt sa den vi fått mat från att i morgon har vi stängt. Undrar hur det går för katterna då. Vi tittade på varandra, sen sprang vi tillbaka till vårt gömställe.

Katten Madeleine tackar alla som stöttat henne!

Hej, det är Dina på Södertälje Katthem.

Ni kanske kommer ihåg att vi sprang fram till det där lilla huset där det verkade som om det fanns mat. Där låg vi nu, tätt tryckta intill varandra och överla snabbt om vi skulle rusa därifrån eller stanna och chansa på att vi fick nåt att äta. Vi beslutade oss för det senare. Och det var nog klokt.

En av människorna som just kommit ut ur huset sa att de ser ju jättehungriga ut, och vi som inte har nån kattmat. Då sa den andra, vi provar med lite kebab, det har vi ju. Så låste de upp dörren till det där lilla huset igen och efter en stund kom de ut med en tallrik med mat på. Vi var så hungriga så vi slukade allt på nolltid.

Då sa den första människan, jag har aldrig sett en katt äta kebab förut, de måste vara alldeles utsvultna. Gissa om han hade rätt? Efter en stund kom de ut med en tallrik till och vi åt upp allt som var på den också.

Sen låste de det lilla huset, som de kallade för kiosk och gick därifrån. Vi sprang tillbaka till vårt gömställe och väntade på mamma. Nu var vi i alla fall mätta för stunden.